Tusen tjurar vid en grind

Jag fattar inte vad som händer inuti, det är som att tusen tjurar sprungit rätt över en åker och nu står där och stångar mot den stackars lilla trägrinden som håller emot allt vad den kan. De frustar, trampar, trycker. Grinden är på bristningsgränsen, den bångnar av tyngden. Kan inte avgöra vad det doftar. Från början var det ren galenskap, överskottsenergi, glädje.

Sen kom ett lager ideér, tankar och handlingsplaner. Efter det kom kriser, förhandlingar och kamp. Som sedan fick ett lager av rastlöshet över sej. Sedan kom fyrverkeriet inombords. Ord, känslor, tankar, viljor, drömmar, planer som en fullständigt galen cocktail. Vad händer om jag släpper efter? Behöver jag ens grinden? Är det bara att le och köra på? Sortera jobbet på måndag och skriva fingrarna av sej på olika ställen när det är helg. Kasta mej över böcker, söka information, bolla med mej själv tills jag får bollen rätt i skallen och tuppar av.

Inte vet jag, vet inte ens vad som blir skrivet, jag skiter i det också för jag tänker låta fingrarna gå tills de bara utmattat sjunker ner över tangentbordet. Här inne kan jag få utlopp, här kan orden samlas, de onda, de goda, de glada, de svarta, de vita, de drömmande, de skapande, de döda och de galna bokstäverna som bildar orden. Orden som finns i mej och som söker sej ut men som har fastnat vid en grind. Kanske ska jag låta den explodera? Eller bara dansa som en galning, kanske skrika lite passande för att skrämma tjurarna åt andra hållet. Det dammar av deras klövar. De frustar. Drar med de vassa hornen längs brädorna.

Men jag säger bara, kom igen tjurar, kör så det ryker, jag är på.

Annons