Behöver skriva så tangenterna ryker. Få ur mej alla känslor som samlas, stångas, bråkar och vill ut. Jag vill skrika rätt ut. Rakt ut mot himlen. Ett avgrundsvrål som förintar all maktlöshet, all sorg, all vrede, all hopplöshet, orättvisor. Jag vill skrika tills jag ligger som en blöt pöl på marken. Då vill jag resa mej. Komma ihåg alla vackra saker. All styrka människor besitter. Njuta av det ljusa. Det vackra. De helt fantastiska människor som finns där ute. Jag vill plocka fram alla minnen. Allt det som gör att sorgen är värd smärtan. Alla de dagar vi fick och inte för något hade velat vara utan. Trots att jag inte förstår hur människor överlever.
Jag vet inte vad det fanns i alla tårar jag gråtit. Att de var så många förvånar mej inte alls, men styrkan i dem överrumplade mej. Och innehållet. Vågen av smärta som svepte över mej var kanske inte helt oväntad. Men den var större än vad jag anade innan. Med jämna mellanrum var jag tvungen att titta ut genom kyrkfönstret för att hämta andan. Den lilla vita kistan. Med alla vackra blommor. Och all vacker musik. Det är små fragment som förevigt tagit plats i min minnesbank. Att se föräldrar lämna en kista med ett foto och ett kramdjur i sin famn. En gammal sönderkramad hund och en bild med krigarpojken som till sist fick ge upp.
Jag gråter för allt han tvingades gå igenom. Alla sprutor som stacks. Alla operationer som gjordes. Alla saker han aldrig fick göra. Allt han tvingades utstå. Jag försöker flytta fram alla goda minnen om ostbollar, töntiga smörgåsar och Simpsonsamlingar. Över alla creme brulees. Alla skratt och den kärlek han förmedlade. Men det finns för mycket emellan ännu. Alla konserter han aldrig fick gå på. Allt han aldrig fick uppleva. För att tiden han fick var skamligt orättvist kort. Han var inte färdig vill jag skrika. Lämna tillbaks honom. Och jag vet inte ens vem jag ropar till.
Jag blir arg på andra saker. Som egentligen inte hör hit men som handlar om att inte ta tillvara. Jag blir arg på barnens pappa. För att han inte delar deras liv. Deras vardag. För att han inte vet att hans dotter just upplevt sin första förlust. Jag förstår nu varför jag skulle skriva. För att få bort allt det där som fräter. Det som likt syra ryker och förstör allt som kommer i dess väg. För att ta in allt det där andra som jag vill ha.
När jag ser min dotter luta sej mot J, se hennes hand leta sej efter hans. Se honom smeka bort tåren som rinner. Och då fylls jag av den rena sorgen igen. Den som handlar om förlust. Som får mej att gråta fler tårar än vad jag faktiskt räknat med. Den som värker ända in i själen. Den som får mej att komma ihåg att vi alla gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har.
Jag värms av mammans ord. Jag värms av hennes glädje över att vi är där och delar. Jag värms över hennes styrka. Avundas den. Känner mej liten och rädd i jämförelse. Ibland tvingas vi växa, hur mycket vi än sprattlar emot. Och jag känner att hennes styrka smittar. Jag känner hur gråten klingar av. Hur ett leende är på väg att växa fram. Jag känner hur jag fylls av kärlek och än en gång är jag tacksam för den lindring detta smattrande av ord ger. Men än har inte vågen klingat av. Än finns det kraft. Men jag har lärt mej att bara följa med.
Jag ser den inte alltid komma men när den kommer gäller det att jag inte spjärnar emot. Jag följer med. Rullar runt i dess exploderande kraft. Väntar en stund. Vet att det så småningom kommer ett ljus mitt i allt mörker. Det är dit jag ska. Så till sist kan jag resa mej upp igen. Tills nästa våg kommer och sköljer över mej. Med aningen förminskad kraft. Och jag vet att jag till sist kommer att sitta vid strandkanten och titta ut över det stilla havet där alla människor jag älskat och förlorat finns. Jag kommer att sitta där en stund. I tystnad. Och tacksamhet. Alldeles ensam. Tills jag reser mej och återvänder till de mina. De som fortfarande finns kvar. Och jag bestämmer mej för att göra det som inte Krigarpojken fick.
Jag bestämmer mej för att leva. Leva hur mycket som helst. Leva även för honom.
Under ytan 
just så. Förlorade själv en mig nära. Av respekt för han måste jag leva livet ur mig tänka på dem som inte får det mer,kram kärlek & styrka!
Då är det det vi ska göra, för både O och G och alla andra som inte längre får och kan.
Jag önskar jag kunde skriva något konstruktivt. Men kan inte. För mkt. För nära. Fan. Kram till dig
Kram till dej också Åsa, en hård en.
Vågar knappt tänka på hur tungt det måste kännas. Har bara nuddat vid tanken på om, och bara det är fruktansvärt. Men så är det ju så att livet går vidare och det är på något vis trösterikt…
Ja jag har också de senaste dagarna när jag haft lite kontakt med mamman tänkt just det, att det är trösterikt att veta att vi klarar det som krävs.
En styrka som jag inte kan se mig själv ha. Jag tror att jag skulle gå under.
Jag tänkte detsamma, å andra sidan räknade jag inte med att hon skulle ha den heller, hon var så otroligt stark. Pratade med min svåger om han trodde att det skulle vara enklare om man har fler barn. Ett barn kan ju aldrig ersätta ett annat men kanske känner vi att vi för deras skull måste orka. Då sa han något som fastnade i mej. De som har fler barn har de andra barnen att ge sin kärlek till.
Mitt i allt det outsägligt sorgliga så är det ju det enda vettiga man kan lära sig av det. Att leva fullt ut i nuet. Ta tillvara på varje tillfälle med alla människor som man älskar. Inte ta livet på sådant stort allvar, inte grubbla över småsaker och komma ihåg att den som har förlorat någon skulle vara överlycklig, till och med över att få bråka med den som saknas dem. Att vara tacksam över varje dag som vi får tillsammans med dem vi älskar, för det är det enda som är riktigt viktigt i livet.
Ja så är det nog. Jag är fortfarande lite förundrad dock över människors styrka när det verkligen gäller. Att acceptera och lära sej leva med det som vi finner helt omöjligt att ens tänka på annars.