Feeds:
Inlägg
Kommentarer

På ett sätt ångrar jag att jag inte skrev dagbok. Att dag för dag följa det som händer. I mig och utanför mig. Det går inte ens att få ner så här i efterhand. Det är så mycket som för mig är obegripligt. Och bra. Hittar inte orden. För det jag känner känns som vanligt kanske inte helt rumsrent. Jag är upprymd, påfylld, men också lite ledsen. Framförallt andas jag igen. Och kanske låter det fånigt men det känns som att moder jord kan andas igen.

Jag ser en massa bra saker. Har många gånger tänkt att vi skulle behöva ha det på ett annat sätt. Göra på ett annat sätt. Och plötsligt tvingas vi till det. Jag vädrar ny morgonluft.

Och de som hade blir av med sitt och de som inte hade får inte mer av det vi hade. Det känns som att vi alla kommer att få något nytt och bättre. På sikt. Töntig text. Fjantiga tankar. Som vanligt när det blir för stort. Det är meningen att det ska vara kvar inuti tänker jag då. Där det gör sig. Utanför mig blir det till något kvalmigt och storvulet.

Jag tycker om det lilla. Att verka i det lilla. Att vara i det lilla. För mig är det det stora. Jag tycker om tystnaden och stillheten som kommit de sista dagarna. Det är som att allting snurrar på av gammal fart men att vi någonstans känner att inget längre snurrar på. Kommer att tänka på min gamla gunga. Som jag älskade att snurra upp och sedan när jag snurrat ur så tog det ny fart åt andra hållet och snurrade tills jag så småningom landade tillbaks där jag började och kunde välja om jag ville snurra igen eller gå ur. Förhoppningsvis kommer vi dit. Där det inte sätter fart åt det andra hållet igen. Utan att vi faktiskt kliver ur. Tittar oss nyvaket och lite vingligt omkring. Vad gör vi nu?

Vad hittar vi på för kul idag?

Det blir ingen rubrik.

För jag vet inte vad det jag ska skriva kan rubriceras under. Det blir nog inget skrivande heller inser jag.

Märkligt det där.

Fri blir du först när du inser att du inte hör hemma någonstans – att du hör hemma överallt – och ingen särskild stans. Det kostar mycket men du får mycket tillbaka.

Nu är jag ledig. Just sayin!

Kosläpp

Jag är inte ledig än. Men nästan. Inuti råder julledigt, firade redan igår med minipraliner, usel julfilm och lite hjältegala. En kopp te, vitt te med fläder och blåbär. Inte det godaste hittills i tekalendern men helt ok.

Vanor, rutiner. Ord som fått en ny betydelse. Mycket mer positiv. Gillar att tänka i block. Att dela in dagen i block. Hitta de saker jag gör regelbundet som hjälper mig och de saker jag gör spontant men kanske ändå till viss del hyfsat regelbundet.

Men just nu kom en massa annat i vägen. När jag har känslan av ledighet och helt fria dagar i magen blir skallen som ett kosläpp. Det rusar ut en massa glada kalvar som får beta fritt. Hoppar och skuttar. Än hit och än dit. Utan att det tröttar. För det är glada kalvar. Lyckliga kalvar.

Så vad säger det mig?

Får klura över en kopp kaffe.

Lördag.

Stjärnor i fönstren.

Adventsljusstake på bordet.

Skum i badvattnet.

Närmare mitt nya än jag tidigare känt även om jag fortfarande inte ser. Eller fattar. Bara känner.

Skön känsla.

Lite att ta tag i. Arbete väntar. Eller pågår. Både och kanske.

Jag tappar bort saker. En del på riktigt och en del i känsla. Glasögon, mobiler, ord, vänner, timmar, mig själv.

Långt från bra.