Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 4 juni, 2011

Jag hittade det. Det gamla inlägget om Grönan, kanske har jag skrivit fler. Ska läsa ikapp lite i gamla bloggen kring tiden med yrsel för jag tror att jag har en del viktig information till mej själv där som jag behöver påminna mej om.

Vaknade tidigt, kände obalansen i kroppen, hårfin men värkande. Tror att den fysiska obalansen så småningom skapar en själslig obalans. Och jag undrar vad det är som gör det. Varför det inte är lika naturligt för kroppen att vilja använda båda sidor lika mycket med samma tryck. Men nu värker det i vänster skuldra och troligtvis har jag överanvänt den högra. Det mesta är på korsen och tvärsen, kanske just för att skapa nån form av fejkad balans. Det är väl så vi gör med själslig obalans också. Skenmanövrar och skuggridåer. Inte av fasadbyggande syfte utan också för kompensation och överlevnad.

När jag låg där i sängen imorse kastade jag alla mina kuddar på golvet. La mej raklång och lyssnade. Vart gör det ont? Vart felar det? Var behöver jag sträcka ut eller dra ihop? Långsamma rörelser. Sökande. Lyssnande. Och denna lust att skriva, trots att det inte finns något att skriva om. Kanske är det stråken som sveper genom min kropp som jag behöver fånga. Kanske tror jag att det är stråk som talar till mej. Stråk som viskar eller helt saknar ord. Som de vore kopplade till mina fingertoppar. De kan komma närsomhelst. Mitt i en helt annan känsla. Ibland kan det förstås höra ihop med andra. Små energipartiklar på rymmen från en annan kropp. Eller varför inte utslängda sådana. Någon som inte vill ha dem. Inte står ut med dem. För de svider. Skapar små diken där de far fram. Eller kanske är det mer likt en motorbåt som fräser upp en kanal i vattnet. Vatten som till sist lägger sej igen när vågorna rullat upp mot land. För rätt vad det är finns inte längre känslan kvar.

Så vad gör jag här? Vid mitt röda skrivbord en tidig söndagsmorgon. Jag har inte en blekaste aning. Kanske för att berätta om att jag igår kände rädsla för första gången på riktigt länge. En sån där sugande rädsla. Som skapade ett litet gulp i min halsgrop. Som drog igång en viss flyktinstinkt. Men jag kom ingenstans för jag satt fast. Hängande en bra bit över marken i en sele av nylon. Den där sekunden då allt står stilla. Innan allt tar fart. Sekunden som rymmer alla dessa tusen miljoner tankar. Sen glömde jag bort att jag skulle vara rädd och njöt av färden. Tills nästa gång vi stannade till en kort kort stund för att på nytt ta fart. Vi har åkt den förut J och jag men den gången upplevde jag den som ryckig och trist snarare än läskig och fartfylld. Men nu fick jag verkligen smaka på att den lever upp till sitt namn, Insane.

Vi var på Grönan igår, det där majlöftet som gavs till ungarna. Vi har haft en hel sommar på oss men ingenting har hänt. Förrän nu. När de snart stänger för säsongen. Med spöregn som sällskap. Men det värsta regnet fikade vi bort på ett coffehouse med varm choklad fylld med godsaker. Lite blåbärspaj, chokladmuffins och kanelsnäckor gjorde sällskap ner i magen. Vi hoppade in på Stadium och köpte rejäla regnkläder och sedan fortsatte vår expedition ut mot Djurgårn. Nästan ingen kö någonstans. L hade förberett sej för att åka jungfruturen i Jetline. Förra året saknades några centimeter. I år saknades uppehåll i regnandet. Men som en skänk från ovan tog dropparna slut och berg-och-dal-banan drogs igång. L slog sej ner bredvid sin mamma i den lilla vagnen. En mamma som försäkrade honom om att hon skulle hålla i. Att han skulle fixa det. Att han skulle njuta av det. Och det gjorde han. Skrek av skratt. Även jag vågade något jag bävat för. Ungarna har åkt helt ensamma utan någon vuxen med. Jag klarade av det. Jag stod med J på marken och såg dem, högt där uppe, ensamma i vagnen, full fart framåt helt utan sin mamma. Vet inte varför den tanken skrämt mej. Troligtvis för att jag hellre vill vara med om det händer något. Inte stå nedanför och se på. Eller så är det mer djupgående än vad jag tror. Tänker på T´s hål. Denna frigörelseprocess som äger rum och som ägt rum ända sedan de föddes. Mentala navelsträngar som ska klippas, om och om igen. Fram tills dagen då vi står där och beundrar våra fåglar när de flyger. Leker i luften. Provar sina vingar. Djupdyker.

Där står vi, med andan i halsen och en förhoppning om att vingen klarar turen de gett sej ut på. Även här kommer den tysta sekunden att överrumpla oss. Sekunden mellan ytterligheter. Och jublet inombords när de klarar det. Fan hela livet är en berg-och-dal-bana. Vilken tur att jag gillar det.

Read Full Post »

Vaknade imorse och kände ett sug efter att skriva morgonsidor. Det har en tid varit mer av en viljeakt att skriva dem och det har hänt att jag hoppat över dem till och med. Satt igår och funderade på en massa saker som jag imorse hade ett behov av att sätta på pränt.

När jag satt där framför min skrivbok med pennan i hand slog det mej än en gång hur mycket jag gillar vårt hem i sommarskrud. Jag längtar efter semester. Långa dagar av ingenting. Att bara vandra omkring och njuta av alla de små underbara sakerna som finns runt mej. Låta en nyckelpiga få vandra på min arm. Se på humlan som förnöjt brummar omkring bland klövern. Känna morgonfuktigt gräs mellan tårna när jag hämtar tidningen. Gå omkring i trädgården en stund alldeles ensam med fåglarnas kvitter som enda sällskap. Kika in i växthuset. Plocka till mej en sockerärt och njuta av sötman. Fundera på vad jag vill att just denna dag ska innehålla. Kanske blir det stranden. Kanske blir det en tur med båten. Inga tider att passa. Bara lyssna på vad kroppen, själen och jag själv behöver. Undrar var jag själv är i just det sammanhanget. Men jag ser nog att jag består av de tre delarna. Kroppen, den fysiska. Själen, den outgrundliga som har alla svaren jag söker och sen jag, med hjärta och hjärna som ska försöka samsas. Kanske består jag av ännu fler delar?

Men det hinner jag inte tänka på nu, det är dags att åka till Gröna Lund.

Read Full Post »