Jag hittade det. Det gamla inlägget om Grönan, kanske har jag skrivit fler. Ska läsa ikapp lite i gamla bloggen kring tiden med yrsel för jag tror att jag har en del viktig information till mej själv där som jag behöver påminna mej om.
Vaknade tidigt, kände obalansen i kroppen, hårfin men värkande. Tror att den fysiska obalansen så småningom skapar en själslig obalans. Och jag undrar vad det är som gör det. Varför det inte är lika naturligt för kroppen att vilja använda båda sidor lika mycket med samma tryck. Men nu värker det i vänster skuldra och troligtvis har jag överanvänt den högra. Det mesta är på korsen och tvärsen, kanske just för att skapa nån form av fejkad balans. Det är väl så vi gör med själslig obalans också. Skenmanövrar och skuggridåer. Inte av fasadbyggande syfte utan också för kompensation och överlevnad.
När jag låg där i sängen imorse kastade jag alla mina kuddar på golvet. La mej raklång och lyssnade. Vart gör det ont? Vart felar det? Var behöver jag sträcka ut eller dra ihop? Långsamma rörelser. Sökande. Lyssnande. Och denna lust att skriva, trots att det inte finns något att skriva om. Kanske är det stråken som sveper genom min kropp som jag behöver fånga. Kanske tror jag att det är stråk som talar till mej. Stråk som viskar eller helt saknar ord. Som de vore kopplade till mina fingertoppar. De kan komma närsomhelst. Mitt i en helt annan känsla. Ibland kan det förstås höra ihop med andra. Små energipartiklar på rymmen från en annan kropp. Eller varför inte utslängda sådana. Någon som inte vill ha dem. Inte står ut med dem. För de svider. Skapar små diken där de far fram. Eller kanske är det mer likt en motorbåt som fräser upp en kanal i vattnet. Vatten som till sist lägger sej igen när vågorna rullat upp mot land. För rätt vad det är finns inte längre känslan kvar.
Så vad gör jag här? Vid mitt röda skrivbord en tidig söndagsmorgon. Jag har inte en blekaste aning. Kanske för att berätta om att jag igår kände rädsla för första gången på riktigt länge. En sån där sugande rädsla. Som skapade ett litet gulp i min halsgrop. Som drog igång en viss flyktinstinkt. Men jag kom ingenstans för jag satt fast. Hängande en bra bit över marken i en sele av nylon. Den där sekunden då allt står stilla. Innan allt tar fart. Sekunden som rymmer alla dessa tusen miljoner tankar. Sen glömde jag bort att jag skulle vara rädd och njöt av färden. Tills nästa gång vi stannade till en kort kort stund för att på nytt ta fart. Vi har åkt den förut J och jag men den gången upplevde jag den som ryckig och trist snarare än läskig och fartfylld. Men nu fick jag verkligen smaka på att den lever upp till sitt namn, Insane.
Vi var på Grönan igår, det där majlöftet som gavs till ungarna. Vi har haft en hel sommar på oss men ingenting har hänt. Förrän nu. När de snart stänger för säsongen. Med spöregn som sällskap. Men det värsta regnet fikade vi bort på ett coffehouse med varm choklad fylld med godsaker. Lite blåbärspaj, chokladmuffins och kanelsnäckor gjorde sällskap ner i magen. Vi hoppade in på Stadium och köpte rejäla regnkläder och sedan fortsatte vår expedition ut mot Djurgårn. Nästan ingen kö någonstans. L hade förberett sej för att åka jungfruturen i Jetline. Förra året saknades några centimeter. I år saknades uppehåll i regnandet. Men som en skänk från ovan tog dropparna slut och berg-och-dal-banan drogs igång. L slog sej ner bredvid sin mamma i den lilla vagnen. En mamma som försäkrade honom om att hon skulle hålla i. Att han skulle fixa det. Att han skulle njuta av det. Och det gjorde han. Skrek av skratt. Även jag vågade något jag bävat för. Ungarna har åkt helt ensamma utan någon vuxen med. Jag klarade av det. Jag stod med J på marken och såg dem, högt där uppe, ensamma i vagnen, full fart framåt helt utan sin mamma. Vet inte varför den tanken skrämt mej. Troligtvis för att jag hellre vill vara med om det händer något. Inte stå nedanför och se på. Eller så är det mer djupgående än vad jag tror. Tänker på T´s hål. Denna frigörelseprocess som äger rum och som ägt rum ända sedan de föddes. Mentala navelsträngar som ska klippas, om och om igen. Fram tills dagen då vi står där och beundrar våra fåglar när de flyger. Leker i luften. Provar sina vingar. Djupdyker.
Där står vi, med andan i halsen och en förhoppning om att vingen klarar turen de gett sej ut på. Även här kommer den tysta sekunden att överrumpla oss. Sekunden mellan ytterligheter. Och jublet inombords när de klarar det. Fan hela livet är en berg-och-dal-bana. Vilken tur att jag gillar det.
Under ytan 
Om jag är en fyr för någon, så kan jag inte vara annat än lycklig. För jag vet att det går. Man kan ta sig igenom de absolut mörkaste vattnet. Vågorna gör en starkare även om man inte alls förstår det när man kämpar som mest mitt i dem. Även om drömmar skiljer sig åt så är vägen dit ganska så likvärdig. Man har ett mål som man ska nå till varje pris, för där finns, inte bara lycka, för den är förgänglig, utan harmoni. Där vill man leva, i harmoni.
Nej, vad drömmarna består av spelar ingen som helst roll, det handlar snarare om att våga stå för dem och våga tro att de är möjliga för just mej.
Tänk vad saker känns självklara ibland. Som svar på ditt inlägg hos mig skrev jag detta, innan jag läst ditt inlägg om Grönan och livets berg- och dalbana. Och då vet jag att jag har uppfattat dig helt rätt:
Jag blir väldigt rörd av dina ord. Även om det kan verka som om det kommer självklart, allt det du beskriver, så har jag haft en lång väg att gå för att komma hit. Jag har dykt så långt in i själen som det går, för att hitta min väg. För att, precis som du beskriver det, skaka av mig en massa saker som tynger ner. Jag beundrar dig, för att du vågar känna alla känslor. Har tillit i livets berg-och dalbana. Och för att du låter andra följa med och samtidigt lära sig någonting på vägen. Du är beundransvärd!
Hahaha, jag såg det och tänkte precis på det här senaste inlägget och om det här gränsar till synkonicitet. Vissa människor som jag möter känns mer självklara än andra, jag vet precis vad det är jag ska lära mej av er medan jag får leta djupare och mer intensivt andra gånger. Men som jag skrev som svar på den här, du är en fyr som påminner mej om att det går.