En liten pojke. Som kämpat från början till slut. En liten pojke. Som inget gratis fick. En charmig gammal man i en ung kropp. Blå ögon med glitter i. Sällan med, ofta utanför men ändå älskad. Han sa ofta det oväntade. Saker som till en början lät lite underliga men visade sej vara briljanta iakttagelser. Jag har förstått att han var mer än önskad, älskad och längtad efter. Han hade bråttom ut. En lunga halv och skadad. Också något med hans hjärta. Han orkade inte springa som andra. Andades tyngre. Såg heller inte riktigt ut som andra. Tänkte mer än många. Fick utstå hårda smällar och hårda ord. Jagad. Retad. Trivdes inte alla dagar i skolan. Värst när en av hans vänner för att få vara med de andra killarna valde att ge sej på honom. Jag minns hans mammas ilska. På pojken. På pojkens föräldrar. På skolan.
Så kom den. Den där otäcka som inte hörde till honom. Den där som åt sej in i hans arm. Som de med cellgifter skulle döda för att sedan skära bort. Minns att mamman var arg på andra barn. Att de slapp. Att de fick vara friska. Att hon skämdes för sina känslor men ändå lät dem vara där. Tills hon en dag var på sitt jobb. Och hennes elever sprang fram och omfamnade henne och hon bara smälte. Alla svarta känslor försvann i kärleken. Sen blev allting bättre. Han kom tillbaka. Ingen var längre dum. Han höll sej lite på sin vakt. Bar förmodligen på ilska för gamla svek men valde ändå att gå vidare. Det fanns glädje. Och hopp. Sen försvann han igen. Vi hörde inget på ett tag. Jag försvann in i mitt. Var dålig på att höra av mej. I helgen pratade vi, min dotter och jag, att vi skulle ringa. Åka dit och hälsa på. Höra hur det var. Fråga om vi kunde hjälpa till med vardagsbestyr eller annat. Kanske bara köra någon gång då och då så de slapp bussen.
Idag kom dottern hem med gråt i hela kroppen. Den lille pojken finns inte mer. Det gick inte att skära bort. Ingenting gick att skära bort för det fanns i hans skelett. Och jag känner hur jag vill vara stark för min dotters skull. Låta henne gråta. Men så fort jag tänker på hans mamma går jag nästan sönder. Allt prat om jordens undergång. I lördags fick hon sin. Det som inte får hända men händer överallt hela tiden. Det där som inte är mätbart. Det där som bara är ett före och ett efter och aldrig mer sej likt.
Det tog emot att ringa, tyckte att jag trängde mej på, kunde inte hålla min röst i schack, skämdes för min gråt, vad har jag att gråta över. Men jag ringde. Jag grät. Talade om att orden inte finns men att jag finns. Jag är omtumlad och full av gråt. Det kommer och går. Äter lite middag och glömmer för en stund. Ser ut genom fönstret där J och L spelar King. Ser hur solen skiner på dem där de står. Ser dem småbråka lite om regler. Försöker skruva bollen så den blir svår att fånga. Och tårana bara rinner, jag fylls av tacksamhet samtidigt som tanken på att det lika gärna kunde varit jag värker så jag får svårt att andas. Hur ska hon fixa detta ofixbara? Hur ska hon orka resa sej? Hur?
Lilla lilla pojke som jag önskar att du fick vara kvar. Lilla lilla mamma som jag önskar att du sluppit denna smärta.
Under ytan 