Nu minns jag knappt vad det var jag tänkte skriva. Men det handlade om att inte komma längre än till orden och ytan. Jag tycker att vi säger så mycket. Vi verkar veta precis vad som får oss att må bra. Vi vet så otroligt mycket men vi gör väldigt lite. I jämförelse. För oss själva, för varandra, för vår värld. Jag tror att det snart är ute med fyllda kalendrar. Det verkar mer trendigt att behärska djupandning, att göra medvetna och aktiva val, att testa alternativa metoder, att säga nej. Nu ska vi göra rätt saker istället för många. Vi ska dessutom gilla oss själva under tiden vi gör det vi gör. Vad kommer att hända med Luther, Jante och managementlitteraturen nu?
Eller spelar vi bara den här gången också och gör det på ytan? Precis som vi gjort så många gånger förut. Kommer vi att djupandas på ytan och fortsätta springa till yogapasset. Sitta i lotusställning och samtidigt fundera på vad det var vi glömt. Dricka vårt gröna te, som visade sej vara skadligt, lägga oss på spikmattan och vänta på den ökade blodcirkulationen.
Men när vi ligger där med spikarna i ryggen och tittar rakt upp i luften. Kan vi då känna att vi verkligen på allvar vill göra annorlunda? Att vi vill ha något annat. Att vi vill vara där för varandra. Att vi menar allvar med hållbarhet, medmänsklighet, öppna samtal. Att vi tror på något och vågar hålla i det. Vågar tro att saker kan förändras. På riktigt.
Under ytan 