Så där hopplöst busig så jag stör min omgivning. Så där hoppa upp och ner i sängen och kasta kuddar busig. Så där kasta spaghetti på den som sitter mitt emot mej vid middagsbordet busig. Så där slå mej för öronen busig när någon vill säga något eftertänksamt. Så där barnsligt galet busig som gör att jag skrattar högt åt mina egna skämt. Så där egenkärt busig så jag ler mot min egen spegelbild. Så där nästan ont i hjärtat busig för att jag är så tacksam för att jag får leva.
Sån vaknade jag. Idag.
Under ytan 
Vad härligt att kunna känna så. Vill också…
Det var härligare att känna än det jag känner idag. Idag är jag sur. Lilla My har inte en suck på den topp tre listan.
Och idag ska jag hämta ett paket…
Åhh, det där hade jag nästan förträngt för att inte förgås av nyfikenhet. Tror du att det kan trolla bort surhet?
Det får man hoppas :D. You’ll love it, om jag lärt känna dig rätt här på bloggen! Det kommer till dig inom ett par dagar.
Åhhh vad spännande. Jag kommer att stå och vänta på gula postbilen som en förvuxen unge med rynkigt tantansikte.
Rena galenskapen???
Åh, jag tycker det låter alldeles underbart! Heja!
Alla borde ta fram ”barnet” i sig och skita i vuxenheten emellanåt. Helst så ofta det bara går. Spjuverbus så det nästan tjuter om öronen – och ögonen – och själen!
Tjoho, vad vi mår bra av det!
Kram!
/Marie
Idag är det en sur femåring som vaknat. Längtar lite efter vuxenhet.