Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Alltså vissa dagar kommer med så underbar inledning. Har haft en sådan idag, en helt perfekt morgon. Vaknar. Plockar fram min mobil och Headspacemeditation. Lite svårt till en början att släppa tankarna i skallen men rätt vad det är kommer den där tyngdlösa, fria känslan av att vara ett med inte bara mig utan allt. Påminner mig nästan om mina barndomsdrömmar när jag guppade från ett moln till ett annat utan egentligt syfte annat än att vara glad.

Hörlur av – puss på kind av make. Som är på väg till sitt nya jobb. Där han trivs. Arbetslös en dag, aldrig någonsin har citatet ”Worrying is praying for something you don´t want” varit mer aktuellt. När jag lyssnar för mycket på Astrid blir jag för feg, jag oroar mig för mycket, jag kommer inte till någon form av handling utan fastnar orostankar av ”tänk om …-karaktär”.  Jag är tacksam över att hon finns, det har resulterat i att jag sluppit ångest över att pengarna är slut men räkningar är obetalda och magen hungrig. Men som med alla inre röster, det gäller att lyssna på rätt sort i rätt mängd. Och precis i detta nu inser jag att jag fått en ny röst sedan Trollskogstiden, en röst som kommer med tillit och lugn försäkran. Till och med Astrid ler när hon ser henne, till skillnad från när hon ser Vilda. Men det får bli ett annat inlägg. Tillbaka till morgonen och maken med nytt jobb. Jo det jag egentligen skulle säga att när det där som jag oroat mig över, skräcken över att bli av med sitt jobb och därmed sin inkomst kom, då uteblev skräcken. Det kom ett moln av oro i mage och bröstkorg som förvånansvärt snabbt transformerades till ett par frågor:

Hur mår du? Vad gör vi nu? Hur anmäler man sig till Arbetsförmedlingen? Vilka jobbsökarappar är bra? Vilka personer kan hjälpa till?

Blir glad i hjärtat när jag tänker på uppslutningen kring att hitta nytt jobb och den delade glädjen när han fick det.

Men nu skulle inlägget handla om min morgon. Men även perspektivbyten. Det är nog därför saker som dessa glider in mellan pripps blå raderna. Var var jag? Jo jag gick upp. Och hörde rösterna från rummet intill. Rummet som nu mer oftast står tomt för att A har flyttat till Sundsvall. Men nu är de här. A, R och Z. Ett litet Z som jag var mycket skeptisk till. Astrid gjorde ett inhopp och höll nästan på att skapa en relationstrådskapning. Det är skönt att det finns fler trådar till barnen och att det går att väva nya. Men jag vill ändå ogärna låta trådar gå sönder. Jag vet att man kan välja att skaffa saker i en viss trygghetsordning. Men i trygghetsivern glömmer jag det allra viktigaste. Hur vi mår. Vad som får oss att vara lyckliga. Och hur viktigt att det är på plats före det andra. Och nej Astrid, jag menar absolut inte att begrava dig för det hade kunnat finnas anledningar till att jag tydligare talat om att jag inte tycker att det är smart att göra så här. Men jag valde The supportive Way”, tacksam är bara förnamnet. Igår var vi nämligen och valde ut en av fyra bedårande valpar. Fanns två mopsar till men de var redan tingade. Och med oss hem kom den sötaste valp. Prinsar kan för övrigt slänga sig i väggen. Nej det kan de inte, inte bokstavligt. Förlåt prinsen. Så imorse, tack vare The Supportive Way” kunde jag njuta inte bara av dotter och pojkvän utan ett stycke valp. Så gosig och snosig och underbar med sitt intryckta lilla face.

När den lilla familjen trött återgått till sitt rum för att sussa lite till stekte jag de pannkakor jag sett i mina störande tankar under meditationen. Pannkakor gjorda på ägg, rismjöl och soyamjölk. Så förbannat goda att jag fick tårar i ögonen. Med hallon, blåbär och honung till. Och några små klickar soyaglass. Och en stor kopp ingefärste. Kunglig frukost. Och jag fattar hur det låter. Jag fattar hur det kan ge dålig smak i munnen. Som när jag upplevde yogaledaren Happyface och ville slänga både henne, de gråa raggsockorna och lösfläterna i havet. Men jag hummade, småsjöng och nästan sprack av lycka. Jag inser att jag på så många ställen kunde ha valt annorlunda och fått annorlunda. Så otroligt nära ett misslyckande ligger en succé. Det är gjort på en millisekund när vi väljer tanken i skallen. Att vara medveten om vilka tankar vi tänker, vilka röster vi hör, vilka röster vi lyssnar på, både i och utanför oss är helt avgörande.

Men jag ger mig där. Och känner glädje över att vara här på bloggen igen. Evigheter sedan. Men våren och sommaren brukar locka mina fingrar. Som just nu har lösnaglar på sig. Så långt från Ann och skitsnyggt. Några sitter lite snett och en av dem är kanske aningen för bred men shit happens och det imperfekta är många gånger det mest perfekta.

 

 

Min lilla blogg

Du fria yta. Du frigörande plats. Du din lilla oas. Du som gett mig glädje och klarsynthet. Jag kommer ihåg dig. Jag vet att du finns här. Jag vet att du vet att jag behöver skriva på andra platser just nu. Men jag tänker att vi snart dansar igen. När allting ska mötas och bli till en helhet.

Det ser jag fram emot!

 

Dörrar

Nu pratar jag om andra dörrar än landsdörrar. De tycker jag ska stå öppna alltid. Det är snarare systemen som behöver ses över och förändras. Det är innovation, delaktighet och samarbete som behöver in. Vilopaus är det människorna behöver. Och det behövde de för länge länge sen.

Nä jag pratar om andra dörrar. Jag hade litegrann glömt bort hur kosmos funkar. Att vi behöver släppa taget om något för att kunna släppa in annat. Att det inte finns någon väg för i det där stället där vi håller andan, blundar och bara hoppar. Och litar på att fallskärmen vecklar ut sig. Eller att det finns en tjock matta som tar emot.

Så jag stänger en dörr och fem nya öppnas. Kanske skulle vi göra det på fler håll just nu.

FrankrikeJag öser den ena kärlekshinken efter den andra.

Ut i mörkret. För att fylla det svarta med tealfärgat hopp.

Naivt, befängt, lönlöst. Ja du kan kalla det vad du vill. För mig finns inget annat.

Jag är rädd, skiträdd men jag tänker fan ta mig inte låta rädslan äta mig. Jag tänker dansa.
Jag tänker leva.
Jag tänker älska.
Jag tänker le.
Jag tänker se bortom det som händer nu.

Jag blundar inte. Jag ser tydligt. Glasklart.

Och jag låter mitt hjärta fyllas av all den sorg som just nu är en realitet för så många människor. Utan att låta mitt hjärta krympa.

Mitt hjärta ska slå.
Bulta.
Gråta.
Men aldrig sluta pumpa ut allt det som det onda skingras av.

Hink efter hink.
Kram efter kram.
Leende efter leende.

Tjatigt jag vet. Men att gå runt och tända levande ljus runt om i köket är magi. Att känna doften av nybryggt kaffe, upptäcka tystnaden genom att konstatera att huset pratar när vi andra är stilla. De små små knaken och braken här och där. Och det låter som att huset trivs. Det är inget ilsket knakande. Bara nöjdhetsknak. Sådana som jag känner själv när jag slår mig ner vid köksbordet. Jag ler så fånigt när jag kollar ut över trädtopparna, solen studsar i det orange. Det lilla lagret av grått skägg som lagt sig över allting i väntan på det vita.

Igår fick jag en energiboost. Jag kände igen mig själv för första gången på väldigt länge. Försökte att inte göra så mycket av det i risk för att tappa det. Men jag tappade det ändå. Utan att det gör något. För det är mer att det händer som är grejen. Det är information. Viktig information. Och jag fick en bild att jobba vidare på. När jag skriver det så kommer litegrann av de gamla krumelurerna tillbaka, de där som kommer när jag vill för mycket. Så jag slutar skriva. Dricker mitt kaffe och kikar ut genom fönstret en stund istället. Lugnar mitt system.

Sen ska jag testa mina nya pennor, både tusch och akvarell.

För en tid sedan gjorde jag en annan övning och det resulterade i ett råd till mig själv: Väx!

Imorse när jag gjorde min övning med Otto Scharmer så kompletterades detta råd med några andra.

Från mitt unga jag:
Heja heja!
Äntligen.
Backa inte undan nu.
Låt ingen snäsa dig genom att säga att du nopsar dig.
Låt ingen säga åt dig att du ska välja dina ord, gå på de du valt.
Gör av rätt anledning!
Undvik egot.
Glöm rubrikerna och kom ihåg känslan.
Var i roten, inte symptomen.
Släpp in det som idag inte duger.
Värdera inte.
Njut!
Gör!

Från mitt framtida jag:
Ge inte upp!
Fortsätt.
Du är vacker.
Du har allt du behöver.
Gör det bara.
HOPPA!
SPRING!
LEK!
NJUT!
GLÄDJS!
LEV!!

Det är som att mitt unga jag visste vad mitt framtida jag skulle säga och att de bara väntat på att jag skulle låna dem örat en stund. Nu ska jag se till så det blir mer än örat.

Uppe sedan fem

Lyckorus att få tända levande ljus i köket.
Sitta vid mitt köksbord.
Komma ikapp eller vänta in beroende på vilket perspektiv jag väljer.
Lyssna på senaste livesessionen jag missade från MIT.
Med pirr i magen skicka iväg ett mejl i stundens ingivelse för att få till ett möte med den person som dök upp på sista frågan i övningen vi gjorde. Hoppas att han ser bortom det kanske till första anblicken underliga, eller till och med galna.
Ska inte gå in på alla steg som ingick i övningen men ler ändå åt att jag var tvungen att bokstavligen flytta köksbordet en meter för att kunna ta mig till den mentala plats som övningen slutade i. Rätt symboliskt, haha.

Tänkte häromdagen att jag varit så dålig på att höra av mig till vänner att jag kanske inte längre har några. Då skrev L och T på bloggen. Poppade upp som peppande kärlekssvampar.

Jag är lycklig. I varierande grad. För om jag skiter i att analysera och tänka alltför mycket så är grundtonen alltid positiv. Just nu kryddad med förväntan, iver och glädje.