Satt i soffan och njöt av sonens värme. Dottern knattrade på sin dator. Jerker kom och satte sej. Vi satt där. Kollade på det som var kvar av Körslaget och sen tog nyheterna vid. När jobbet pockar på och tiden inte räcker till blir bubblan tätare. Jag lever i min egen lilla värld. Långt från fas 3, franska bombplan och japanska kärnreaktorer. Och plötsligt slår den till. Verkligheten. Så som den ser ut. Och jag tänker på min bubbla. Den som för en stund var det viktigaste som fanns. Samtidigt som det pågår ett krig. Mitt här och nu. Barn med kulor i sin kropp. Samtidigt som människor kämpar natt och dag för att få pumpar att börja pumpa kylvatten för att hålla härdsmältor borta. Och tankekriget bryter ut. Mitt alldeles egna. Ju mer jag kämpar emot desto långsammare går det. Jag behöver igenom det. Så jag släpper på. Jag låter dem komma. Alla dessa tankar, alla dessa känslor. Jag reser ut ur bubblan. Rakt ut i förtvivlan. Förtvivlan som förvandlas till förakt på några sekunder. Förakt som lika snabbt ändrar karaktär till rädsla. Framtidstro grusas, byts ut mot tvivel. Och ur tvivlet kommer handlingen. Och ur handlingen kommer styrkan.
Jag blundar och sitter på en äng. Maries äng. Det blåser. Det viner. Jag sitter där. Alldeles stilla och låter vinden piska mot min hud. Vind blandat med regn. Jag vaknar till liv. Känner allt det jag känner. Reser mej ändå. Tänker att förmågan att aldrig ge upp, att aldrig riktigt på djupet tvivla på att allt går att förändra, det är vad jag ska ge näring, för det finns där inom mej. Står stadigt med mina nakna fötter mot den fuktiga marken med armarna sträckta mot den himmel jag känner igen. Tillit. Till livet. Till mej själv. Till att det vill bli bra.
Och plötsligt kan jag, mitt i verkligheten, precis som den ser ut, med allt som tillhör den, le åt ropen från soffan. SSK leder. Pojke kopplar upp sitt nintendo och byter en pokémon, dotter chattar och själv sitter jag vid köksbordet och dricker upp mitt te. Tänker på alla hjältar som finns där ute. Tänker på mänskligheten när den är som störst. Det är så jag ska somna.
Under ytan 
De nakna fötterna gört!
Vad stark du är som drar dig tillbaka i tankens virr.
Det är en njutning.
åååå, det är dit jag behöver komma. till det som kommer efter. istället för att vara kvar i den där förtvivlan. hitta sådant som är gott, hjältarna.
jag vet ännu inte hur man gör. men jag ska sträva ditåt.
tack. än en gång. för att du får mig att skymta nya spår.
För mej handlar det om att få styr på tankarna. Byta ut de som leder åt fel håll till de som leder åt ett helt annat håll. Jag är tvungen att vara lite sträng mot mej själv för jag lyssnar inte alltid, jag virrar. Men det är som att ta ett mentalt tag om mina egna axlar, se mej själv rakt in, mitt i huvudet, hålla fast blicken mot den lilla kärnan som svävar fritt där inne och upprepa, nu är det dags, skärpning!