Det var Annabellas krusbärsbuskar häromdagen som fick mina tankar att göra en resa bakåt i tiden. Ända till en trädgård i ett litet område ganska centralt i en barndomsstad. En trädgård med det vackra körsbärsträdet. Trädgården med de enorma krusbärsbuskarna. Trädgården med det stora ståtliga päronträdet.
Päronträdet där jag kunde klättra högt upp och se ut över hela mitt barndomsland. Det var bara vindsluckan på det gamla husets tak som tog mej högre, det tog mej ända till den svarta himlen. En himmel full med stjärnor som aldrig föll. Men önskade mej en massa saker gjorde jag ändå.
Där bodde min mormor. Mormor som luktade tvål, kärlek och Odensé nougat. Hon bodde där tillsammans med min morfar som luktade stekta köttbullar, svag cigarr och herrparfym. Jag brukade få röra om hans drink som bestod av billig tvåstjärnig konjak och vichyvatten. Jag fick stoppa ner mitt pekfinger och röra i det tunna grogglaset och sedan hörde det till att jag med ett smackljud skulle slicka bort sörjan från fingret. Då sa morfar att groggen blev som bäst.
Men det allra bästa med vår trädgård var inte våra körsbär, inte våra gråpäron, inte våra krusbär, inte heller alla vinbär eller rabarberbusken. Det allra bästa var gömt bakom dubbelgaraget. Där fanns flera rader hallonbuskar med hallon stora som jordgubbar. Till min mammas stora förtret tyckte min morfar att vi skulle plocka hallon i våra tröjor. När vi plockat oss en lagom hög i tröjan smög vi som indianer genom trädgården i hopp om att varken mamma eller mormor skulle se oss.
Tillsammans satte vi oss mot den solvarma väggen, gömd från alla fönster och mumsade i oss våra hallon. Jag minns inte vad vi pratade om, kanske sa vi inte ens något. Ibland räcker den ordlösa kärleken. När min mormor dog var det slut på hallonstunderna. Då fanns det bara en tanke i morfar, vad hade han kunnat göra för att inte mormor skulle dö så tidigt. Han hade dödat henne. Det var vad han sa. Det var då han fick börja steka sina köttbullar själv, runda pannbiffar kallade vi dem. Det var då han gick och handlade i bara överrock och utan löständer. Koperativet skulle få besök. Det dröjde länge innan jag fattade att Koperativet var den lilla Konsumbutiken längst upp på gatan.
Lilla mormor och söta morfar, om jag hade varit tillräckligt gammal när ni dog så hade jag skickat med er nougat och hallon. Men det kanske blir ett besök vid graven nästa gång jag kommer till stan, nu vet jag vad jag ska smycka den med.
Under ytan 