Jag inser att jag skulle kunna gilla ensamhet för mycket. Det känns nästan lite farligt att hitta det där som kommer att fånga mej. För kanske hittar jag in för att aldrig mer vilja ut. Eller kommer det att vara hanterbara berikande stunder? Längtar efter nya vackra miljöer.
Funderade på semesterdagarna i morse. De som är kvar. J påminde mej om hur neggagegga ser ut och låter. Han har rätt. Men jag tycker att semestern är tråkig. Som om vi är på on hold hela tiden. Det är alltid någon eller något att vänta in. Samtidigt har jag inte en aning om vad jag vill och när jag skrev om det i mina morgonsidor insåg jag plötsligt att jag inte vill någonstans, jag vill bara vara på väg.
Frågan är om jag flyr eller söker?
Under ytan 
Jag antar att man skulle kunna kalla det frid. Men för mig är harmoni lite vidare, lite mer omslutande. Lite som ett varmt bad med härliga bubblor, där man flyter omkring och njuter av tillvaron med favoritmusiken i bakgrunden. Man tittar i taket där vattnet speglar sig och skapar de mest fantastiska möster. Ett ställe där man hittat hem, även om det bara är för en stund. För mig behöver harmoni inte kännas överdrivet mycket, det räcker med ett avslappnat lugn.
Harmoni för mej är nog mer frid kombinerat med lycka. Det är något utöver friden. Frid för mej är mer att inte känna låsning, kan vara att inte känna alls. Ordlekar. Jag tyckte om din beskrivning av harmoni.
Det känns som om jag vet allt om rastlöshet. Men känslan har förändrats under vägens gång, förr flydde jag från något och nu söker jag mig till något. Detta något har visat sig vara harmoni. Harmoni i både kropp och själ. När jag känner den, så stillar sig rastlösheten. Kanske kommer den tillbaka ibland och manar på, om att söka vidare. Då måste jag vidare.
Frid och harmoni, är det samma sak?
Den rastlösa själen känner jag igen alltför väl.
Flykten och sökandet går hand i hand.
Gott så.
/Marie
Ja det ena är svårt att skilja från det andra men jag funderade precis på om det är så att rörelsen distraherar. Är jag på väg är allting precis nu och allting kan hända. Att få ta in nya avtryck. Se saker jag aldrig sett förut. Ingenting är försent eller förlorat, ens i tanken. Allting är fortfarande möjligt. Blir visst lite filosofisk på kvällskvisten.
Ja känner ofta att jag vet inte vart jag ska men jag ska komma dit.
L.O.V.E /Oroshjärta
Undrar just om det är själva rörelsen som är flykten, att vara på väg skingrar tankar och väcker nyfikenhet.