Ann vs stresskrumelurer – ett noll

Jag hör dem där ute. Fåglarna. Himlen är täckt av en skir duk av grått. Jag ser dem inte. Jag hör dem bara. Allting är stilla. Tankarna har saktat ner inuti mej, jag har fångat de som kom, de andra vände i dörren när de såg vad som hände. Och jag låter dem försvinna. Jag springer inte efter, jag ropar inte ens. Jag valde inte fel, jag vaknade inte på grund av något larm som jag ställt. Jag vaknade för att det var dags att vakna. Semesterdagarna går fort. Jag upprepar mitt mantra. Det är alla dagar som räknas. Och det funkar. Inte så att jag längtar bort från sommaren som precis börjat. Men dess slut skrämmer mej inte. Oroar mej inte. Hösten kommer att bli lika fin. Då, när den kommer.

Tänker på det här med stress. Att vara mån om att ha god tid på mej, att välja mej när jag inte orkar annat, att skita i måsten, att bara lata mej. Det har jag inte alls svårt med. Det sker per automatik nu mer. Det jag hade absolut svårast med var det roliga. Det som engagerade. Det som fångade mej. Kanske hade jag betydligt mer passion än vad jag anade. Passion som jag kanske för en stund valde bort istället för att fördela och använda fokuserat. Långa stunder svävar jag iväg till ingenting. Det är snarare ord som fyller mitt huvud än meningar.

Dimma, höst, rönnbär, fåglar, vila, samarbete, beslutsamhet, lugn, frid, harmoni, styrka, frihet, dofter, kärlek, närhet, kramar, skratt, vänskap, böcker, dans, musik, dagg i gräset, solvarma tomater, ljud av vatten, vågor, sand, vindar, öppna ytor, ljus, värme, filtar, soffa, värmeljus, lågors sken, mjuka rörelser, promenader, andas, långsam takt, njutning, stilla leenden, mänsklighet, njuta av varje tugga, sakta ner, hoppa av, hoppa ur, ligga bredvid, blunda, sväva bort, låta ickeheten rinna över mej, stänga ute för en stund, vara med mej utan då och sen. Bara nu. Stresskrumelurer avtar i styrka, tappar sin puls, rinner ut. Första slaget vunnet.

Annons