Ann vs stresskrumelurerna 1-1

Igår var det ingen bra dag, alltså det var inget fel på dagen som sådan eller mitt humör men stresskrumelurerna vann. Så det är fel att säga att det var fel på dagen. Och kanske var inget fel, kanske var det meningen. Att jag skulle se det tydligt och lära av det. En helt fri dag, full av möjligheter. Nedstyckad till en dag av ställtid och jagande på kvalitetstid. Jag hinner knappt sätta mej förrän jag ska upp. Jag ska gå på toan. Jag ska dricka vatten. Jag ska fixa kaffe. Jag ska plocka ur en diskmaskin. Jag ska twittra. Jag ska tänka. Reflektera. Mata undulater med sallad.  Jag ska skriva en att-göra-lista. Jag ska bocka av i den gamla. Köra lite spel på datorn. Njuta av dagen. Meditera. Jag ska läsa. Uppleva saker. Hitta flow. Bara vara. Jag ska köra wiifit. Jag ska strosa i trädgården. Och jag gör den ena skenmanövern efter den andra.

Det löjliga är att jag verkligen vill mej själv väl. Jag vill verkligen att min kropp ska slippa stresskrumelurerna. Jag har fått koll på de som kommer och går. De som trycker ut adrenalin i kroppen. Jag ser helt enkelt till att ha god tid på mej till saker. Det är värre med de som funnits länge. De som sprutar ut kortisol och gör min mage trind som ett äpple. De som orsakar min yrsel. Det blir så tydligt när jag inte jobbar. Det är då all denna tid att göra ingenting finns och jag får inte till det. Jag som skryter så om att jag är bra på att lata mej. Det är sant så till vida att jag inte får något gjort eftersom jag fortsätter med samma mönster. Göra 100 saker på en gång utan att slutföra en enda. Det löjeväckande just nu är att många av de här 100 sakerna handlar om att bara vara, njuta av allt det som finns. Det är bara det att jag gör det i en fart som skulle få formel1-förare att känna sej långsamma. Nu överdrev jag. Nu gör jag det värre än vad det är. Nu är jag faktiskt lite dum mot mej själv.

Det finns stunder då jag är helt med. Som imorse när jag öppnade altandörrarna och lät sommaren slå emot mej och jag tänkte att det är så vackert ute att det gör ont. För en stund stod jag bara där. Blundade och tog in dofter. Ljuden. Värmen. Och varje gång jag, som nu, när jag ger mej själv en ärlig chans, lugnar ner mej i tanken, accepterar saker för vad de är. Accepterar att jag inte alltid lever så som jag vill leva. Då öppnar sej möjligheterna. Då kommer kraften. Men också gråten. Inte någon hulkande. Inte någon smärtsam. Bara två rännilar av frigörande salta droppar. De rinner långsamt. De talar om att jag är på rätt spår. Och jag vill använda kraften direkt. Jag blir ivrig. Jag känner vittring av mitt gamla jag. Och så fort det händer stänger kroppen av tillförseln. Och så börjar vi från början igen. Jag behöver samla kraften. Låta den vara. Jag behöver fylla på. Jag behöver vara stilla. Alldeles alldeles stilla. För att sedan, i rätt ögonblick använda den. Fokuserat och koncentrerat. Bilden av kampsport dyker upp. Det kanske är det jag ska göra, ja så var jag där igen.

Men jag är enveten, jag förlorade ett slag men tänker vinna kriget. Så är det bara.

Annons