Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Jag var inne i skogen för att leta rätt på ett inlägg där vi diskuterade skillnaden mellan längtan och saknad. Hittade inte det jag ville åt men jag hittade något annat som jag blev full i skratt åt. Som jag fungerar. Herregud. Det är nog helt rätt strategi denna sommar. Att inte tänka alls. Snacka om att tänka sönder. Nästan lite obehagligt att se det på pränt.

A-tankar

Jag brukar tänka i automattanke och alternativtanke. Jag har alltid tyckt att min grundsyn är negativ men får då mothugg av min omgivning. Men jag tror att det hänger ihop med mina a-tankar. Den första som dyker upp brukar nämligen alltid vara negativ, det är som att jag vill tycka synd om mej själv, vill tycka att jag är mest drabbad i världen, att det bara är skit som händer mej, aldrig nåt kul eller bra.

Det är ingen tanke jag agerar på utan direkt jag tänker den så tänker jag vidare att ja visst, det där var den som satt i ryggmärgen men de andra då, tankarna som sitter i hjärtat, maggropen och skallen. Vad är det för alternativa tankar. De brukar ofta vara av en positivare sort. Trevligare tankar. Ökar min medvetenhet. Skapar förståelse. Gör mitt hjärta mjukt och mitt sinne öppet. Kärlek.

Sen ibland när jag läser att någon mist någon, råkat ut för en tragedi, har ett sånt där före- och efterögonblick. Då blir det nästan tvärsemot. Då är den första tanken att herregud, stackars människor, all skit de ska behöva gå igenom, helt ofattbart att de kommer igenom det. Fan vad tacksam jag är att det inte är jag. För att i nästa sekund tänka, nästa gång kan det vara min tur. Det är då akuttankarna kommer. Helvete, det är nu det kommer att hända mej. Det är nu jag måste lämna mina barn, jag hinner inte ens gifta mej. Jag ska plockas hem till gud vet vart. Jag kan inte lämna dem, det är för tidigt. De behöver sin mamma. Eller så tas mina barn ifrån mej. Det var den här tiden vi fick, inte mer. Eller så blir det J. När jag äntligen hittat rätt så försvinner han. Jag får inte vara nära. Jag kan inte hämta kraft i hans famn, inte vila i hans armar.

Det är då jag plockar fram mina sista a-tankar, antitankarna. De som skingrar akuttankarna. Tankar som bara rör nuet. Tankar som lugnar. Helt stressfria. Just nu är det bra. Jag stannar i det. Funderar inte på igår och släpper inte fram imorgon. Jag är här, nu. Det vill bli bra!

Read Full Post »

Söndagstankar

En rofylld dag med rätt mycket sol. Två saker som jag tänkte fundera vidare på här vid tillfälle och nu har jag glömt den ena. Den andra var varför twitter passar mej bättre än facebook. Men vad var det första? Hmm, ingen aning. Men det kommer säkert tillbaka. Nu ska jag sätta mej i kvällssolen och läsa en bok av Nicole Strauss.

Read Full Post »

Jag har lurat in J på Spotify, fattar inte varför han inte nappat hittills, han som verkligen är intresserad av musik. Nu sitter han med hörlurar på och ropar ut nån låt med jämna mellanrum. En resa genom minnenas allé uttrycker han det. Vilket fick mej att öppna min gamla blogg. Av någon anledning kopplar jag ihop trollskogen med ledsenhet och ilska. Obearbetade tankar. Obearbetade känslor. Nu när jag i sakta mak läser igenom mina inlägg inser jag att den till stora delar är fylld av glädje och filureringar. Jag tycker om att läsa det gamla. Det påminner mej om en massa saker som jag glömt bort. Saker som är bra att jag minns. Och jag minns känslan jag hade när  jag skrev vissa inlägg. Som det här.

Äckligt glad

Nästan så där så det irriterar omgivningen skulle jag tro. Men jag känner mej energifylld. Dels gick det bra för M idag och det lutar kanske åt att hon kommer att göra mej riktigt ensam och ledsen till min stora glädje. Jag har svårt att somna när jag blir så där glad. Jag ligger mest och flinar. Svär lite och försöker prata allvar med mej själv. Men egentligen vill jag sätta på bra musik och hoppa jämfota i sängen så stackars J lyfter en halvmeter.

Jag vill kasta kuddar. Bråkas. Stångas. Rulla runt. Springa huset runt. Jaga upp ungarna. Kasta popcorn. Skrika YEEEEHAAA så grannarna vaknar. Jag vill rusa ut ur huset, ta ett par varv i rondellen, leka Rocky Balboa och känna kylan bita i skinnet. Jag vill ringa alla min vackra vänner och ropa ut i etern till alla som jag känner här. Jag vill blåsa kärlek rakt in i era hjärtan. Bjuda på dans och pepparkakor. Dela ut julklappar och midsommarstänger. Suga på karameller. Blåsa såpbubblor. Skjuta bananer och skrika se upp i backen, nu kommer jag.

Men troligtvis somnar jag bara. Äckligt glad.

Read Full Post »

Krigarpojken

Behöver skriva så tangenterna ryker. Få ur mej alla känslor som samlas, stångas, bråkar och vill ut. Jag vill skrika rätt ut. Rakt ut mot himlen. Ett avgrundsvrål som förintar all maktlöshet, all sorg, all vrede, all hopplöshet, orättvisor. Jag vill skrika tills jag ligger som en blöt pöl på marken. Då vill jag resa mej. Komma ihåg alla vackra saker. All styrka människor besitter. Njuta av det ljusa. Det vackra. De helt fantastiska människor som finns där ute. Jag vill plocka fram alla minnen. Allt det som gör att sorgen är värd smärtan. Alla de dagar vi fick och inte för något hade velat vara utan. Trots att jag inte förstår hur människor överlever.

Jag vet inte vad det fanns i alla tårar jag gråtit. Att de var så många förvånar mej inte alls, men styrkan i dem överrumplade mej. Och innehållet. Vågen av smärta som svepte över mej var kanske inte helt oväntad. Men den var större än vad jag anade innan. Med jämna mellanrum var jag tvungen att titta ut genom kyrkfönstret för att hämta andan. Den lilla vita kistan. Med alla vackra blommor. Och all vacker musik. Det är små fragment som förevigt tagit plats i min minnesbank. Att se föräldrar lämna en kista med ett foto och ett kramdjur i sin famn. En gammal sönderkramad hund och en bild med krigarpojken som till sist fick ge upp.

Jag gråter för allt han tvingades gå igenom. Alla sprutor som stacks. Alla operationer som gjordes. Alla saker han aldrig fick göra. Allt han tvingades utstå. Jag försöker flytta fram alla goda minnen om ostbollar, töntiga smörgåsar och Simpsonsamlingar. Över alla creme brulees. Alla skratt och den kärlek han förmedlade. Men det finns för mycket emellan ännu. Alla konserter han aldrig fick gå på. Allt han aldrig fick uppleva. För att tiden han fick var skamligt orättvist kort. Han var inte färdig vill jag skrika. Lämna tillbaks honom. Och jag vet inte ens vem jag ropar till.

Jag blir arg på andra saker. Som egentligen inte hör hit men som handlar om att inte ta tillvara. Jag blir arg på barnens pappa. För att han inte delar deras liv. Deras vardag. För att han inte vet att hans dotter just upplevt sin första förlust. Jag förstår nu varför jag skulle skriva. För att få bort allt det där som fräter. Det som likt syra ryker och förstör allt som kommer i dess väg. För att ta in allt det där andra som jag vill ha.

När jag ser min dotter luta sej mot J, se hennes hand leta sej efter hans. Se honom smeka bort tåren som rinner. Och då fylls jag av den rena sorgen igen. Den som handlar om förlust. Som får mej att gråta fler tårar än vad jag faktiskt räknat med. Den som värker ända in i själen. Den som får mej att komma ihåg att vi alla gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har.

Jag värms av mammans ord. Jag värms av hennes glädje över att vi är där och delar. Jag värms över hennes styrka. Avundas den. Känner mej liten och rädd i jämförelse. Ibland tvingas vi växa, hur mycket vi än sprattlar emot. Och jag känner att hennes styrka smittar. Jag känner hur gråten klingar av. Hur ett leende är på väg att växa fram. Jag känner hur jag fylls av kärlek och än en gång är jag tacksam för den lindring detta smattrande av ord ger. Men än har inte vågen klingat av. Än finns det kraft. Men jag har lärt mej att bara följa med.

Jag ser den inte alltid komma men när den kommer gäller det att jag inte spjärnar emot. Jag följer med. Rullar runt i dess exploderande kraft. Väntar en stund. Vet att det så småningom kommer ett ljus mitt i allt mörker. Det är dit jag ska. Så till sist kan jag resa mej upp igen. Tills nästa våg kommer och sköljer över mej. Med aningen förminskad kraft. Och jag vet att jag till sist kommer att sitta vid strandkanten och titta ut över det stilla havet där alla människor jag älskat och förlorat finns. Jag kommer att sitta där en stund. I tystnad. Och tacksamhet. Alldeles ensam. Tills jag reser mej och återvänder till de mina. De som fortfarande finns kvar. Och jag bestämmer mej för att göra det som inte Krigarpojken fick.

Jag bestämmer mej för att leva. Leva hur mycket som helst. Leva även för honom.

Read Full Post »

Nu ska jag prova att göra något som jag tycker är lite läskigt. Nej, mycket läskigt. Jag skrev en gång för längesen ett kärleksbrev till mej själv. Det var en övning jag hittat någonstans som var otroligt verkningsfull. Jag publicerade den anonymt och redan där var det lite småläskigt, trots att ingen visste vem jag var, förutom några av mina vänner som kände till bloggen. Men nu är stunden inne att stå för kärleken till mej själv. #FuckJante som @carinakit skulle ha uttryckt det.

Och den här gången gråter jag inte. Den sortens tårar har lämnat mitt system för längesen.

Hej Ann

På uppdrag av mej själv, har jag skrivit ett kärleksbrev till dej, som är mej själv. Krångligt? Nåväl jag hoppas att du tar dej tid att läsa detta inlägg ordentligt, för det är sprunget ur kärlek, vånda, glädje, sorg och åtrå. Det har kostat på, det har bitvis tvingats fram, jag har backat ett par gånger men jag står för varje ord, jag ångrar inte att jag skrev det. Jag älskar dej Ann!

Jag har känt dej i hela mitt liv. Du har alltid funnits där för mej. Men jag har inte alltid varit snäll emot dej. Det har funnits stunder jag tagit dej för given. Stunder jag pressat dej till det yttersta. Tillfällen då din vilja kommit sist. Någon annans behov har fått komma före. Du har försökt att ropa. Alla gånger har jag inte hört dej. Men det finns tillfällen då jag hört dej men ändå struntat i dej, fullständigt. Jag har låtsats som ingenting, jag har behandlat dej som skit.

Jag tyckte alltid att det var nåt fel på dej. Du kunde väl ha varit på nåt annat sätt. Du var inte tillräckligt omtyckt. Inte tillräckligt snygg. Inte tillräckligt smal. Inte tillräckligt åtråvärd. Inte tillräckligt duktig. Jag behandlade dej som skit. Jag skrev tidigare att jag inte alltid varit snäll mot dej men faktum är att jag har svårt att minnas de gånger som jag varit snäll emot dej. Det skäms jag för. Men det är slut på det nu. Jag ska inte göra så mot dej mer.

Jag ska låta dej få komma fram. Få den plats du förtjänar. Du ska få lysa med all din kraft. Du som funnits där för mej med all din styrka, jag har anat den men inte sett den, kanske har den skrämt mej. Så mycket som jag plågat dej och ändå har du rest dej upp och försökt nå mej på något annat sätt. För det är jag dej evigt tacksam. Jag tycker om dej Ann, jag till och med älskar dej. Jag har bara inte förstått det förrän nu. Jag har stirrat mej blind på dina svagheter och missat allt det andra. Jag har missat att du faktiskt klarar vad som helst när det verkligen gäller. Jag som gnäller för minsta lilla får se på när du plötsligt visar dej i all din prakt. 

Jag ska ta hand om dej nu. Ge tillbaka lite av allt det jag fått som jag spottat på, förkastat, hatat, förringat, slängt bort. Jag ska smeka din hud som om den var av lenaste silke. Jag ska dra mina fingrar längs ditt ansikte så att käken slappnar av. Dina ögon ska blunda. Dina tårar ska trilla. Men det gör inget. Gråt. Ur gråten kommer befrielsen. Du ska bli fri.

Min hand smeker din bröstkorg. Ditt hjärta ska få banka, leva, älska. Det är öppet till din själ. Den är vacker. Den är ren. Den är fri. Den kan älska och bli älskad. Jag smeker ut över din axel Ann, känner hur du slappnar av. Du börjar tro på att det faktiskt händer. Det du hoppats på. Jag rör dej varsamt för att du inte ska tvivla, jag vill dra ut på stunden, som vi väntat på den. Jag håller om dej. Dansar sakta med dej. Jag håller dej uppe.

Gråt. Snart ska vi skratta igen. Du och jag Ann! För alltid. Jag älskar dej.

Hälsningar Ann

Read Full Post »

Hittade det gamla inlägget i trollskogen om livsfrön. Och jag är fortfarande lika löjligt bortskämd.

De finns där inne. Långt inne. Jag funderar på om de sitter i min mage eller högre upp mot hjärtat. De växer slingrande runt min själ och gör mej till den jag är, där innerst inne när allt annat är avskalat. Mina livsfrön. Som jag mellan varven tror har torkat och skrumpnat ihop. Upphört att existera. Och jag funderar, vem är jag?

Så kommer en människa min väg, ett möte, till synes helt utan mening men ändå helt avgörande. Den lilla lilla plantan rätar på sin lilla nacke, vänder sitt soliga ansikte rakt upp mot mitt hjärta för att spricka upp i all sin prakt. Någon har värmt, berört, funnits. Lyssnat eller peppat. Sagt till mej att skaffa lite attityd. Käkat lunch i konferensrum och pratat bra och dåliga saker. Tittat mot mitt håll med skrattgrop i kind. Kramat om. Köpt med en bulle från närmaste fik, skickat ett mejl helt apropå eller bara rakt upp och ned skrivit ett inlägg med sånger till mej.

Jag hoppas att jag får möjlighet att ge tillbaka till alla de som finns runt mej. För jag är löjligt bortskämd.

Read Full Post »

Mätt i magen

Det blev inget som brukar hänga ihop, det blev en kombo av det som fanns hemma. Kycklingfilé, tacochips, plommontomater, mozzarella, creme fraiche och majskolv. Ska se till att få ihop en liten matlista framöver. Betydligt enklare. Jag hatar att fundera på vad vi ska äta till mat. Finns grejerna hemma och jag har några rätter att välja mellan går det som en dans. Det är det enda jag inte ser fram emot när det gäller semestern. Att vi ska ha både lunch och middag serverad. Varje dag.

Tänkte tidigare idag på ett blogginlägg om fjärilar, humlor och bin. Men jag låter det inlägget marineras tills jag hittat alla de ord som behöver finnas med för att förklara mina tankar.

Read Full Post »

Okynnesbloggar

Det är nästan lite lustigt hur snabbt det kan skifta inombords. Och nu pratar jag inte yviga känslor utan små tassande tysta. Knappt märkbara. Vaknade till en alldeles underbar sommarsol och kände en diffus känsla av att jag ville gå upp och sätta mej för att skriva. Kanske sätta ord på allt det jag funderat på de sista dagarna. Sen kom kaffebryggande emellan. Lite matande av undulater. Lite pussande på make. Lite kommenterande hos vän. Lite torkande av mögliga rädisor i fruktfatet. Lite musikletande. Och när jag väl sitter här har lusten avtagit. Nu är det andra saker som drar. En bok ute i solen på verandan. Morgonsidorna som jag helt fräckt hoppade över trots att jag skrivit dem flera dagar på rad och mått bra av det. Kanske en barfotapromenad runt i trädgården.

Såg en film igår som jag gillade, Fyra år till. Scenen där han kommer hem och ska förföra sin fru. Eller när han behöver gå på toaletten och hon konstaterar att han okynnesbajsar för att reta henne. Okynne, det är ett ord jag växt upp med, som jag nästan glömt bort, som jag tycker om, även om jag kanske aldrig fått höra det i samband med bajsar. Men jag okynnesringde många gånger enligt min pappa. Eller så okynnesåt vi pålägg.

Läste i boken 70-tals nostalgi häromdagen och längtade efter att få läsa de där blogginläggen som några vänner skrev. De som fick mej att minnas dofter, känslor, färger, former, företeelser, tankar och drömmar från min barndom. Jag vill hoppa och studsa och skrika IGEN IGEN IGEN. Verkar som att jag sitter och okynnesskriver.

Read Full Post »

Jag hittade det. Det gamla inlägget om Grönan, kanske har jag skrivit fler. Ska läsa ikapp lite i gamla bloggen kring tiden med yrsel för jag tror att jag har en del viktig information till mej själv där som jag behöver påminna mej om.

Vaknade tidigt, kände obalansen i kroppen, hårfin men värkande. Tror att den fysiska obalansen så småningom skapar en själslig obalans. Och jag undrar vad det är som gör det. Varför det inte är lika naturligt för kroppen att vilja använda båda sidor lika mycket med samma tryck. Men nu värker det i vänster skuldra och troligtvis har jag överanvänt den högra. Det mesta är på korsen och tvärsen, kanske just för att skapa nån form av fejkad balans. Det är väl så vi gör med själslig obalans också. Skenmanövrar och skuggridåer. Inte av fasadbyggande syfte utan också för kompensation och överlevnad.

När jag låg där i sängen imorse kastade jag alla mina kuddar på golvet. La mej raklång och lyssnade. Vart gör det ont? Vart felar det? Var behöver jag sträcka ut eller dra ihop? Långsamma rörelser. Sökande. Lyssnande. Och denna lust att skriva, trots att det inte finns något att skriva om. Kanske är det stråken som sveper genom min kropp som jag behöver fånga. Kanske tror jag att det är stråk som talar till mej. Stråk som viskar eller helt saknar ord. Som de vore kopplade till mina fingertoppar. De kan komma närsomhelst. Mitt i en helt annan känsla. Ibland kan det förstås höra ihop med andra. Små energipartiklar på rymmen från en annan kropp. Eller varför inte utslängda sådana. Någon som inte vill ha dem. Inte står ut med dem. För de svider. Skapar små diken där de far fram. Eller kanske är det mer likt en motorbåt som fräser upp en kanal i vattnet. Vatten som till sist lägger sej igen när vågorna rullat upp mot land. För rätt vad det är finns inte längre känslan kvar.

Så vad gör jag här? Vid mitt röda skrivbord en tidig söndagsmorgon. Jag har inte en blekaste aning. Kanske för att berätta om att jag igår kände rädsla för första gången på riktigt länge. En sån där sugande rädsla. Som skapade ett litet gulp i min halsgrop. Som drog igång en viss flyktinstinkt. Men jag kom ingenstans för jag satt fast. Hängande en bra bit över marken i en sele av nylon. Den där sekunden då allt står stilla. Innan allt tar fart. Sekunden som rymmer alla dessa tusen miljoner tankar. Sen glömde jag bort att jag skulle vara rädd och njöt av färden. Tills nästa gång vi stannade till en kort kort stund för att på nytt ta fart. Vi har åkt den förut J och jag men den gången upplevde jag den som ryckig och trist snarare än läskig och fartfylld. Men nu fick jag verkligen smaka på att den lever upp till sitt namn, Insane.

Vi var på Grönan igår, det där majlöftet som gavs till ungarna. Vi har haft en hel sommar på oss men ingenting har hänt. Förrän nu. När de snart stänger för säsongen. Med spöregn som sällskap. Men det värsta regnet fikade vi bort på ett coffehouse med varm choklad fylld med godsaker. Lite blåbärspaj, chokladmuffins och kanelsnäckor gjorde sällskap ner i magen. Vi hoppade in på Stadium och köpte rejäla regnkläder och sedan fortsatte vår expedition ut mot Djurgårn. Nästan ingen kö någonstans. L hade förberett sej för att åka jungfruturen i Jetline. Förra året saknades några centimeter. I år saknades uppehåll i regnandet. Men som en skänk från ovan tog dropparna slut och berg-och-dal-banan drogs igång. L slog sej ner bredvid sin mamma i den lilla vagnen. En mamma som försäkrade honom om att hon skulle hålla i. Att han skulle fixa det. Att han skulle njuta av det. Och det gjorde han. Skrek av skratt. Även jag vågade något jag bävat för. Ungarna har åkt helt ensamma utan någon vuxen med. Jag klarade av det. Jag stod med J på marken och såg dem, högt där uppe, ensamma i vagnen, full fart framåt helt utan sin mamma. Vet inte varför den tanken skrämt mej. Troligtvis för att jag hellre vill vara med om det händer något. Inte stå nedanför och se på. Eller så är det mer djupgående än vad jag tror. Tänker på T´s hål. Denna frigörelseprocess som äger rum och som ägt rum ända sedan de föddes. Mentala navelsträngar som ska klippas, om och om igen. Fram tills dagen då vi står där och beundrar våra fåglar när de flyger. Leker i luften. Provar sina vingar. Djupdyker.

Där står vi, med andan i halsen och en förhoppning om att vingen klarar turen de gett sej ut på. Även här kommer den tysta sekunden att överrumpla oss. Sekunden mellan ytterligheter. Och jublet inombords när de klarar det. Fan hela livet är en berg-och-dal-bana. Vilken tur att jag gillar det.

Read Full Post »

Vaknade imorse och kände ett sug efter att skriva morgonsidor. Det har en tid varit mer av en viljeakt att skriva dem och det har hänt att jag hoppat över dem till och med. Satt igår och funderade på en massa saker som jag imorse hade ett behov av att sätta på pränt.

När jag satt där framför min skrivbok med pennan i hand slog det mej än en gång hur mycket jag gillar vårt hem i sommarskrud. Jag längtar efter semester. Långa dagar av ingenting. Att bara vandra omkring och njuta av alla de små underbara sakerna som finns runt mej. Låta en nyckelpiga få vandra på min arm. Se på humlan som förnöjt brummar omkring bland klövern. Känna morgonfuktigt gräs mellan tårna när jag hämtar tidningen. Gå omkring i trädgården en stund alldeles ensam med fåglarnas kvitter som enda sällskap. Kika in i växthuset. Plocka till mej en sockerärt och njuta av sötman. Fundera på vad jag vill att just denna dag ska innehålla. Kanske blir det stranden. Kanske blir det en tur med båten. Inga tider att passa. Bara lyssna på vad kroppen, själen och jag själv behöver. Undrar var jag själv är i just det sammanhanget. Men jag ser nog att jag består av de tre delarna. Kroppen, den fysiska. Själen, den outgrundliga som har alla svaren jag söker och sen jag, med hjärta och hjärna som ska försöka samsas. Kanske består jag av ännu fler delar?

Men det hinner jag inte tänka på nu, det är dags att åka till Gröna Lund.

Read Full Post »

Older Posts »