Jag vaknade sent. I min säng. På min madrass. Jag gick upp. Satte på kaffe. På vår kaffebryggare. Jag skrev morgonsidor. Vid vårt köksbord. Jag tittade ut. Genom vårt köksfönster. Jag hörde fåglar kvittra. Våra undulater. Jag gick ut på verandan. Vår veranda. Funderar på det vi var med om igår. Mormor Bs leende när hon inte kunde släppa ögonen från barnen var värt varenda sekund av tid och obehag.
Men jag ska sluta tänka på om. För om finns inte. Det är bara det som händer som räknas. Om är onödigt. Om skapar olust helt i onödan. Det satt inte någon där som använt sin bössa. Det hängde ingen heller. Det som blev blev bra. Det som blev var meningen. Svidande sanning visserligen. Men sanning. En nödvändig lagom sådan. Mer skriver jag inte. Vill inte lämna ut åt något håll. Det är bra där. Jag bär det på ett annat ställe. Funderar vidare eller släpper helt. Kanske tänker på ett tredje fjärde femte sätt. Är inte helt nöjd med min insats men smeker mej själv mjukt inombords. Det är ok. Nu är du hemma. Du gjorde det bra. Det räcker där. Och jag tar in, läser på en ny blogg och känner kraften spira.
Det vill bli bra.
Under ytan 
Det blir bra. Emellanåt slår det mig hur stark du är. Hur fast du står. Det gör mig glad. Kram för det och kram för att sommaren pockar i min trädgård
Jag börjar få till det Åsa, med stadigheten och styrkan. Känner beslutsamheten växa. Upptäcker mer och mer av det som är jag. Och jag ska fortsätta vara snäll mot mej själv. Jag vill ha det så.
Kramar tillbaka, för att du är du. För allt du delar med dej. Glädjen du sprider. Och i dej finns den, kraften. Det kommer inte natten att kunna rå på. Någonsin.