Ögonblick jag kommer att återvända till – gammalt inlägg från Trollskogen

Imorgon ska lyckostenarna åka till sin pappa. Jag försöker just nu att boka om min morgondag så att det passar för avsked. Jag har nämligen ett behov av att göra avskedet till något som jag tycker om att tänka på. Jag vet att barnen är glada för att de ska åka dit och jag vill se deras ansikten när de får krama sin pappa. Jag vill se deras små händer ivrigt vinka till mej genom bilfönstren. Jag vill få deras slängkyssar kastade till mej. Jag vill minnas anledningen till att jag lät dem åka dit. Att de har ett behov av att ha en relation till sin pappa. Att de mår bra av att själva skapa sej en bild av honom. Och att jag hindrar dem enbart om det skulle vara förknippat med något som vore direkt farligt. Om det skulle hända en olycka så skulle den kunna hända närsomhelst, varsomhelst.

För jag vet att om det skulle hända dem något så kommer det här ögonblicket att vara något jag alltid kommer att återvända till. Jag kommer alltid att landa i frågor som, skulle jag ha gjort annorlunda, skulle jag ha sagt nej och inte låtit dem åka? Om jag då ser dem som det var, minns det jag tänkte när jag stod där så kommer det att hjälpa mej. Det är likadant när vi ska ut och flyga. Då brukar jag ringa min syster och mina föräldrar från flygplatsen. Berätta hur glada vi är allihop över att vara på väg. Att det inte finns någonting som jag har osagt och att jag älskar dem. För om vi störtar kommer det att vara det ögonblick som de kommer att gå tillbaka till.

Makabert har det blivit kallat. Svarta maran som rider mej. Påfrestande tänk bara. Men för mej känns det bra. Det får mej att känna glädje över det som är, jag känner tacksamhet, det gör att livet bokstavligen dunkar inuti mej. Det är något jag vill och behöver.