Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Alltså det här med bloggform

Det är faktiskt ett skrivande som passar mig. Det kan vara lösa tankar här och nu. Som blir ett inlägg som sedan kan kategoriseras eller flyttas. Små bitar som sakta bildar mönster. Som börjar där energin finns, inte nödvändigtvis där den pedagogiska början finns. Det finns en tråd. Men den är inte röd och tjock till en början utan ett glittrande nätverk av synapser. Som kan plockas ner till silvertråd om jag är varsam. Och inte tvingar mig att göra på annat sätt än mitt.

Och jag har en tanke. På annat skrivande. Testade imorse med stor glädje. Vi får se vart det tar vägen :)

Annonser

Lusten att skriva

Den flyger på mig ibland. Som en intensiv längtan att uttrycka allt det som jag precis då tänker, känner och upplever. Eller kanske till och med bortom det. Ibland som en klåda och frustration. Men många gånger som ett bubblande sug. En skrattande mage som vill dela med sig. En beslutsam insikt som vill leta sig ut. En livslust som är på väg att spränga den fysiska kroppen. Jag hade önskat att jag hade haft en berättelse som ville ut. En sammanhängande, uppslukande sort som skulle kidnappa mina fingrar.

Men så är det inte dessvärre.

Bara för att

Jag vill hålla i. Tänkte först skriva att jag inte har något att skriva om men det är fel, det är nog snarare så att jag har för mycket jag vill skriva om och inte riktigt kan samla tankarna på en plats.

Som en grej jag funderade på igår. Om jag blir lägre moraliskt stående om jag äter kött. Först tänkte jag det. Att jag äter ett dödat djur. Men sen kommer tankar som, är det värre att skjuta ett djur än att dra upp en beta från sina rötter? Vilket sen leder över tanken till hur det ser ut när linser växer. Som i sin tur leder tanken till vad lite jag vet.

Och sedan studsar tanken tillbaka till Mosley som jag kollade på igår. Min förälskelse till kroppen fick ny påfyllnad och jag vill skriva ett hyllningsinlägg till alla röda blodkroppar, och vita och alla blodplättar som varje dag, varje timma, varje sekund bara är där och gör sitt jobb mästerligt. Så vackert. Så snillrikt. Så magiskt.

Och sen kommer tankar om organismer och organisationer. Om kärlek. Om hopp. Om lekfullhet. Att jag vill skapa rätt sorts rörelser är också en tankegren. En rörelse som är hel och sund. Som i sig lever ett eget liv. Att jag vill vara en som öppnar istället för att stänga och om det kan vara så att jag faktiskt ska ägna mig åt att ljudlöst skapa öppenhet runt andra som är stängda. Kan det vara något som skapar Mer Verkstad?!

Och då går tanken till att hitta verktyg för egen rensning. Det räcker liksom inte med att bara skita ut skit. Det sitter i det som inte finns. Och den där tanken om att sätta mig och rita för att försöka samla tankarna känns ganska nära nu :)

Men jag gjorde det! Jag skrev. Jag höll i.

Bra där Ann!

Än en gång …

… tappade jag bort det jag skulle göra. Gjorde något annat istället.
… glömde jag bort lusten och lyckan. Och fann den på annat håll.
… bestämmer jag mig för att nu, nu ska det bli av.

Ler lite och undrar om jag kanske tar i.

Med tanke på …

den stora glädjen som sprider sig från ett första brett leende till att inkludera en skrattande mage och fingrar som spritter av längtan undrar jag varför jag inte är här oftare.

Trevande och försiktigt …

möter jag denna vita yta. Så längesedan. Hittar inte riktigt rätt på den där känslan jag vet att jag brukade ha. Kanske gick jag snett i mitt glädjeexperiment. Att dela det som funkar. Att dela det som är bra. Att leta efter det som skänker tacksamhet och glädje. Att skapa nya kopplingar i skallen som förenklar och förgyller. Jag vet inte hur det gick riktigt. För en del dagar har haft ett väldigt grått skimmer. Pärlemor vill jag lägga till, av ny vana kanske.

Så vad har då hänt. Eftersom jag glömde kolla när jag skrev sist innan jag tryckte på ”Skriv” så vet jag inte var jag var sist jag var här inne. Kanske hade jag redan sagt upp mig? Kanske visste jag exakt vad jag ville. En röst pockar på. Nederlag. Att vara här inne och skriva utan att du ler. Den är lite elak. Vill leda in tanken åt fel håll. Jag var aldrig ute efter fasad. Jag var aldrig ute efter att tvinga bort det mörka. Jag var ute efter ett se om det gick att tänka annorlunda och skapa nya mönster. Något som jag faktiskt tror har fungerat. Jag märker det i små delar. Allt som ofta.

Nu kommer den. Känslan. Av fridfullhet. Saker är vad de är och vad de ska vara.

Alltså vissa dagar kommer med så underbar inledning. Har haft en sådan idag, en helt perfekt morgon. Vaknar. Plockar fram min mobil och Headspacemeditation. Lite svårt till en början att släppa tankarna i skallen men rätt vad det är kommer den där tyngdlösa, fria känslan av att vara ett med inte bara mig utan allt. Påminner mig nästan om mina barndomsdrömmar när jag guppade från ett moln till ett annat utan egentligt syfte annat än att vara glad.

Hörlur av – puss på kind av make. Som är på väg till sitt nya jobb. Där han trivs. Arbetslös en dag, aldrig någonsin har citatet ”Worrying is praying for something you don´t want” varit mer aktuellt. När jag lyssnar för mycket på Astrid blir jag för feg, jag oroar mig för mycket, jag kommer inte till någon form av handling utan fastnar orostankar av ”tänk om …-karaktär”.  Jag är tacksam över att hon finns, det har resulterat i att jag sluppit ångest över att pengarna är slut men räkningar är obetalda och magen hungrig. Men som med alla inre röster, det gäller att lyssna på rätt sort i rätt mängd. Och precis i detta nu inser jag att jag fått en ny röst sedan Trollskogstiden, en röst som kommer med tillit och lugn försäkran. Till och med Astrid ler när hon ser henne, till skillnad från när hon ser Vilda. Men det får bli ett annat inlägg. Tillbaka till morgonen och maken med nytt jobb. Jo det jag egentligen skulle säga att när det där som jag oroat mig över, skräcken över att bli av med sitt jobb och därmed sin inkomst kom, då uteblev skräcken. Det kom ett moln av oro i mage och bröstkorg som förvånansvärt snabbt transformerades till ett par frågor:

Hur mår du? Vad gör vi nu? Hur anmäler man sig till Arbetsförmedlingen? Vilka jobbsökarappar är bra? Vilka personer kan hjälpa till?

Blir glad i hjärtat när jag tänker på uppslutningen kring att hitta nytt jobb och den delade glädjen när han fick det.

Men nu skulle inlägget handla om min morgon. Men även perspektivbyten. Det är nog därför saker som dessa glider in mellan pripps blå raderna. Var var jag? Jo jag gick upp. Och hörde rösterna från rummet intill. Rummet som nu mer oftast står tomt för att A har flyttat till Sundsvall. Men nu är de här. A, R och Z. Ett litet Z som jag var mycket skeptisk till. Astrid gjorde ett inhopp och höll nästan på att skapa en relationstrådskapning. Det är skönt att det finns fler trådar till barnen och att det går att väva nya. Men jag vill ändå ogärna låta trådar gå sönder. Jag vet att man kan välja att skaffa saker i en viss trygghetsordning. Men i trygghetsivern glömmer jag det allra viktigaste. Hur vi mår. Vad som får oss att vara lyckliga. Och hur viktigt att det är på plats före det andra. Och nej Astrid, jag menar absolut inte att begrava dig för det hade kunnat finnas anledningar till att jag tydligare talat om att jag inte tycker att det är smart att göra så här. Men jag valde The supportive Way”, tacksam är bara förnamnet. Igår var vi nämligen och valde ut en av fyra bedårande valpar. Fanns två mopsar till men de var redan tingade. Och med oss hem kom den sötaste valp. Prinsar kan för övrigt slänga sig i väggen. Nej det kan de inte, inte bokstavligt. Förlåt prinsen. Så imorse, tack vare The Supportive Way” kunde jag njuta inte bara av dotter och pojkvän utan ett stycke valp. Så gosig och snosig och underbar med sitt intryckta lilla face.

När den lilla familjen trött återgått till sitt rum för att sussa lite till stekte jag de pannkakor jag sett i mina störande tankar under meditationen. Pannkakor gjorda på ägg, rismjöl och soyamjölk. Så förbannat goda att jag fick tårar i ögonen. Med hallon, blåbär och honung till. Och några små klickar soyaglass. Och en stor kopp ingefärste. Kunglig frukost. Och jag fattar hur det låter. Jag fattar hur det kan ge dålig smak i munnen. Som när jag upplevde yogaledaren Happyface och ville slänga både henne, de gråa raggsockorna och lösfläterna i havet. Men jag hummade, småsjöng och nästan sprack av lycka. Jag inser att jag på så många ställen kunde ha valt annorlunda och fått annorlunda. Så otroligt nära ett misslyckande ligger en succé. Det är gjort på en millisekund när vi väljer tanken i skallen. Att vara medveten om vilka tankar vi tänker, vilka röster vi hör, vilka röster vi lyssnar på, både i och utanför oss är helt avgörande.

Men jag ger mig där. Och känner glädje över att vara här på bloggen igen. Evigheter sedan. Men våren och sommaren brukar locka mina fingrar. Som just nu har lösnaglar på sig. Så långt från Ann och skitsnyggt. Några sitter lite snett och en av dem är kanske aningen för bred men shit happens och det imperfekta är många gånger det mest perfekta.