Vaknade imorse, rätt trött faktiskt. Hade en varm son bredvid som log så det knakade i skrattgroparna. Han sa att han hade känslan av att ha gjort en bra affär. Igår dök nämligen Pokémon White upp i brevlådan. Det ryker ur Nintendot för tillfället. Själv masade jag mej upp för att sätta mej mitt emot Jerker och skriva mina morgonsidor. Det går trögt mellan varven, kanske för att jag ska envisas med att försöka hindra att jobbet släpps in. Så idag öppnade jag dörren och använde mej av sidorna istället. Det var en bättre taktik. Så nu sitter jag med ännu en komihåglista vid min sida. På måndag behöver jag föra samman alla mina listor till en.
Tre sidor senare klär jag snabbt på mej för att gå ut och hugga mej en yta på verandan. Snön är nästintill meterhög och delar av den består av decimeterhöga partier av glaciär. Men det var en skön känsla att hacka undan skiten. Så nu har jag en solig yta och en stol på verandan som väntar på mej och Alvtegen. Det som slog mej var att jag ofta bara gör det som är absolut nödvändigt. Det som får det att fungera. Jag skulle inte för mitt liv få för mej att ta bort all snön från verandan. Jag skulle ju kunna göra det för att få motion, röra mej i solen istället för att sitta still, njuta av en helt ren veranda. Jerker hade nog gjort det. Eller så hade han inte börjat skotta alls. Just när det gäller skottning så är det mitt sätt att lösa skottandet som gör att vi har en del is på garageuppfarten. Jag använde inte skyffel utan plattade till skiten med bilen ett par gånger istället.
Så vad får det här för effekter på mitt liv månntro? Ska fundera på det i solstolen. Eller inte. Alvtegen kanske lockar för mycket.
Under ytan 