Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2011

Satt i soffan och njöt av sonens värme. Dottern knattrade på sin dator. Jerker kom och satte sej. Vi satt där. Kollade på det som var kvar av Körslaget och sen tog nyheterna vid. När jobbet pockar på och tiden inte räcker till blir bubblan tätare. Jag lever i min egen lilla värld. Långt från fas 3, franska bombplan och japanska kärnreaktorer. Och plötsligt slår den till. Verkligheten. Så som den ser ut. Och jag tänker på min bubbla. Den som för en stund var det viktigaste som fanns. Samtidigt som det pågår ett krig. Mitt här och nu. Barn med kulor i sin kropp. Samtidigt som människor kämpar natt och dag för att få pumpar att börja pumpa kylvatten för att hålla härdsmältor borta. Och tankekriget bryter ut. Mitt alldeles egna. Ju mer jag kämpar emot desto långsammare går det. Jag behöver igenom det. Så jag släpper på. Jag låter dem komma. Alla dessa tankar, alla dessa känslor. Jag reser ut ur bubblan. Rakt ut i förtvivlan. Förtvivlan som förvandlas till förakt på några sekunder. Förakt som lika snabbt ändrar karaktär till rädsla. Framtidstro grusas, byts ut mot tvivel. Och ur tvivlet kommer handlingen. Och ur handlingen kommer styrkan.

Jag blundar och sitter på en äng. Maries äng. Det blåser. Det viner. Jag sitter där. Alldeles stilla och låter vinden piska mot min hud. Vind blandat med regn. Jag vaknar till liv. Känner allt det jag känner. Reser mej ändå. Tänker att förmågan att aldrig ge upp, att aldrig riktigt på djupet tvivla på att allt går att förändra, det är vad jag ska ge näring, för det finns där inom mej. Står stadigt med mina nakna fötter mot den fuktiga marken med armarna sträckta mot den himmel jag känner igen. Tillit. Till livet. Till mej själv. Till att det vill bli bra.

Och plötsligt kan jag, mitt i verkligheten, precis som den ser ut, med allt som tillhör den, le åt ropen från soffan. SSK leder. Pojke kopplar upp sitt nintendo och byter en pokémon, dotter chattar och själv sitter jag vid köksbordet och dricker upp mitt te. Tänker på alla hjältar som finns där ute. Tänker på mänskligheten när den är som störst. Det är så jag ska somna.

Read Full Post »

Tjohoo!

Ikväll lyckades jag genomföra yoga nidra utan att somna en enda gång, möjligtvis svävade jag iväg lite lätt vid något tillfälle men det hämtade jag hem omedelbart. Nu tänker jag hålla i. Jag tänker också packa ner mina träningskläder och köra pilates imorgon. Det var nära att jag skrev, trots att dagarna ser ut som de gör men ändrar till tack vare att dagarna just nu ser ut som de gör.

Hade något jag skulle skriva om men tappade bokstäverna, de rann inte ut i fingertopparna utan vid sidan av, rakt ner i nacken någonstans. Jag befinner mej i ett motsatsland, ingenting är vad det skulle kunna vara och allt är precis som det inte borde vara. Jag är glad. Jag är riktigt lycklig när jag ser vad som är inbokat imorgon. En hel dag vid mitt eget skrivbord med min egen utsikt. Inga mötesrum. Inga föreläsningar. Bara jag och jobbet.

Tjohoo!

Read Full Post »

att inte ha tillräckligt med tid över för alla saker som jag vill göra
men ändå bocka av en massa punkter på att-göra-i-förrgår-listan
att vara glad mitt i allt kaos
och känna glädje
tillförsikt
förhoppningar

att veta att där inne ligger de och gror. Drömmarna. Som ligger inbäddade under mjukt täcke. Men som snart bestämmer sej för att flyga. Högt. Länge. Och långt. Och jag kastar mej med. Tar tag i drömmens fot. Låter mej lyftas, kastas och formas. Av allt det som hör till. Orden bildar ingen mening, bara skapar den, det och bubblig glädje.

Read Full Post »

Vaknade imorse, rätt trött faktiskt. Hade en varm son bredvid som log så det knakade i skrattgroparna. Han sa att han hade känslan av att ha gjort en bra affär. Igår dök nämligen Pokémon White upp i brevlådan. Det ryker ur Nintendot för tillfället. Själv masade jag mej upp för att sätta mej mitt emot Jerker och skriva mina morgonsidor. Det går trögt mellan varven, kanske för att jag ska envisas med att försöka hindra att jobbet släpps in. Så idag öppnade jag dörren och använde mej av sidorna istället. Det var en bättre taktik. Så nu sitter jag med ännu en komihåglista vid min sida. På måndag behöver jag föra samman alla mina listor till en.

Tre sidor senare klär jag snabbt på mej för att gå ut och hugga mej en yta på verandan. Snön är nästintill meterhög och delar av den består av decimeterhöga partier av glaciär. Men det var en skön känsla att hacka undan skiten. Så nu har jag en solig yta och en stol på verandan som väntar på mej och Alvtegen. Det som slog mej var att jag ofta bara gör det som är absolut nödvändigt. Det som får det att fungera. Jag skulle inte för mitt liv få för mej att ta bort all snön från verandan. Jag skulle ju kunna göra det för att få motion, röra mej i solen istället för att sitta still, njuta av en helt ren veranda. Jerker hade nog gjort det. Eller så hade han inte börjat skotta alls. Just när det gäller skottning så är det mitt sätt att lösa skottandet som gör att vi har en del is på garageuppfarten. Jag använde inte skyffel utan plattade till skiten med bilen ett par gånger istället.

Så vad får det här för effekter på mitt liv månntro? Ska fundera på det i solstolen. Eller inte. Alvtegen kanske lockar för mycket.

Read Full Post »

På riktigt

Nu minns jag knappt vad det var jag tänkte skriva. Men det handlade om att inte komma längre än till orden och ytan. Jag tycker att vi säger så mycket. Vi verkar veta precis vad som får oss att må bra. Vi vet så otroligt mycket men vi gör väldigt lite. I jämförelse. För oss själva, för varandra, för vår värld. Jag tror att det snart är ute med fyllda kalendrar. Det verkar mer trendigt att behärska djupandning, att göra medvetna och aktiva val, att testa alternativa metoder, att säga nej. Nu ska vi göra rätt saker istället för många. Vi ska dessutom gilla oss själva under tiden vi gör det vi gör. Vad kommer att hända med Luther, Jante och managementlitteraturen nu?

Eller spelar vi bara den här gången också och gör det på ytan? Precis som vi gjort så många gånger förut. Kommer vi att djupandas på ytan och fortsätta springa till yogapasset. Sitta i lotusställning och samtidigt fundera på vad det var vi glömt. Dricka vårt gröna te, som visade sej vara skadligt, lägga oss på spikmattan och vänta på den ökade blodcirkulationen.

Men när vi ligger där med spikarna i ryggen och tittar rakt upp i luften. Kan vi då känna att vi verkligen på allvar vill göra annorlunda? Att vi vill ha något annat. Att vi vill vara där för varandra. Att vi menar allvar med hållbarhet, medmänsklighet, öppna samtal. Att vi tror på något och vågar hålla i det. Vågar tro att saker kan förändras. På riktigt.

Read Full Post »