Jag lägger ner

Mitt i ett givande twittersamtal med @elilah, mitt i leendet jag får när jag läser tweets av @hallneby, då lossnar det. Tack vare en bloggkommentar från Glimraskrimra. Hon skriver det jag alldeles glömt bort, att det kanske inte ska ses som ett krig att vinna utan att allting handlar om att acceptera att det är som det är. Att inget är rätt eller fel, bara är. Och det känns så märkligt att jag missat hela grejen. Det är ju allt det allting handlar om. Lika perverst som att jaga stillhet. Den får jag bara om jag sätter mej stilla. Men jag är stilla. Ibland. Och det är ok att vilja vara stilla men ändå inte vara det. Faktiskt. Det är ok.

Jag får visst tänka en massa. Jag får visst fundera. Jag mår inte illa av att fundera. Jag älskar att hoppa i tanken. Från den ena till den andra. Som ett underbart skådespel. I mej. Utanför mej. Just nu vill jag vara precis här. Som det är. Och då kommer den, tweeten från @theresejustnu, ringa?

Så jag springer i glädje till kaffebryggaren, njuter av kaffedoften när jag öppnar burken. Hör hur vattnet låter när jag häller det i bryggaren. Hör ljudet från bryggarens arbete. Dropparna av färdigt kaffe. Jag häller upp kaffe i min kopp. Känner värmen. Känner glädjen. Jag ska ut i solen på verandan och njuta av allt prat, allt skratt, all kärlek.

Så jag lägger ner, krigandet är över, ta mej i besittning om ni vill, jag lägger mej sprattlande av skratt på marken och låter er kittla mej den stund ni är där. Men jag låter mej också smekas och beröras av oxytocin, känna magen fyllas av hallonsodaendorfiner. Dopamin och seratonin dansar schottis i min kropp och jag finns ingen annanstans än nu, allt är precis som det ska. Så yrsel, ofokus, grodor, jag ska dansa med er istället för att slåss.

Får jag lov?

Annons