Feeds:
Inlägg
Kommentarer

En stund av närhet

Jag har satt mig ner många gånger och tänkt att nu kommer den där stunden som jag längtar efter.

En stund av närhet.

Där jag kan känna dig. Som om du aldrig lämnat mig.

Där jag kan se ditt leende, höra din röst, känna dina armar. Som om de vore här. Som om de vore av kött och blod.

Men allra mest längtar jag efter att få känna dig svepa runt mig som en kär gammal sjal. Själ utan prickar. Sjalen som ska sänka mina axlar en decimeter. Som ska pumpa mitt hjärta till dubbel storlek. Som får gråten att lämna kroppen. Bli till droppar utanför. Känna dem rinna långsamt. Se dem föra med sig allt det som gör ont. Och göra fritt för allt det som en gång var.

Som jag vill ha igen.

Och igen.

Och igen.

Alla ord som aldrig blev sagda. Alla frågor som aldrig ställdes. Jag vill vila i att allt var som det skulle.

Att jag inte svek. Att jag gjorde. Att jag fanns. Att jag tillförde. Att jag underlättade.

Att vi hörde ihop. Och att det vi hade var vänskap av allra finaste sort. Den som rymmer allt. Oavsett. Alltid. Och nu när jag skriver så känner jag att den nog gjorde det. Att allt var som det skulle. Att jag bara ville ha mer. Och kanske bara inte känt döden så nära förut. Samtalet den där morgonen. Hade precis släppt iväg dottern på äventyr i skärgården. Svarade. Och försökte hitta orden som skulle skänka tröst till honom. Alla frågor jag ville ställa. Tomheten. Saknaden. Den brutala sorgen.

Tiden som följde, du hade skrattat. Där satt jag i soffan. Med den ena kärleksfilmen efter den andra. Som att kedjeröka romantik. Ta mig så långt bort som det bara gick från mig själv. Och dig. Som att äta wienerbröd när jag ammade. Jag gillade dem inte före det och jag gillar dem inte nu. Får lite återfall ibland kring juletid. Då knarkar jag usla filmer igen. Och längtar efter att få känna dig nära.

Som en sjal.

En sjal med allt som var du.

Kanske ska sticka en i färger som påminner om dig. Hav, sand och sten.

JÄ & BD

Året som börjat

Tänk om …

Året som gått

Kanske jag ska återuppta det där med att göra bokslut. Gå igenom lapparna jag har sparat på glittriga ögonblick och låta 2020 få sjunka in. Ett märkligt år på flera sätt.

Rövhatt

Gillar ordet. Gillar att säga det.

RÖVHATT.

Ligger fint i munnen.

Kanske är det dags snart

Att skriva en rad eller två. Flytta ut tankar som flyter omkring inuti och fylla vita ytor med svarta bokstäver.

Jag tror det skulle vara bra. Göra saker mer begripliga. För mig själv. Och kanske vara helt obegripligt för den som inte är jag. Men det gör inget tänker jag. Om det är så. Vilket det inte är säkert att det är.

För vi är rätt lika allihop. Ungefär samma tankar flyter omkring i allas huvuden. Till stora delar i alla fall.

Vattenår

2020 kommer i alla fall att bli ett riktigt vattenår.

Molnmåleri

Längesedan jag låg på rygg och letade motiv bland molnen.

En sommar att minnas

En sommar att minnas ändå. Bröllop, barnafödslar, sol, bad, födelsedagar och målande.

Det funkar

Dagar som dessa funkar också.

En gul dag

Första milstolpen tror jag var när båda barnen blev myndiga. Minns att jag kände mig på djupet upprymd. De hade klarat sig. Trots mig. Jag kanske hade fuckat upp det bitvis men de klarade sig. Och har det bra.

Nu har en av dem gift sig. Och hon var så glad och nöjd när hon gick och la sig.

Det blev en gul dag helt enkelt.