Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Hej!

Lever du?

Jag lever. Fast inte här. Har mina dagar på annat håll. Har funderat mycket på dig. Varför jag låter dig vara här. Tom. Vit. Utan liv.

Så varför finns jag?

Har inte bestämt mig än. Vill inte radera dig. Vill läsa igenom dig. Hitta saker jag glömt om mig själv. Kolla mönster.

Utnyttja mig?

Kanske. Lite så.

För att döda mig sen?

Jag vet faktiskt inte. Varje gång vi ses skrattar mitt hjärta till. Glädje. Bra minnen.

Så varför inte behålla mig?

Men känner du dig inte ensam? Onödig. Utan syfte. Meningslös.

Jag får ju ditt hjärta skratta!

Sant. Då hänger vi ihop ett tag till du och jag. Det närmar sig dessutom sommar.

Jag är i vinterskrud, har du sett det?

Ser det. Ska fixa. Jag lovar. Ingen mer snö på ett tag.

Tack!

Annonser

Jag är lite trött. Men vill låta det vara vid fysisk trötthet. Låta kroppen vara trött utan att straffa den med tankar om tröttheten. För jag kan ha tankar om varför jag är trött. Vilket är bra. Om jag tänker kring tankarna istället för att tänka dem.

Ungefär så.

2019 – vatten & kärlek

Under 2019 ska jag låta vatten få en stor betydelse. Jag ska träffa människor på, i och runt vatten. Jag ska vara vatten. i mitt tankesätt, i mitt görande och i mitt varande.

Genom vattnet kommer min eld till rätt.

Sen ska jag fundera mycket på kärlek. Vad det innebär att komma med kärlek. Vad kärlek för med sig.

Jag gillar 2019

Den stora lilla ungen har åkt. Snart sitter hon flera kilometer upp i luften. Ensam. Och nöjd. Och glad. Och förväntansfull. Kanske lite trött av väntan. Denna gång försenat inte inställt. Men ett flyg att passa i Madrid. Sen kommer hon att gå omkring på gatorna i New York City. Tillsammans med sin vän. Märkligt egentligen. Nyss var hon bebis, nu på andra sidan jordklotet. Jag önskar dem ett riktigt gott nytt år. Och nu ska jag göra mitt årliga bokslut. Det är dags att syna 2018 i sömmarna. Och ta höjd för 2019. Det blir ett bra år. Ett lekens år. Med mycket skratt. Saknar dig Helena extra mycket, hade velat ha dig med på resan.

Jag drömmer om den där stunden då fingrarna bara rör sig. Oavsett vad som kommer ut så kommer det ut. Utan en enda tanke. Känslan av att spy ur sig popcorn. En enda lång gråvit korv som ramlar ut. Och det är rörelsen som räknas. Och känslan efteråt. Lättnaden. Friheten. Nöjdheten.

Och smeten som hamnade framför mig, den är underordnad.

Jag kan andas igen!

Som jag längtar. Efter att skriva mer och regelbundet. Efter julgran och filmmys i soffan. Efter lugna mornar med kaffe, tända stjärnor och morgonsidor.

Jag längtar efter vänskap. Härliga skratt och långa samtal. Kramar av familjen. Stunder med J. Långa promenader med mopsen. Böcker och ritande.

Veckan känns ändå ok. Den som kommer. Det är bra.

Det som förut var en deg har nu blivit en bubbla av tankar som jag ser rulla omkring men som jag ändå inte får tillgång till. Det finns ett osynligt läger mellan mig och dem. Där flödet är avstängt. Den gäckar mig.