Små envetna livsfrön

Hittade det gamla inlägget i trollskogen om livsfrön. Och jag är fortfarande lika löjligt bortskämd.

De finns där inne. Långt inne. Jag funderar på om de sitter i min mage eller högre upp mot hjärtat. De växer slingrande runt min själ och gör mej till den jag är, där innerst inne när allt annat är avskalat. Mina livsfrön. Som jag mellan varven tror har torkat och skrumpnat ihop. Upphört att existera. Och jag funderar, vem är jag?

Så kommer en människa min väg, ett möte, till synes helt utan mening men ändå helt avgörande. Den lilla lilla plantan rätar på sin lilla nacke, vänder sitt soliga ansikte rakt upp mot mitt hjärta för att spricka upp i all sin prakt. Någon har värmt, berört, funnits. Lyssnat eller peppat. Sagt till mej att skaffa lite attityd. Käkat lunch i konferensrum och pratat bra och dåliga saker. Tittat mot mitt håll med skrattgrop i kind. Kramat om. Köpt med en bulle från närmaste fik, skickat ett mejl helt apropå eller bara rakt upp och ned skrivit ett inlägg med sånger till mej.

Jag hoppas att jag får möjlighet att ge tillbaka till alla de som finns runt mej. För jag är löjligt bortskämd.