Full av tvivel och faktiskt lite själväckel. Jag måste dock lära mej att vara lite lagom. Inte agera på första bästa känsla. Vänta. Försöka förstå. Känna efter. Utöva impulskontroll och marinera grejer. Jag känner mej plötsligt inte längre fri. På fb har jag lagt till mina barn vilket förpliktar av någon anledning. Fattar det inte. Det är som att jag måste tänka mej för. Här känner jag mej inte längre fri.
Och det här med att synas, höras. Ta plats. Jag vill krypa undan. Hålla låg profil. Men jobbar hela tiden mot min natur. Är det här resan börjar? Resan mot en stolt Ann. En Ann som vågar stå upp för sej själv. Som med ett leende konstaterar det jag läste på en blogg, hoppla, här ligger jag och duger.
Jag har mina fel och brister. Men jag har också mina fördelar. Och ibland gör jag riktigt bra grejer.
Under ytan 
Haha, låg profil det låter inte som du. På nåt sätt måste du väl hitta en balans. Men det känns lite som om du måste fatta att du ska vara stolt över den du ÄR. Nu. Den Ann som pratar, skrattar, syns och hörs. Med ett hjärta av guld! Som det bara rinner kloka tankar ur!!
Kram! /T
Nej det gör ju inte det, å andra sidan såg jag inte Tess som en springade gasell heller förut om jag ska vara ärlig. Mer någon som satt still i en skön stol med en bok i handen. Så vem vet?!
Men om inget händer så måste jag lära mej att se mina fördelar.
Det måste kännas skönt om man kan vara helt fri och skriva vad man vill, när man vill och om vem man vill. Men hur ofta kan man det? Välja sina ord får man nästan göra hela tiden vare sig man vill eller inte.
Men jag undrar en sak. När mindre barn har en facebooksida så blir det väl nästan uppenbart att föräldern gjort den?
Sant, det kan vi nästan aldrig, inte heller är vi fria att prata som vi vill alla gånger. Eller det är jag väl men jag väljer att inte göra det för jag vill inte leva med konsekvenserna av det. Men tanken skulle kunna sväva fritt, som jag hade tänkt här inne. Flyga fritt skrev jag, kanske för att jag såg bilden på måsen först.
Men tanken får sväva fritt, sen väljer jag vad jag får ner i ord. När det gäller barnens fb-sidor så har de ju inte ens åldern inne. Såg att Andrea hade fått lite kommentarer, bland annat från Anders, det var jättegulligt, det var plötsligt en annan ton i meddelandet.
Jag har inte heller landat i känslan riktigt. Vet bara att jag tycker det är mysigt att se kommentarer ifrån Tuas dotter. Jag hade hoppats på samma för oss men det blir inte riktigt så. Vi är ju annorlunda bara för att vi är vi. För vår del så kommer Emma att vara där, många av hennes kompisar är redan där. Och du, vi skriver inte opassande saker på Facebook. Det finns redan för många andra ögon som vi inte lämnar ut oss för.
Jag vill höra mer om värderingsspelet. Vi har aldrig gått in på det mer i detalj och vad för reaktioner du får ute i bolagen. Vill veta vad det är de reagerar mot. Vi måste ta en lunch/fika snart!!
Jag tänkte snarare på att jag ibland lever ut min frustration över ungarna där men det kanske jag inte gjort, över ungarna alltså. Eller att jag ska skriva något plumpt till dej, glömma bort att du har ett barn där inne som kan se vad jag skriver. Å andra sidan har du din mamma där också, hahaha. Andrea är ju helt ointresserad av datorer. Hon hittade två av sina msn-kompisar där, men de skickar ju mejl och meddelanden som hon aldrig svarar på för hon är ju inte inne.
Det får vi göra. Nu ska jag göra mej iordning. Ingela kommer snart och hämtar mej, vi ska filma Kjell. Går du på morgon eller eftermiddag månntro, hmm, jag håller koll efter dej.