Det var en makaber och märklig kväll jag somnade från och om möjligt en än värre morgon jag vaknade till. Jag läste mycket på twitter igår, reagerade på rätt mycket, äcklades en del, tog avstånd vissa gånger och kände gemenskap andra men framförallt kände jag en ovilja att delta. En ovilja som jag bara kände men inte riktigt förstod. Nu efter skrivandet av mina morgonsidor förstår jag mer. Twitterflödet har förstås tagit en helt annan vändning men jag vill fortfarande inte delta. Jag vill helt enkelt inte tycka till. Jag konstaterar att vi inte lever som vi lär, vi gör inte som vi säger. Men det är vad jag ska göra nu och gjorde redan igår märker jag.
Jag ska ta en paus fylld av värme och kärlek. Och efter pausen ska jag ta vid med ny kraft. Och låta orden en man uttalade redan igår på norsk tv följa med mej.
De ska inte ha dött förgäves.
Under ytan 