Det blir en bra kombo för dagen. En dag som jag känner har alla förutsättningar för att bli en kanondag, om jag räknar bort mej själv. Kanske har jag för mycket testosteron, jag har känt på mej det tidigare, men jag är också dödligt sjuk av min förkylning. Jag vill inte ha en svidande hals och bristande ork. Jag vill vara pigg, smal och glad.
Så här ligger jag, i vår utflyttade säng, i vardagsrummet och tittar på solstrålarna som letar sej in genom lortiga fönster. Jag fantiserar, drömmer och twitterminglar. Förtränger. Stoppar undan. Flyttar fram. Jag byter ut dåligt mot bra, bra mot skit, skit mot tänkvärt och tänkvärt mot meningslöst. För jag vill inte ta det nu.
Känslan av att inte våga kliva fram utan i stället välja att kritisera med värme. Ibland utan värme, beroende på. Att inte fylla det stora tomma vita med mitt utan istället irra omkring där det redan är skrivet, sagt och gjort. Låna begagnade tankar. Peta, hitta bölder, klämma. I nån form av påhittad vek blek variant på att göra skillnad.
Istället följer jag fler, låter mitt twitterflöde distrahera, klickar mej rakt in i underligt tidsfördriv. Glömska vore skönt, för en stund, men jag glömmer inte. Det finns där. Skaver. Pockar. Stör. Men inte idag. Idag ska jag dö. Förkylningsdöden. Och om jag inte dör av det kan jag alltid plocka fram min 2 dagar gamla knivskada när avocadokärnan skulle huggas ut. Min vänstra pekfinger har inte hämtat sej än, trots att det var i handen jag högg med trubbig kniv. Inte skära, bara hugga.
Men längst inne, allra längst in i mej, i min innersta lilla kärna. Där är det ljust. Starkt. Där gror tillit. Glädje. Kärlek. Där dansar min själ. Där fnittrar mitt hjärta. Där bubblar det. Frodas. Lever. Det är på ytan, i skalet som något felar. Men inte nu. Jag släpper det.
Under ytan 