Funderar mycket på vem jag är, kanske mer på vem jag vill vara och nästan ingenting längre på hur jag en gång varit. Och jag försöker göra något åt det jag betraktar som mina dåliga sidor, de jag inte gillar, de jag vill fila bort. Problemet är att de hänger ihop med andra sidor som jag behöver. För att vara jag och stark i det. Ibland är det till och med så att andra gillar det jag ogillar för de ser något annat. Och jag vill ibland se det de ser. För att göra om det till mitt. Något att växa av och glädjas åt.
Jag tror att det kan handla om intentionen. Intentionen med mina handlingar. Om saker är rena och tydliga står jag bättre ut med mina svagheter. Jag förstår dem, accepterar dem och kan till och med mellan varven se att de på sätt och vis tillför. Men när det är grumligt, det som ska åstadkommas och jag saknar tydligt syfte med mina handlingar, då är det svårare. Då blir jag vilsen. Och lite äcklad. Då vill jag inte alltid vara. Med mej själv. Men det finns ingen annan. Vägen är vad den är. Och jag känner att det är läge för en platå, en vila. Läste hos Marie, om vägen utan port. Och precis så känns det, att jag färdas längs en väg som saknar port. Den där avstickaren som skulle innebära åtminstone en stunds vila i klarhet.
Och precis när jag skriver det så inser jag att jag inte alls behöver vänta på någon port. Jag kan helt enkelt vägra färdas längre. Jag kan, om jag vill, sätta mej ner där jag är och sitta en stund. Vägen har bara inte känts inbjudande för det, den är hård, snabb och kall. Som en motorväg. Där trafiken är tung och snabb. Ingen plats där jag vill stanna till och pausa, risken för att bli överkörd känns stor. Men i det grå och svarta väcks plötsligt en bild av färg. Där kan jag sitta och filurera en stund och kanske är det så, att jag, när jag inte längre behöver den, upptäcker den. Porten. Jag kanske öppnar den ändå.
En jämn fördelning av den jag var igår, den jag är idag och den jag önskar att jag vore imorgon är för mig det optimala. Men jag tror inte att jag funderar så mycket över det egentligen. Däremot har jag slutat att tänka så mycket på hur andra ser på och önskar mig vara. Och det känns rätt skönt.
Att tänka på det utifrån termer av att förändra mej utifrån andras behov och eller förväntningar så nej, att tänka på det utifrån termer av att förändras för min egen skull och det jag kan stå för och det som är viktigt ja. Jag vill leva med mej själv i frid. Jag vill le med både kropp, själ och huvud.
Borde vara lätt och en självklarhet kan man tycka.
Men ändå är det så svårt.
Ja, det är en vacker tanke, porten visar sig när det är dags helt enkelt. Vi får vila emellanåt, behöver det.
Tack för din kommentar, jag är värdelös på att svara för tillfället :( (förlåt) men skrev om det du sa nu.
Kram
Vi svarar bara när vi har något att svara. Stor kram till dej.