Istället för att skriva det som skrivas ska kan jag alltid göra en utflykt i skogen. Hitta gamla saker. Som porträtt och inre röster. Men samtidigt som jag trixar och fixar märker jag att tanken går till proportioner. Hur mycket spelrum har de fått? Hur påverkas de av varandra? Vem samarbetar med vem? Och vem bestämmer över vem?
Ha! Det bästa är att jag bestämmer över dem alla.
Under ytan 
Det är då man vet att det är en frisk samling individer som dansar runt i huvudet. Man måste vara den som bestämmer annars kan det gå helt åt skogen. Man vill ju befinna sig i en mysig inbjudande skog inte en snårig, mörk skog :)
Precis! Och vilket värde de tillför även om det ibland tar ett tag innan jag fattar att några av dem får för stort utrymme i den inre teatern mellan varven. Regissören har visst somnat i stolen. Men nu är jag vaken så nu löper skådespelet på enligt plan.
Ibland kan visst diktatur vara en bra sak – åtminstone för den som bestämmer ;)
Hahaha, ibland kan diktatur vara enda sättet att få skiten att hålla ihop.
Det finns ju ingen gilla-knapp men jag gillar det jag läser! :)
Det är likadant på twitter, där saknar jag en gillaknapp. Har du twitter förresten?
Ha! Minsann! Visst är det du som bestämmer! Inga löv som driver här i vinden inte
Jepp, så är det minsann.