Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

Men det kanske blir imorgon. Imorgon när det ljusnar. Jag och kopp med en nybryggt kaffe och två galna undulater.

Read Full Post »

Som jag önskar

En liten pojke. Som kämpat från början till slut. En liten pojke. Som inget gratis fick. En charmig gammal man i en ung kropp. Blå ögon med glitter i. Sällan med, ofta utanför men ändå älskad. Han sa ofta det oväntade. Saker som till en början lät lite underliga men visade sej vara briljanta iakttagelser. Jag har förstått att han var mer än önskad, älskad och längtad efter. Han hade bråttom ut. En lunga halv och skadad. Också något med hans hjärta. Han orkade inte springa som andra. Andades tyngre. Såg heller inte riktigt ut som andra. Tänkte mer än många. Fick utstå hårda smällar och hårda ord. Jagad. Retad. Trivdes inte alla dagar i skolan. Värst när en av hans vänner för att få vara med de andra killarna valde att ge sej på honom. Jag minns hans mammas ilska. På pojken. På pojkens föräldrar. På skolan.

Så kom den. Den där otäcka som inte hörde till honom. Den där som åt sej in i hans arm. Som de med cellgifter skulle döda för att sedan skära bort. Minns att mamman var arg på andra barn. Att de slapp. Att de fick vara friska. Att hon skämdes för sina känslor men ändå lät dem vara där. Tills hon en dag var på sitt jobb. Och hennes elever sprang fram och omfamnade henne och hon bara smälte. Alla svarta känslor försvann i kärleken. Sen blev allting bättre. Han kom tillbaka. Ingen var längre dum. Han höll sej lite på sin vakt. Bar förmodligen på ilska för gamla svek men valde ändå att gå vidare. Det fanns glädje. Och hopp. Sen försvann han igen. Vi hörde inget på ett tag. Jag försvann in i mitt. Var dålig på att höra av mej. I helgen pratade vi, min dotter och jag, att vi skulle ringa. Åka dit och hälsa på. Höra hur det var. Fråga om vi kunde hjälpa till med vardagsbestyr eller annat. Kanske bara köra någon gång då och då så de slapp bussen.

Idag kom dottern hem med gråt i hela kroppen. Den lille pojken finns inte mer. Det gick inte att skära bort. Ingenting gick att skära bort för det fanns i hans skelett. Och jag känner hur jag vill vara stark för min dotters skull. Låta henne gråta. Men så fort jag tänker på hans mamma går jag nästan sönder. Allt prat om jordens undergång. I lördags fick hon sin. Det som inte får hända men händer överallt hela tiden. Det där som inte är mätbart. Det där som bara är ett före och ett efter och aldrig mer sej likt.

Det tog emot att ringa, tyckte att jag trängde mej på, kunde inte hålla min röst i schack, skämdes för min gråt, vad har jag att gråta över. Men jag ringde. Jag grät. Talade om att orden inte finns men att jag finns. Jag är omtumlad och full av gråt. Det kommer och går. Äter lite middag och glömmer för en stund. Ser ut genom fönstret där J och L spelar King. Ser hur solen skiner på dem där de står. Ser dem småbråka lite om regler. Försöker skruva bollen så den blir svår att fånga. Och tårana bara rinner, jag fylls av tacksamhet samtidigt som tanken på att det lika gärna kunde varit jag värker så jag får svårt att andas. Hur ska hon fixa detta ofixbara? Hur ska hon orka resa sej? Hur?

Lilla lilla pojke som jag önskar att du fick vara kvar. Lilla lilla mamma som jag önskar att du sluppit denna smärta.

Read Full Post »

Idag var ingen bra dag, jag begraver den nånstans och glömmer gravnumret. Får lust att ställa mej naken i spöregnet. Känna regndropparna smattra mot min hud. Gömma tårarna i regnet. För ingenting finns att gråta för, egentligen. Saknaden i bröstet, den där som värker. Tomheten som inget är men ändå är allt. Svart och ihåligt. Den finns där av en bra anledning. Att jag älskar.

Read Full Post »

Jag tror jag skulle kunna sitta hur länge som helst ibland. Och titta ut. Bara sitta där. Alldeles stilla. Låta tankar svepa förbi som fluffiga små moln. Ingen tanke viktigare än någon annan. Inte heller hör de ihop. Även om de dras till varandra och bildar formationer som leker på min inre himmel.

Read Full Post »

Det skulle handla om livsöden, ekorrhjul, styrkor. Det skulle handla om rörelser, mönster, upptäckter. Det skulle handla om problemlösning, förhållningssätt, glädje. Det skulle handla om kärlek och vänskap. Hopp och tillit. Krafter och energier. Allt det där skulle det handla om. Istället finns borttappade tankar. Barn som väntar på dator. Mage som kurrar av hunger. Säng som vill bli flyttad från vardagsrum till sovrum. Persienner som vill upp. Ljus som ska släppas in. Små korn av skit som skriker efter att bli uppsugna. Tavla som vill hängas upp. Våta tvättade kläder som vill hänga på streck.

En alldeles underbar stillsam söndag som pockar på att byta skepnad. Och det är ok. Jag släpper det. Öppnar min hand för att återigen konstatera att inget flyger ur den. Inget var fångat. Inget är heller förlorat. Det finns där. Som små krumelurer som flyger runt mej. När fokus är rätt. Då är det mitt. Allt det där som det skulle handla om.

Read Full Post »

Kanske funkar

Ett litet sug känner jag. Efter bokstäverna. Det bästa är nog bara att göra, utan att tänka, när jag fastnat. Men nu är tiden ute. Hepp!

Read Full Post »

Vackra ord

Sommar
Kärlek
Smultron
Sorbet
Vind
Frihet
Galenskap
Glädje
Vatten
Berg
Näktergal
Drake
Himmel
Blått

Read Full Post »

10 minuter, det är vad jag har. Och jag har bestämt mej för att jag ska skriva i 5 minuter av dem. Utan att fundera alls på vad jag ska skriva, utan skriva bara för att. Det var längesedan jag gjorde det, eller det är det inte, men på datorn och inte för hand. Skriver ju tre A4-sidor varenda morgon utan att ha en aning om vad som ska hamna på sidorna. Ibland svävar jag iväg i tanken och har inte en aning om hur länge jag varit borta från omvärlden. Men det är en ganska skön känsla, att bara försvinna i nåt moln av tankar där ingen är viktigare än någon annan, den ena tanken ger den andra utan att jag lägger saker på minnet.

Idag när jag körde hem från Väderstad åkte vi förbi hotellet som syrran och jag pratade om att vi skulle köpa och döpa till. Äsch nu har jag glömt vad det var för namn. Läste en blogg jag följer, hon hade läst en bok, det löjliga är att jag inte ens minns vad den heter nu. Alice någonting. Men det jag skulle komma till var att hon skrev att hon nästan blev lite som Alice. Började glömma nycklar och namn. Alice fick nämligen tidig Alzeimer och vi som läsare får följa med en bit på hennes resa. Jag är likadan. Lägger märke till att jag faktiskt glömmer, säger fel, ställer frågor och när människor svarar har jag glömt vad jag ställde för fråga och fattar inte svaret.

Det finns en mekanism i mej som vill scrolla upp och kolla vad jag skrivit innan. Även om jag redan nu vet att det bara är ord utan mening. Och där rann tiden ut. Jag som precis skulle komma in på experimentet twitter.

Read Full Post »