Jag lägger ner

Mitt i ett givande twittersamtal med @elilah, mitt i leendet jag får när jag läser tweets av @hallneby, då lossnar det. Tack vare en bloggkommentar från Glimraskrimra. Hon skriver det jag alldeles glömt bort, att det kanske inte ska ses som ett krig att vinna utan att allting handlar om att acceptera att det är som det är. Att inget är rätt eller fel, bara är. Och det känns så märkligt att jag missat hela grejen. Det är ju allt det allting handlar om. Lika perverst som att jaga stillhet. Den får jag bara om jag sätter mej stilla. Men jag är stilla. Ibland. Och det är ok att vilja vara stilla men ändå inte vara det. Faktiskt. Det är ok.

Jag får visst tänka en massa. Jag får visst fundera. Jag mår inte illa av att fundera. Jag älskar att hoppa i tanken. Från den ena till den andra. Som ett underbart skådespel. I mej. Utanför mej. Just nu vill jag vara precis här. Som det är. Och då kommer den, tweeten från @theresejustnu, ringa?

Så jag springer i glädje till kaffebryggaren, njuter av kaffedoften när jag öppnar burken. Hör hur vattnet låter när jag häller det i bryggaren. Hör ljudet från bryggarens arbete. Dropparna av färdigt kaffe. Jag häller upp kaffe i min kopp. Känner värmen. Känner glädjen. Jag ska ut i solen på verandan och njuta av allt prat, allt skratt, all kärlek.

Så jag lägger ner, krigandet är över, ta mej i besittning om ni vill, jag lägger mej sprattlande av skratt på marken och låter er kittla mej den stund ni är där. Men jag låter mej också smekas och beröras av oxytocin, känna magen fyllas av hallonsodaendorfiner. Dopamin och seratonin dansar schottis i min kropp och jag finns ingen annanstans än nu, allt är precis som det ska. Så yrsel, ofokus, grodor, jag ska dansa med er istället för att slåss.

Får jag lov?

Annons

Read Full Post »

Ann vs stresskrumelurerna 1-1

Igår var det ingen bra dag, alltså det var inget fel på dagen som sådan eller mitt humör men stresskrumelurerna vann. Så det är fel att säga att det var fel på dagen. Och kanske var inget fel, kanske var det meningen. Att jag skulle se det tydligt och lära av det. En helt fri dag, full av möjligheter. Nedstyckad till en dag av ställtid och jagande på kvalitetstid. Jag hinner knappt sätta mej förrän jag ska upp. Jag ska gå på toan. Jag ska dricka vatten. Jag ska fixa kaffe. Jag ska plocka ur en diskmaskin. Jag ska twittra. Jag ska tänka. Reflektera. Mata undulater med sallad.  Jag ska skriva en att-göra-lista. Jag ska bocka av i den gamla. Köra lite spel på datorn. Njuta av dagen. Meditera. Jag ska läsa. Uppleva saker. Hitta flow. Bara vara. Jag ska köra wiifit. Jag ska strosa i trädgården. Och jag gör den ena skenmanövern efter den andra.

Det löjliga är att jag verkligen vill mej själv väl. Jag vill verkligen att min kropp ska slippa stresskrumelurerna. Jag har fått koll på de som kommer och går. De som trycker ut adrenalin i kroppen. Jag ser helt enkelt till att ha god tid på mej till saker. Det är värre med de som funnits länge. De som sprutar ut kortisol och gör min mage trind som ett äpple. De som orsakar min yrsel. Det blir så tydligt när jag inte jobbar. Det är då all denna tid att göra ingenting finns och jag får inte till det. Jag som skryter så om att jag är bra på att lata mej. Det är sant så till vida att jag inte får något gjort eftersom jag fortsätter med samma mönster. Göra 100 saker på en gång utan att slutföra en enda. Det löjeväckande just nu är att många av de här 100 sakerna handlar om att bara vara, njuta av allt det som finns. Det är bara det att jag gör det i en fart som skulle få formel1-förare att känna sej långsamma. Nu överdrev jag. Nu gör jag det värre än vad det är. Nu är jag faktiskt lite dum mot mej själv.

Det finns stunder då jag är helt med. Som imorse när jag öppnade altandörrarna och lät sommaren slå emot mej och jag tänkte att det är så vackert ute att det gör ont. För en stund stod jag bara där. Blundade och tog in dofter. Ljuden. Värmen. Och varje gång jag, som nu, när jag ger mej själv en ärlig chans, lugnar ner mej i tanken, accepterar saker för vad de är. Accepterar att jag inte alltid lever så som jag vill leva. Då öppnar sej möjligheterna. Då kommer kraften. Men också gråten. Inte någon hulkande. Inte någon smärtsam. Bara två rännilar av frigörande salta droppar. De rinner långsamt. De talar om att jag är på rätt spår. Och jag vill använda kraften direkt. Jag blir ivrig. Jag känner vittring av mitt gamla jag. Och så fort det händer stänger kroppen av tillförseln. Och så börjar vi från början igen. Jag behöver samla kraften. Låta den vara. Jag behöver fylla på. Jag behöver vara stilla. Alldeles alldeles stilla. För att sedan, i rätt ögonblick använda den. Fokuserat och koncentrerat. Bilden av kampsport dyker upp. Det kanske är det jag ska göra, ja så var jag där igen.

Men jag är enveten, jag förlorade ett slag men tänker vinna kriget. Så är det bara.

Read Full Post »