Läskigt att stå för kärleken ibland

Nu ska jag prova att göra något som jag tycker är lite läskigt. Nej, mycket läskigt. Jag skrev en gång för längesen ett kärleksbrev till mej själv. Det var en övning jag hittat någonstans som var otroligt verkningsfull. Jag publicerade den anonymt och redan där var det lite småläskigt, trots att ingen visste vem jag var, förutom några av mina vänner som kände till bloggen. Men nu är stunden inne att stå för kärleken till mej själv. #FuckJante som @carinakit skulle ha uttryckt det.

Och den här gången gråter jag inte. Den sortens tårar har lämnat mitt system för längesen.

Hej Ann

På uppdrag av mej själv, har jag skrivit ett kärleksbrev till dej, som är mej själv. Krångligt? Nåväl jag hoppas att du tar dej tid att läsa detta inlägg ordentligt, för det är sprunget ur kärlek, vånda, glädje, sorg och åtrå. Det har kostat på, det har bitvis tvingats fram, jag har backat ett par gånger men jag står för varje ord, jag ångrar inte att jag skrev det. Jag älskar dej Ann!

Jag har känt dej i hela mitt liv. Du har alltid funnits där för mej. Men jag har inte alltid varit snäll emot dej. Det har funnits stunder jag tagit dej för given. Stunder jag pressat dej till det yttersta. Tillfällen då din vilja kommit sist. Någon annans behov har fått komma före. Du har försökt att ropa. Alla gånger har jag inte hört dej. Men det finns tillfällen då jag hört dej men ändå struntat i dej, fullständigt. Jag har låtsats som ingenting, jag har behandlat dej som skit.

Jag tyckte alltid att det var nåt fel på dej. Du kunde väl ha varit på nåt annat sätt. Du var inte tillräckligt omtyckt. Inte tillräckligt snygg. Inte tillräckligt smal. Inte tillräckligt åtråvärd. Inte tillräckligt duktig. Jag behandlade dej som skit. Jag skrev tidigare att jag inte alltid varit snäll mot dej men faktum är att jag har svårt att minnas de gånger som jag varit snäll emot dej. Det skäms jag för. Men det är slut på det nu. Jag ska inte göra så mot dej mer.

Jag ska låta dej få komma fram. Få den plats du förtjänar. Du ska få lysa med all din kraft. Du som funnits där för mej med all din styrka, jag har anat den men inte sett den, kanske har den skrämt mej. Så mycket som jag plågat dej och ändå har du rest dej upp och försökt nå mej på något annat sätt. För det är jag dej evigt tacksam. Jag tycker om dej Ann, jag till och med älskar dej. Jag har bara inte förstått det förrän nu. Jag har stirrat mej blind på dina svagheter och missat allt det andra. Jag har missat att du faktiskt klarar vad som helst när det verkligen gäller. Jag som gnäller för minsta lilla får se på när du plötsligt visar dej i all din prakt. 

Jag ska ta hand om dej nu. Ge tillbaka lite av allt det jag fått som jag spottat på, förkastat, hatat, förringat, slängt bort. Jag ska smeka din hud som om den var av lenaste silke. Jag ska dra mina fingrar längs ditt ansikte så att käken slappnar av. Dina ögon ska blunda. Dina tårar ska trilla. Men det gör inget. Gråt. Ur gråten kommer befrielsen. Du ska bli fri.

Min hand smeker din bröstkorg. Ditt hjärta ska få banka, leva, älska. Det är öppet till din själ. Den är vacker. Den är ren. Den är fri. Den kan älska och bli älskad. Jag smeker ut över din axel Ann, känner hur du slappnar av. Du börjar tro på att det faktiskt händer. Det du hoppats på. Jag rör dej varsamt för att du inte ska tvivla, jag vill dra ut på stunden, som vi väntat på den. Jag håller om dej. Dansar sakta med dej. Jag håller dej uppe.

Gråt. Snart ska vi skratta igen. Du och jag Ann! För alltid. Jag älskar dej.

Hälsningar Ann