Favoritdjur. Favorit på vilket sätt? Favorit som i beundrad eller fascinerad av? Favorit för att de inte gör något väsen av sej alls? Djur jag tycker allra bäst om. Djur. Fult ord. Som du märker förhalar jag Anguin. Tänker febrilt på utvägar. Skriva utan att skriva. Skriva utan att välja. Kanske till och med skulle kunna få till ett inlägg enkom om oviljan att välja ut eller att generalisera. Men jag gör inte så. Inte nu. Jag tänker istället på vackra ståtliga lejon liggande på en sten i solen. Med manen glittrande mot den torra bakgrunden. Jag tänker på örnar som svävar, cirkulerar och bara äger skyn. Sen tänker jag på hur lite jag egentligen vet om djur och varför de inte står mej speciellt nära. Samma sak med barn. Gillar inte bebisar generellt men en och annan åker in i hjärtat direkt. Utan att jag egentligen vet varför. Men bebisar är inte djur, de är små människor. Men människor är djur. Kan det räknas? Ja varför inte.

Människor är mitt favoritdjur. Eller kan det vara hästar? Som jag är så rädd för men beundrar på avstånd. Jag beundrar deras muskler. Deras rörelser. Grovt graciösa. Nej människan får det bli. De är mina favoriter. För att de kan tänka, samtala, reflektera. För att de kan beröra. Och berika. Men samtidigt är de också de djur jag tycker minst om. För att de förstör och förgör. För att de sprider bitterhet. Elakhet. Orättvisor. Använder sin makt för att göra skillnad för sej själva. Girighet. Missunsamhet. Förgiftar och dödar. Livet, kärleken, glädjen. Allt det vackra som finns men inte alltid duger. För att de vill ha mer. För att de inte ser. För att de inte bryr sej om när de stängt dörren om sitt hjärta. När sinnet är hårt och fokus alltid är på utsidan. När vi är små. Inte använder oss av allt det som gör oss till stora djur. Ståtliga djur. Magnifika människor.

Sen tycker jag inte om några djur om de kommer för många. Flygmyror i svärm. Pissmyror på rad. Getingar i parti och minut. Råttor kan äckla mej till och med en och en. För att de har en stackars satans svans som inte ens är vad den ser ut att vara. Ormar skrämmer, trots att jag till och med varit ägare till en. Kackerlackor, kanske påminner om värsta sortens människor. Hårda. Ointagliga. Men kanske är också bara det som jag uppfattar det. Som jag ser det. Min sanning. Tvestjärtar som följer med tidningen in om sommaren. Ingen favorit de heller kan jag tala om. Eller spindlar som kommer krypande i ögonvrån på soffkanten. Men prick nu kom jag på vad jag tycker allra minst om.

Snorkråkor!

Det var ett bra tag sedan jag fick mitt sista uppdrag. Och även om jag inte skrivit har jag tänkt. Bland en massa andra sysslor, jobb, matlagning, hänga tvätt, oroa mej för barn, operationer och annat har jag tänkt och tänkt. Vad är bäst med vårt hus? Jag har tidigare betraktat det som en ok skolåda i en ok trädgård. Allting finns men inget är märkvärdigt. Alla har varsitt rum. Det är funktionellt. Lättstädat. Inte speciellt vackert och inte ett dugg stylat. Men det duger och det duger gott. Jag trivs och det har jag gjort från allra första början. Minns när jag steg in första gången. Jag satt i, bland det absolut fulaste kök jag någonsin sett. Såg ut som en uppiffad husvagn från 80-talet med träpanelen på väggarna. Men jag minns att jag kollade ut genom de båda fönstren och tänkte, här kan jag trivas, här kan jag ha mitt hem. Och kanske har jag tagit det för givet. Det bara är i all sin anspråkslöshet och det löser mina vardagliga taköverhuvudetproblem.

Men när jag ska rabbla upp saker som är bra för att sedan välja ut det bästa inser jag att det egentligen inte handlar om huset. För jag tror inte att det är huset som är grejen. Jag tror inte att det är huset som skapar känslan i mej. Jag tror att mitt hem är i mej, oberoende av hus. Och det kan ju verka pretto och ogenomtänkt inser jag. Det är klart att jag vill ha ett hem att bo i. Och det är klart att jag kan säga att jag hellre vill ha det eller det boendet. Och det finns många hus jag skulle må bra att bo i men inte ha råd att köpa. Och det finns många hus som är hur vackra som helst men som inte lockar mej. Och vårt hus får en genomsnittstrea på listan och på skalan står det DUGER eller FUNKAR. Och faktiskt står det alldeles lagom efter.

För vårt hus är ett ställe där jag i lugn och ro får vara. Där jag känner mej trygg. Där jag får tänka. Och bara vara. Och det finns tillfällen när jag tycker att det är riktigt fint. Vårt köksfönster i julas tyckte jag mycket om. Vårt vardagsrum när de levande ljusen brinner här och var och allt är undanplockat. Mitt sovrum där jag kan se hur björken utanför förändras med årstiden. Kontoret där alla mina böcker finns. Fönstret jag tittat ut genom så många gånger när jag suttit och skrivit. Köket, som nu mer är i tre nyanser av grått, där jag morgon efter morgon i stearinljusets sken skriver mina morgonsidor.

Men kanske bäst av allt. Och jag inser att det kanske inte hör till huset och förstås är helt beroende av årstid. Men bäst av allt är riktigt tidig sommarmorgon när huset och de andra i familjen sover. Sommardoft i näsan. Gräs som kittlar min fotsula med sin dagg. Fåglar som kvittrar. Kaffe som smakar ljuvligt. Tidning och bok vid sidan och en hel dag utan en enda grej på att-göra-listan. Den har knappt börjat. Jag sitter där. Med min kaffekopp. I en ensamhet som är vald och sällsynt. En kort stund av magi. Den magi som uppstår när allting är på plats och inget annat behövs. En stund av total och 100 % ren frid.

Den stunden, den är det bästa med vårt hus.

Jag försöker bestämma mej för vilket regn jag gillar allra bäst. Kanske är det barndomens regn när vi skulle bada. Vänerns vågor som dundrade in över klipporna. Skummet fräste och morrade, hoppa i små barn, kom nu era små fegisar. Syrran och jag som hand i hand kastade oss i det svarta vattnet och glädjen över att upptäcka spöregnet när vi dök upp med våra huvuden. Det smattrade överallt. Vattnet kokade. Mer och mer som i en galen dans. Tills himlen morrade tillbaks och vi visste att snart viner den genom luften, den första blixten. Skräckblandad förtjusning. Tänk om den slår ner, tänk om den slår ner nu och likt en piska snurrar sej kring våra ben, fångar oss, bränner oss, dödar oss. Bråttom, vi måste upp. Blöta baddräkter hängs på tork, varma handdukar väntar och resten av äventyret blir framför varm brasa i tryggheten innanför fönstret.

Eller kanske är det de varma dropparna som med ett fräsande får asfalten att dofta sommar. Regnet som kommer från blå himmel. Välkommet och ofattbart på samma gång. Det regn som alla ropar jaaaa till. Regnet som inte gör ont. Regnet som inte kyler. Regnet som studsar mot min hud utan att vara varken kallt eller varmt. Regnet som får mej att fundera på om jag ska plocka in lakan på tork. Som får mej att skratta åt att det redan är alldeles försent men att det inget gör för nästa gång jag kryper ner i lakanden doftar de magisk sommar. Som droppar av kärlek. Som ingen vill lämna. Och plötsligt är det över. Som om det aldrig varit där. Regnet som får mej att både le och skratta.

Eller regnet jag behöver när jag är riktigt ledsen. Inser när jag skriver det att det var så otroligt längesedan jag behövde den sortens regn. Den sort som piskar mej. Som slår mot min hud. Tills allt det onda är borta. Allt det som värker där inne som inte kommer ut men som plötsligt lossnar när regnet kommer. När jag bara går och går. Utan mål. Utan mening. Med en ledsenhet som hotar att spränga mitt bröst. När ingenting blir som jag vill. Eller tänkt. När allt jag har är hittepå, smärtsam hittepå. Livet är en lögn och jag har plötsligt sett mitt bidrag. Hårt hårt regn som slår ut känslan ur mitt sinne. Hjälper mej att släppa ut, till och med genom porerna. Regnet som hjälper mej att öppna alla kanaler som finns. För att rensa från det som gör ont. Göra fritt för annat att komma in. Det regnet kanske jag inte älskar. Men det beror snarare på anledningen till att jag behöver regnet än regnet själv.

Det var spännande att se och lyssna på de som var där. Deras kamp. Deras tankar. Deras beslutsamhet. Och det var kul att prata med dem som var där. En kvinna som jag satt bredvid, minns inte hennes namn, tänker på henne som Gunvor men hon kan heta något helt annat, hon gick rakt in. En del människor gör det. Och jag ångrar att jag inte tog hennes kontaktuppgifter. Vill veta hur det går för henne och kanske bara säga att hon är bra. Hon fick adressen hit så kanske ger hon sej tillkänna. Och sen hoppas jag förstås att jag se hennes bok på Adlibris så att jag kan köpa den.

P.S Gudrun hette hon! D.S

Jag gör det jag ska, med en suck. Efter att jag gjort det jag skulle blir jag sittande tittande. Ut genom mörkret. Och djupt suckar jag. För att precis innan jag reser mej avsluta med en fet utandning. En sorglig varelse. Som verkar smita från tankar. Så fort de närmar sej vänder jag mej om. Vänder ryggen till. Känner dem slå emot. Strax under skulderbladen. Små små knuffar.
Hör oss.
Se oss.
Hallå, vi vill dej något!

Men jag går. Bara går. Men vet inte vart. För huset blir litet dagar som dessa. Håller saker i händerna. Som jag lägger ner. Vill inte. Byter. Ändrar. Gör nåt annat eller inget. Och suckar. Och suckar igen lite djupare. Och avslutar med en fet utandning.

Så om jag nu skulle låta mej fångas av tanken. Vad skulle då löftet vara? Något alldeles perfekt. Något alldeles underbart. Något som jag önskar hett där inne. Märker att jag lätt dras åt önskan som leder till dröm. Och får inte ihop det med löfte. Jag fastnar. Kanske funderar jag på resultatet. En väckt längtan och drivkraft mot något som kanske visst kan realiseras eller en väckt sorg och saknad för något jag innerst inne önskar men aldrig kan få.

Men jag skakar lite på axlarna. Sträcker ut nacken åt båda håll. Sträcker ut armarna. Cirkulerar lite med fingrarna. Letar efter rätt låt på Spotify. Kanske får Salem sjunga Keep on walking medan jag tvivlande närmar mej uppdraget. Hittills har jag låtit orden och dess betydelse hindra mej från att ge mej hän och leta efter det jag innerst inne önskar. Så nu släpper jag att utopi inte är realistiskt. Jag låter löftet vara ett löfte här och nu som upplöses så fort jag klickar på spara. För att hålla det jag lovar är något som finns djupt rotat i mej. Löften är inget jag kastar omkring mej. löften är inget det får gå inflation i. Men håll käften nu och skriv människa. Ge dej hän. Var inte så allvarsam. Bare gör´t.

Så mitt löfte får bli att jag innan året är slut har gjort verklighet av alla mina tankar om den egna firman. Det är här jag i detalj ska berätta om affärsidén, men det går ju inte, då kan någon stjäla den medan jag letar efter mod och kontakter. Men låt mej säga som så att det kommer att vara som att gå in i en helt annan värld. De vapen du har i denna experimentverkstad är din nyfikenhet och din beslutsamhet. Och att din önskan att få reda på vad den vackra vita lilla kärna som finns allra längst in i dej är större än rädslan för allt det svarta, fula och svåra som finns mellan dej och den.

Men när du hittat den. Då behöver du inget mer. Det blir lustfullt och smärtsamt på samma gång. Men din smärta är hanterbar eftersom du vet att det inte finns något annat sätt. Inget annat alternativ. Inget annat går att välja. Så mitt i kaoset av beslut ser du ditt rätta tydligt. Det har en annan färg. En annan form. Det framträder på ett helt annat sätt. Du vet. Du kommer in genom första dörren på ett sätt och kommer ut med helt nya kunskaper på den andra sidan. Och det behöver inte vara privatpersoner. Det kan vara ansvarsfulla vd:ar som vill att vårda själen i sina företag. Eller kanske hitta den när den saknas. Och kanske kan det tyckas att det kommer att skapas egoism. Men jag är säker på att det är av den goda sorten. Den som skapar harmoni. Kraft. Den som inte rymmer avundsjuka, jämförelser eller bitterhet. Den som bara är i sin natur. Den som skapar ringar på vattnet. Den som gör skillnad. Den som prioriterar och fokuserar. Den som gör gott. Den egoismen.

Det får bli mitt utopiska innerst inne mest önskade nyårslöfte. Varken mer eller mindre.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 4 500 times in 2011. If it were a NYC subway train, it would take about 4 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

*******Tillägg till inlägg*********

Nu så här ett par timmar efter att jag skrev inlägget blev det ny väntan. En väntan som gör mej förbannad. Jag vet inte hur jag ska förhålla mej till den. Jag får huvudvärk av den. 3 timmar innan min pappa ska in och få sitt besked om all cancer är bortskuren eller om det finns annat kvar i kroppen ringer de. Och bokar av tiden. Patologen hade haft julledigt och var inte klar med analysen av alla prover. Jag älskar att min mamma inte går i tacksamhetsfällan. Kvinnan som ringde tyckte nämligen att hon gjorde något riktigt bra som ringde innan så de slapp komma dit och få reda på det på sjukhuset. Min mamma ställde just den frågan. Förväntar du dej att vi ska vara tacksamma? Ni är fan sjuka i huvudet. Och jag älskar att min mamma blir bråkig. För hade vi haft 5 januari som datum från början hade vi förhållit oss till det datumet. Men det är den 28 december 14.20 som vi väntat på. Inget annat datum. Ingen annan tid. Fan!

Men det finns ingen ilska.
Det finns inget akut.

Det finns bara något gnagande och lågmält.

Nu finns värme. Och glädje. Om än i lite annorlunda form just i år. Och jag ser fram emot maten även i år. Vi har funderat på att lämna den helt. Vi byter ut några grejer mot lite nyare. Och sen när det väl kommer till kritan fyller vi på istället. För några av oss bara måste ha kalvsylta och rödbetssallad. Någon annan kan inte tänka sej ett julbord utan knaperstekta prinskorvar med klippta ändar. Och köttbullar förstås. Varma, lökdoftande delikatesser i brunt. Och revbensspjäll vars kött ramlar av benen rakt ner i pölen av äppelmos. Och gröna små söta bollar brysselkål. Som rullar fram som prydnad bredvid krämig Janssons Frestelse. Mjukt, hårt, salt och gräddigt i samma tugga. Men den får trängas lite för bredvid ska omeletten med vackra kantarellen få plats.

Men innan dess vill jag njuta av en ägghalva med räkor, majonäs, dill och rom. Smittad av lite sälta från sillen som ligger bredvid. Både inlagd och doppad i senapssås. Och en hård macka med busfrön på baksidan och nygriljerad skinka på den andra. Med ett lager av världens bästa senap. Och laxen. Den ugnsbakade med smak av chili och citron. På en bädd av sallad och granatäpple. Och den gravade med en tunn ringel av Hovmästarsås.

Sen vill jag lägga mej mitt i vimlet på soffan. Knäppa upp byxorna och lägga handen om min mage. Blunda en stund och lyssna till ljuden. Och om jag får precis som jag vill ha det vill jag känna hur leendet letar sej fram i takt med att tacksamheten växer fram inuti. Just här. Just nu. Är det precis som det ska.