Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Otroligt vackert vinterväder ute. Gnistrande vackra kritvita snödrivor. Solsken. Krisp under fötterna. Ljus och tankar om våren. Gör mig lycklig.

Yoga för 12:e dagen i januari. Inte i rad. När jobbdagarna började slarvade jag igen. Upptäckte mönstret, att jag gör för att få energi och när energi finns uteblir incitamentet att göra och jag avvaktar tills energin är slut igen. Men inte denna gång. Jag återvände till de goda vanorna efter första jobbveckan och har sedan hållit i. Bara en mops som busar med mormor. Hon gör en massa underligt men kul på den lila gummimattan.

Märker att mornarna är kraftfullare än kvällarna. Då bär jag upp alla möjligheter, känner hur allt finns inom räckhåll, det är bara att välja och göra. Jag väljer rätt saker, jag äter rätt saker, jag känner glädjen. Sen händer något, troligtvis har det med energinivån att göra. Jag ska lyssna mer. Stå still. Ta emot. Riktigt idissla den verkliga känslan och upptäcka den som troligtvis finns bakom. Spännande.

 

 

Annonser

Jag vet nu att det inte är bra. Att låta flöden få skölja över mig. Jag märker att det gör saker med mig. Det väcker tvivel, sarkasm, irritation, hånfullhet, till viss del äckel. Det väcker de där frågorna som känns igen mer än väl. Vad gör vi här? Vad går det ut på? Oviljan att delta. Jag får bara röst inuti som viskar: Gå! Nu!

En soffa. En mops. En son som låter dörren till sitt rum vara öppen. Pannbiffar med fetaost inuti. Pannbiffar som inte höll ihop som tefat utan öppnade sig som musslor. Halvbra och helbra på samma gång. En man som tränar i gymmet en trappa ner. Ljudet av boxbollar, tyngder och maskiner. En mamma som skickar bilder på nya vita dörrar, en svärmor som får komma ut från rehab på 25-årsfest, en systerdotter som äntligen levererar önskelista. En dotter som snart drar till Skottland. Ungdom. Skratt. Systerskap. Fria kronchakran, hemliga meddelanden, höstlöv och solsken. Drömmar om värme. Drömmar om resor. Coachingcirklar, myndigheter, sjuka system, gammalt inflätat i nytt.

Här och nu, medvetet, omedvetet, mänskligt och jordat, samtidigt kosmiskt. Ett skådespel. Ett universum. Liv och död. Litet och stort. Min plats. Min alldeles egen plats. Så mycket bättre. Jag gillar´t. Alla får vara sig själva och samtidigt njuta av andras storhet. Det finns plats för allt och alla. Saker bara är.

Tid är märkligt. Jag kan inte säga att jag är stressad just nu. Ändå rinner den iväg som ett sanden i ett speedat timglas. Poff så är dagen borta. Poff så är natten över. Poff så är det fredag. Nej måndag. Om och om igen. Och precis när jag skrev det där insåg jag att jag ännu inte fått till det precis som jag vill ha det. Men min omgivning kan inte vara ledig i mitten på veckan, kanske därför jag fortsätter tänka vardag och helg som separata företeelser.

Så otroligt mycket jag vill göra. Hinna med. Lära. Utforska. Göra något av. Med mig själv. Med familjen. Med vänner. Med kunder. Ibland glider det jag vill göra samman och funkar på alla plan, ibland är det mil ifrån.

Så mycket jag tänker på. Tankar jag vill förlänga. Fördjupa. Och koppla känsla till. Så mitt huvud får sällskap. Hamnar väldigt lätt ensam där uppe. Död nertill. Helt slut. Och full av värk. Rörelse. Det behöver bli mer dans. Mer mikropepp. En liten flirt med min axel, lite höftgung och snurr med fot. Leenden som vill ut. Armar som vill kramas. Ord som vill flätas samman med andras ord. Nattlinne, raggsockor och en småtjock kropp.

Och samtidigt … stillhet, kontemplation, eftertanke, känslocheck, skriva i vackra anteckningsböcker, måla tankar med sköna pennor, titta in i lågor på stearinljus, krypa in i varma tröjor och filtar. Leva utan BH och hårda midjor. Mjukt, varmt och ombonat.

Utanpå och inuti.

Tid, må du gå långsamt och räcka länge!

Bråda dagar

Inte alls som de jag tänkt. Och jag håller ut mer än jag håller i och håller om. Men just nu håller jag om. En varm liten mops. Medan stearinljusen gör sitt. Det extra är tänt, för jag vill att hon ska hälsa på. Tiden går märkligt snabbt och det otänkbara är en del av den nya vardagen. I helgen var jag och tankade energi. Mjuk famn att landa i och kramas av. Skratt. Raklång i soffa men också promenad. Morot- och linssoppa med gott bröd till. Systerskap. Sådana dagar vill jag ha fler av. Många fler.

Så vad hindrar?

På en tom lunchrestaurang

Sitter kvar efter att ha käkat min lunch. Det är ett härligt röja-sorl i rummet. De som jobbar här tar hand om allt det som blir efter en middag. Och jag sitter bara här med en kopp kaffe. Kikar ut och får nästan kisa lite med ögonen. Solen är stark. Och kanske känner jag mig ändå lite så där som vårt hem gör på våren. Nej lys inte in här. Låt det vara dunkelt. Låt mig sitta omsvept i filt, med levande ljus. Låt mig vara i min trötthet. Låt mig landa i min trötta kropp. Låt mig känna varenda muskel, varenda sena, varenda cell. Så att jag hinner känna vad jag behöver. Inte smittas av energi sprungen av omgivning. Inget mer utifrån och in. Flödesfritt skapar möjligheter att gå från andra hållet. Det är mycket jag missar men inget jag saknar.

Jag är trött. Men glad. Eller glad, är jag glad? Jo jag tror det. Det finns inget ledset. Inget uppgivet. Inget motstånd. Ingen trigger. Men lite fejkad ork är det :)

Nu ska jag vidare. Till nästa uppdrag. Men det var en skön stund. I stillhet. Med mig själv.

Helt utan flöden

Om nu inte kommentarer på bloggen räknas :) Det är så jag tänkt mig oktober månad. För att se om det blir någon skillnad i handlingskraft, glädje och motivation. Testade att vara utan morgontidning för ett par år sen, den kom aldrig tillbaka. Saknade den inte. Mådde bättre utan den. Vi får se vad som händer denna gång. Men just nu känner jag mig gladare och allt mindre nyfiken på att tjuvtitta.

Bokmässan var detta år en riktigt skön tillställning för min del. M och jag var där tidigt. Det var luftigt. Gott om space. Många kanske struntade i att komma dit när de nu sagt ja till Nya Tider. Vi gick omkring på måfå, stannade till här och där, lyssnade på det som bjöds. Vid flera tillfällen köpte vi boken av författaren vi lyssnat på. Vi satt till och med vid Forskartorget och lyssnade på ett föredrag om bakterier i munnen och ett om samvetsfrihet.

Det som stack ut förutom att det kändes luftigare var antalet präster och poliser.

Stolpigt. Det blir det alltid när jag ska försöka återge något kronologiskt eller skriva på beställning. Noll feeling. Men jag skiter i det. För i oktober ska jag vara här. Det spelar ingen roll hur jag skriver. Grejen är att jag skriver.

Punkt.

Alltså det här med bloggform

Det är faktiskt ett skrivande som passar mig. Det kan vara lösa tankar här och nu. Som blir ett inlägg som sedan kan kategoriseras eller flyttas. Små bitar som sakta bildar mönster. Som börjar där energin finns, inte nödvändigtvis där den pedagogiska början finns. Det finns en tråd. Men den är inte röd och tjock till en början utan ett glittrande nätverk av synapser. Som kan plockas ner till silvertråd om jag är varsam. Och inte tvingar mig att göra på annat sätt än mitt.

Och jag har en tanke. På annat skrivande. Testade imorse med stor glädje. Vi får se vart det tar vägen :)