Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2009

Min inre resa

Jag läste lite gamla inlägg från förr. Minns faktiskt inte från vilken. Men när jag läser det så känner jag att jag sedan dess fortsatt ytterligare en bit på min inre resa. Så här skrev jag då, jag hade precis fått göra en övning med min coach:

Jag har gjort en övning. Jag blundade. Andades djupa andetag och letade efter motstånd. När jag hittade det skulle jag beskriva känslan jag fick. Jag försökte och försökte och hela tiden sa hon, jag vill inte att du ska analysera varför du känner som du gör Ann, beskriv känslan. Om och om igen fick hon instruera mej. Sluta tänk, känn!

Så den första känslan som dök upp var ilska. Ilska för att hon tjatade och jag inte fattade. Inte kunde. Men sen gjorde jag. Jag kände. Och då dök trötthet upp. Jag orkar inte fundera. Jag vill bara släppa tråden. Acceptera att jag är här nu och vill göra ett bra jobb, skit samma varför. Men under tröttheten fanns falskhet. Att jag rabblar ur mej fraser som låter bra. Människor köper det jag säger. Det låter trovärdigt. Men jag rapar bara ur mej. Det är oäkta. Under falskheten hittade jag identitetslös. Vem är Ann? Egentligen. Vad tycker hon om? Vad får henne glad? Vad vill hon med sitt liv? Vad står hon för? Vad är hon bra på?

Under det hittade jag vilsenhet. En lerklump som formats av livet, omvärlden och naturligtvis även av mej själv men vilka bitar är jag skaparen av och vill jag behålla det jag skapat. Under vilsenheten hittade jag längtan. En längtan efter att få forma lerklumpen på nytt. Ta reda på vilken form den ska ha. Vad den står för. Och till sist, under längtan hittade jag kraft. Det vibrerade. Den finns där. Nu ska jag ta reda på vad jag kan använda den till. Jag ska ta reda på vem Ann egentligen är och sedan ska jag köra järnet.

Vet du vem du är?

Read Full Post »

Hotellrum

De är ganska lika varandra. Det jag har ikväll är lite sorgligt i sin litenhet. Fräscht men sorgligt. Undrar vad det är för människor som legat i den här sängen innan mej. Jag kollar upp i taket. Vitt. Med en brandvarnare monterad. Undrar om någon legat i den här sängen och vaknat av tjutet? Det är mörkt utanför. Det låg en lapp på min huvudkudde. En papperslapp. På den stod det att jag hade räddat si och så mycket regnskog genom att bo på det här hotellet. Men pappret då tänkte jag. Varje gäst. Varje kudde.

På toaletten värms handdukarna upp. Miljövänligt? Nej. Speciellt inte till en sån som mej som inte ens tänker duscha imorgon. Jag tänker dra ner och käka frukost direkt. Undrar vad som kommer att finnas på frukostbordet. Jag är hungrig nu märker jag. Det kurrar till. Kissnödig är jag också. Det gillar jag inte. Att jag måste gå upp. Inser att jag glömt borsta tänderna dessutom. Tryckte i mej världens godaste choklad med världens fulaste namn, Riesen. Påminner mej om kommissariefloppen som borde dränkas i havet.

Jag vill sova nu. Jag hoppas kursen imorgon blir bra. Längtar hem till min familj. Skönt att känna så. Tänk om det vore tvärtom som J sa, att vi gick omkring och längtade bort till ensamma små hotellrum.

Det är alldeles tyst. Förutom min mage. Vita väggar. Vitt tak. Bruna gardiner. Skrivbord i trä. Gran. En hylla på väggen. Fyra kvadrater ihopsatta. Med en vattenkokare och lite kaffepulver med tillbehör. Orkade inte hålla mej. Jag var tvungen att dra ut skrivbordslådan och leta efter bibeln. Varför finns det en bibel? Är det för att människor åker till hotellrum för att ta livet av sej ska hitta den och därmed meningen som gör att de ångrar sej? Eller är den till för nattlektyr? De som läser bibeln, har de inte med sej ett eget ex dit de reser?

Apropå bibel så undrar jag hur många som gick och röstade igår. Jag gjorde det inte. Jag är inte med i svenska kyrkan. Jag betalar bara en liten förbränningsavgift. En arbetskamrat har gått med nu på äldre dar. Hon är imponerad av kyrkans arbete vid kris. De har öppet dygnet runt för de som behöver det. De finns alltid där när bussar välter, när skolor brinner, när en våg sveper in och dödar allt i dess väg. Vilka myndigheter öppnar dörrarna på vid gavel dygnet runt? Hon har en poäng.

Det finns en poäng med att sova istället för att skriva intetsägande inlägg kvart i tolv på natten. Så jag släcker ner. Nej förresten, jag kissar och borstar tänderna först.

Hepp!

Read Full Post »

Nytt tangentbord

Svart
Blankt
Smidigt
Tyst
Mjukt
och
Helt jävla värdelöst, det funkar inte alls. Så nu steker jag vårrullar istället.

Read Full Post »

Så olika de kan vara. Samtalen vi har med med oss själva eller med de som finns omkring oss. De kan vara söta som smultron i skogsbacken. De kan vara sura som rabarber. De kan vara hårda som knäck. De kan vara varma som nybakta kanelbullar. De kan vara beska som en tesked vinäger. De kan vara sträva som apelsinskal. De kan vara färggranna som ärtor. Sura som citroner. Saftiga som morotskakor. Mättande som hemgjord bearnaise. Kväljande som spyor. Livsnödvändiga som syre. Uppfriskande som kallt havsvatten.

De kan vara precis allt möjligt. Idag hade jag ett som var uppslukande. Som för mej fick ett alltför abrupt slut. Just på grund av dess uppslukande natur. Jag behöver skriva några rader för att komma tillbaks till mej själv. Det är som att vakna vid fel tidpunkt. Att inte drömma klart. Eller att varmvattnet pötsligt tar slut i duschen. Eller som när den gamla filmen till Super 8 projektorn går av. Eller som när stiftet rusar iväg på den gamla grammofonspelaren.

Nu ska jag lägga mej till ro, hos mannen jag älskar. Men först ska jag ta ett varv runt huset. Barfota. Känna den kyliga gräsmattan mot min nakna fot. Andas in den klara kalla luften. Långsamt ska jag gå. I natten. Minnas vår bröllopsdag, känna hur gräsmattan förändras under mina fötter, plustecknet som J sparat. Förra gången till bröllopet var det ett hjärta, nu är det ett plus. För att påminna oss om alla de bra sakerna vi har här.

Förundras.

Read Full Post »

Full av tvivel och faktiskt lite själväckel. Jag måste dock lära mej att vara lite lagom. Inte agera på första bästa känsla. Vänta. Försöka förstå. Känna efter. Utöva impulskontroll och marinera grejer. Jag känner mej plötsligt inte längre fri. På fb har jag lagt till mina barn vilket förpliktar av någon anledning. Fattar det inte. Det är som att jag måste tänka mej för. Här känner jag mej inte längre fri.

Och det här med att synas, höras. Ta plats. Jag vill krypa undan. Hålla låg profil. Men jobbar hela tiden mot min natur. Är det här resan börjar? Resan mot en stolt Ann. En Ann som vågar stå upp för sej själv. Som med ett leende konstaterar det jag läste på en blogg, hoppla, här ligger jag och duger.

Jag har mina fel och brister. Men jag har också mina fördelar. Och ibland gör jag riktigt bra grejer.

Read Full Post »