Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Kontaktannons

Finnes:

Tomt, stilla sinne

Sökes:

Motiverat, kreativt sinne

Göra om rutiner till ritualer

Ta in det vackra och vara mer omhändertagande

Synka huvud, hjärta och mage andningsmässigt

Göra snälla saker till andra

Vara här och nu

Kroppsord

Det är märkligt, jag fastnar innan jag ens hinner börja därför att jag inte hittar ett kroppsord. Och nu när jag skrev kroppsord så drogs min energi till det ordet istället. Mina första ord var:

Jag är fascinerad …

Och sedan skulle jag lägga till det jag då fascinerades över. Då kändes fascinerad löjligt och tillrättalagt.

Så jag ändrade till:

Jag är frustrerad …

Och då kände jag att jag inte ville skriva om det jag hade tänkt att skriva om. För då hade jag förmodligen gjort mig skyldig till att göra det som jag då skulle ha beskyllt andra för att göra. Och min avsikt var nog mer att skriva för att själv förstå det jag upplever hos de delar av mänskligheten som jag just nu nås av. Inte alla men på makronivå, som övergripande beteendemönster. Och sen hade jag velat ha ett samtal kring det. Grundat på nyfikenhet. Ingen lägereld där elden består av frustration och irritation. Vill inte ens sitta vid någon lägereld och bli skitvarm i fejset och iskall om ryggen med mörker runtomkring. Jag vill hellre samlas i vatten. Och direkt ser jag framför mig hur jag samlar de företagsledningar jag jobbar med på ett vattenmöte.

Men jag bryter där. Det var inte de jag ville ha in här. Inte jobbet alls. Andra delar.

Och får väl kanske konstatera att jag ännu inte hittat mitt kroppsord. Nyfikenheten kan anas men den bor inte i kroppen. Jag är trött på ord som är munord. Ord som snurrat upptill i huvudet och sen kommer ut som diarré. Jag vill längre ner. Nedanför halsen. Ner i hjärtat. Ner i magen. Faktiskt ända ner i tårna. Jag vill lyssna på och läsa andras kroppsord.

De behöver inte vara väl valda, de behöver bara komma från rätt plats. Så varför kvalade inte frustrerad in? Var det inte frustration jag kände i kroppen. Vad är ens frustration? Och var det så att jag helt enkelt inte ville kännas vid mina kroppsord utan ville känna andra ord som jag ännu inte känner?

Oavsett blev det tomt.

Och tyst.

Rätt skönt faktiskt.

En förflugen tanke

Använde uttrycket idag. Spontant. Och efteråt googlade jag på vad det egentligen stod för. Ordet som kom upp som synonym var hugskott. Och när jag kikar vidare på hugskott kommer ord som nyck, infall, ingivelse, fantasi.

Och jag känner en längtan efter fler förflugna tankar. Kanske för att jag tror att de kan innehålla den största visdomen just nu där jag är. Att ge luft till de förflugna tankarna. Låta dem lämna min bröstkorg utan att tänka efter. Och att skrivandet här kanske plötsligt har fått ett nytt syfte.

Tidigare har jag använt bloggen som ett sätt att bearbeta och känna efter, sätta ord på saker som jag tänker och känner och betraktar.

Jag har flera gånger återvänt in hit, men lämnat tomt. Tomt på ytan men inte inuti. Finns kanske ett nytt syfte med skrivandet. Eller så är det bara en förflugen tanke.

En stund av närhet

Jag har satt mig ner många gånger och tänkt att nu kommer den där stunden som jag längtar efter.

En stund av närhet.

Där jag kan känna dig. Som om du aldrig lämnat mig.

Där jag kan se ditt leende, höra din röst, känna dina armar. Som om de vore här. Som om de vore av kött och blod.

Men allra mest längtar jag efter att få känna dig svepa runt mig som en kär gammal sjal. Själ utan prickar. Sjalen som ska sänka mina axlar en decimeter. Som ska pumpa mitt hjärta till dubbel storlek. Som får gråten att lämna kroppen. Bli till droppar utanför. Känna dem rinna långsamt. Se dem föra med sig allt det som gör ont. Och göra fritt för allt det som en gång var.

Som jag vill ha igen.

Och igen.

Och igen.

Alla ord som aldrig blev sagda. Alla frågor som aldrig ställdes. Jag vill vila i att allt var som det skulle.

Att jag inte svek. Att jag gjorde. Att jag fanns. Att jag tillförde. Att jag underlättade.

Att vi hörde ihop. Och att det vi hade var vänskap av allra finaste sort. Den som rymmer allt. Oavsett. Alltid. Och nu när jag skriver så känner jag att den nog gjorde det. Att allt var som det skulle. Att jag bara ville ha mer. Och kanske bara inte känt döden så nära förut. Samtalet den där morgonen. Hade precis släppt iväg dottern på äventyr i skärgården. Svarade. Och försökte hitta orden som skulle skänka tröst till honom. Alla frågor jag ville ställa. Tomheten. Saknaden. Den brutala sorgen.

Tiden som följde, du hade skrattat. Där satt jag i soffan. Med den ena kärleksfilmen efter den andra. Som att kedjeröka romantik. Ta mig så långt bort som det bara gick från mig själv. Och dig. Som att äta wienerbröd när jag ammade. Jag gillade dem inte före det och jag gillar dem inte nu. Får lite återfall ibland kring juletid. Då knarkar jag usla filmer igen. Och längtar efter att få känna dig nära.

Som en sjal.

En sjal med allt som var du.

Kanske ska sticka en i färger som påminner om dig. Hav, sand och sten.

JÄ & BD

Året som börjat

Tänk om …

Året som gått

Kanske jag ska återuppta det där med att göra bokslut. Gå igenom lapparna jag har sparat på glittriga ögonblick och låta 2020 få sjunka in. Ett märkligt år på flera sätt.

Rövhatt

Gillar ordet. Gillar att säga det.

RÖVHATT.

Ligger fint i munnen.

Kanske är det dags snart

Att skriva en rad eller två. Flytta ut tankar som flyter omkring inuti och fylla vita ytor med svarta bokstäver.

Jag tror det skulle vara bra. Göra saker mer begripliga. För mig själv. Och kanske vara helt obegripligt för den som inte är jag. Men det gör inget tänker jag. Om det är så. Vilket det inte är säkert att det är.

För vi är rätt lika allihop. Ungefär samma tankar flyter omkring i allas huvuden. Till stora delar i alla fall.

Vattenår

2020 kommer i alla fall att bli ett riktigt vattenår.