Minns klassrummet i den lilla skolan. Hur jag försökte titta ut genom de stora fönstren men bara kunde se himlen. Inte det som var. Inte alla de verkliga detaljer nere på jorden utan himlen, molnen och allt som fanns där uppe. Vi skulle skriva en uppsats. Det var vad hon sa, krokodiltanten vid katedern. Hon log sitt sneda leende som fick henne att mer än någonsin likna en katt. De gula tänderna grinade illa och mjällen ramlade. Hennes ögon som kunde borra sej fast i dej, trots att de egentligen inte alls var skarpa utan badade i grumlig vätska. Ni ska skriva om era hem. Ni ska beskriva hur det ser ut hemma hos er.
Och nu, där jag sitter, i det som är mitt hem nu så tänker jag, vilken utlämnande uppgift. Hur många har hon tvingat ljuga genom åren? Vad var syftet? Hitta de som inte dög viskar en tunn liten röst och minns hur hon faktiskt tvingade en elev att sluta. För att han inte dög. Då visste jag inte det. Det var först när jag träffade honom 25 år senare som jag fick veta varför han försvann från vår klass. Varför skulle vi beskriva våra hem? Varför kunde vi inte få välja vad det var vi ingående i detalj skulle beskriva? Vi bodde i ett gammalt hus byggt i början på förra sekelskiftet. På en lugn vacker gata. En av fem villagator. Mitt rum hade brun vävtapet och heltäckningsmattan hade samma färger men helt andra mönster. Jag hade ett skrivbord som vette ut mot trädgården på baksidan. Jag kunde se motorvägen därifrån. Den väg som ledde mot äventyr bortanför den lilla staden. Det var inget fel på mitt rum, på mitt hem, på vårt hus. Men jag kanske ville tänka större. Kanske ville jag drömma bort för en stund. Fantisera om andra hem. Jag vet inte. Men jag vet att tid och rum försvann. Kanske var det himlen utanför fönstren som lockade mej. Att jag glömde bort det verkliga för en stund. Det jag vet är att jag inte där och då tänkte att jag ljuger. Eller att jag inte visste vad som var mitt hem.
Allt jag gjorde var att skriva. Min gula blyertspenna glödde. Jag skrev. Sida upp och sida ned. Jag beskrev i detalj det jag såg. Jag vandrade runt i mitt slott med sju badrum, det ena vackrare än det andra, badkar stora som swimmingpoolar. Sovrum med gigantiska sängar att hoppa i. Tapeter i guld. Salar som gjorda för att dansa så kjolen förvandlades till magisk kjol. Kök med bänkar överallt. Bänkar där du kunde dingla med benen samtidigt som du åt himmelsk kaka. Ett hem som gjort för kurragömma. Hemliga gångar och skrymslen överallt. Och kuddar att kasta dej handlöst baklänges i där du sen kan plocka upp boken för dagen och försvinna dej rakt in i nästa äventyr.
När jag sedan lämnade över mina sidor tänkte jag inte på att jag gjort något fel. Jag tog bara med mej min skolväska och lämnade klassrummet. Utanför klassrummet hängde våra ytterkläder. På med dem och ut i livet. Jag gick genom parken som hade alla Sveriges träd planterade i sej. Nej, ryktet sa att åskan tagit någon sort. Där fanns också huset med den mystiske trädgårdsmästaren jag aldrig sett. Ut genom den lilla grinden och över stora gatan. Sen var det en liten slingrig cykelväg förbi fotbollsplanen innan jag bakom radhuslängan träffade på den första villagatan. Sedan en tur på tvärgatan som förband min villagata med den första. Som egentligen var den sista eftersom området byggdes från andra hållet. Uppför yttertrappan, in genom ytterdörren, uppför andra innertrappan och in i mitt hem. Som förstås inte alls var något slott med sju badrum. Men ett bra hem. Ett bra rum. Där havet av kuddar egentligen bestod av en furusäng. Men där kunde jag ligga i timmar och fantisera eller läsa. Mitt hem fungerade alldeles utmärkt som hem.
Sen kom det. Samtalet från fröken. Minns inte hur många dagar efter. Jag hörde min mammas röst förändras. Från glad till avvaktande till bestämd. När hon lagt på ropade hon. Bad mej komma ut till köket. Satte mej ner vid det runda vita köksbordet på stolar med rottingsits och metallben. Visst fanns det bänkar men inga jag direkt kunde sitta och dingla med benen på och någon himmelsk kaka fanns inte i närheten.
- Det var fröken som ringde. Hon funderade på om du mådde bra. Hon tyckte inte om att du ljög.
- Men jag har inte ljugit. Jag lovar mamma.
Tankarna letade efter lögner, kunde det vara så, hade jag ljugit men glömt bort det?
- Ni skulle skriva en uppsats. Om era hem. Du skrev att du bodde i ett slott och det såg visst inte riktigt ut som det gör här.
Jag hängde med mitt huvud. Min mamma tog mjukt tag i min haka och lyfte mitt huvud så att våra ögon möttes.
- Men det vet ju du, eller hur?
- Ja, jag vet inte varför jag skrev om slott, det bara kom.
- Det är bra med fantasi, låt det som kommer komma, men kanske kan du göra både och? Kanske kan du skriva det som fröken vill att du ska skriva och sen skriva det andra?
Jag nickade utan att egentligen förstå. Jo jag förstod vad mamma sa och jag gjorde som hon sa men jag förstod nog inte riktigt vad jag hade gjort för fel.
Nu när jag sitter här vid mitt röda skrivbord och tittar ut över vinterklädd trädgård inser jag att jag fortfarande inte förstår. Varför ringde hon? Var hon orolig för min psykiska hälsa? Att jag inte kunde skilja mellan dröm och verklighet. Vad ville hon med samtalet? Döda min fantasi? Jag är glad att hon inte lyckades. Jag har skrivit om henne tidigare. Precis när jag var klar som volontär på Berättarministeriet. Jag hade älskat ett sånt ställe när jag var liten. Att få kliva in i en stormarknad för utomjordingar, hitta rätt lösenord och sedan få försvinna in i en skrivarverkstad. Med bokhyllor. Papper. Pennor. Där min röst blir hörd. Lyssnad på. Det kan göra hela skillnaden. Men nu gick det bra ändå för denna lilla flicka, även om hon mellan varven kan längta efter sin stora fantasiförmåga.
