Jag läste lite gamla inlägg från förr. Minns faktiskt inte från vilken. Men när jag läser det så känner jag att jag sedan dess fortsatt ytterligare en bit på min inre resa. Så här skrev jag då, jag hade precis fått göra en övning med min coach:
Jag har gjort en övning. Jag blundade. Andades djupa andetag och letade efter motstånd. När jag hittade det skulle jag beskriva känslan jag fick. Jag försökte och försökte och hela tiden sa hon, jag vill inte att du ska analysera varför du känner som du gör Ann, beskriv känslan. Om och om igen fick hon instruera mej. Sluta tänk, känn!
Så den första känslan som dök upp var ilska. Ilska för att hon tjatade och jag inte fattade. Inte kunde. Men sen gjorde jag. Jag kände. Och då dök trötthet upp. Jag orkar inte fundera. Jag vill bara släppa tråden. Acceptera att jag är här nu och vill göra ett bra jobb, skit samma varför. Men under tröttheten fanns falskhet. Att jag rabblar ur mej fraser som låter bra. Människor köper det jag säger. Det låter trovärdigt. Men jag rapar bara ur mej. Det är oäkta. Under falskheten hittade jag identitetslös. Vem är Ann? Egentligen. Vad tycker hon om? Vad får henne glad? Vad vill hon med sitt liv? Vad står hon för? Vad är hon bra på?
Under det hittade jag vilsenhet. En lerklump som formats av livet, omvärlden och naturligtvis även av mej själv men vilka bitar är jag skaparen av och vill jag behålla det jag skapat. Under vilsenheten hittade jag längtan. En längtan efter att få forma lerklumpen på nytt. Ta reda på vilken form den ska ha. Vad den står för. Och till sist, under längtan hittade jag kraft. Det vibrerade. Den finns där. Nu ska jag ta reda på vad jag kan använda den till. Jag ska ta reda på vem Ann egentligen är och sedan ska jag köra järnet.
Vet du vem du är?
Under ytan 
Jag vet nog inte vem jag är eller vad jag vill än. Jag skriver nog eftersom jag känner att själva stommen är densamma som den alltid varit. Värderingar jag har är samma som jag alltid haft. Jag har bara lagt lite erfarenhet och kunskap till de värderingarna. Vad jag vill är svårare. Verkar aldrig hitta rätt spår någonstans.
Undrar hur många som fått se den där stommen? Jag blir nyfiken på den, hur den ser ut, jag har sett delar av den.
Vet du vad du inte vill? Det brukar vara enklare. Speciellt hos de som letar Misfortune Cookies, hahaha.
Vad är det nu för fel på mina Misfortune Cookies? Hahahah. Dagens var lite klurigare ”Act natural. Don’t turn around”
Vad betyder det?
Oj, redan medan jag läste började mina tankar redan rulla iväg på hal is…vem är jag?
Sedan läste jag din fråga.
När man kommer till den här typen av funderingar så krävs det mer än en ”liten” kommentar i ett inlägg som verkligen triggar igång tankeverksamheten!
Du är en filurerare av stora mått!
Jag svarar inte på vem jag är nu, jag måste ta reda på det först.
Ty: trots min relativt höga ålder (jämfört med din!) så vet jag inte till 100% vem jag är ännu, vad jag vill eller varför. Eller så.
Men visst är det spännande? Att leta och finna. Att känna urkraften närma sej. Hitta sitt genuina jag. Inre resor borde alla göra flera gånger om året. Det är lärorikt och kostar aldrig mer än vad de ger, det är i alla fall min erfarenhet. Jag hejar på dej och följer med stor förtjusning.
Nej, jag vet nog inte det… Eller jo, kanske.
Men det är underligt. För det finns de i bekantskapskretsen som vet precis hur jag är… Och det enda jag riktigt vet, är att de har fel. De känner mig egentligen inte alls. Vill bara att jag ska passa in i en mall. Och jag vägrar…
Men det är ganska spännande. Att ha påbörjat in en inre resa, från barndom och framåt…
Det gjorde du alldeles rätt i, jag tror att du kommer att ha stor nytta av det. Har du hittat några livsavgörande beslut?
När kommer fortsättningen? Vet du nu? Skynda! /T
Skynda långsamt min käre T, skynda långsamt.