Rastlös själ

Jag inser att jag skulle kunna gilla ensamhet för mycket. Det känns nästan lite farligt att hitta det där som kommer att fånga mej. För kanske hittar jag in för att aldrig mer vilja ut. Eller kommer det att vara hanterbara berikande stunder? Längtar efter nya vackra miljöer.

Funderade på semesterdagarna i morse. De som är kvar. J påminde mej om hur neggagegga ser ut och låter. Han har rätt. Men jag tycker att semestern är tråkig. Som om vi är på on hold hela tiden. Det är alltid någon eller något att vänta in. Samtidigt har jag inte en aning om vad jag vill och när jag skrev om det i mina morgonsidor insåg jag plötsligt att jag inte vill någonstans, jag vill bara vara på väg.

Frågan är om jag flyr eller söker?

Annons

Read Full Post »

Vad betyder ett brev från Blodcentralen? – gammalt inlägg från trollskogen

Igår kväll, precis när jag la mej så låg det två brev på sängen som Jerker troligtvis lagt dit. Han brukar nämligen slänga sej på sängen när han kommer hem från jobbet och gå igenom posten och reklamen. Det ena var ett brev från min bank där jag skulle skriva på det papper jag inte hann när jag var där utan var tvungen att dra på föräldramöte och det andra var från Blodcentralen.

Det börjar med Bäste blodgivare och det tog inte lång tid förrän jag tänkte, vilka lögnhalser, det borde väl stå sämsta. Det är nåt fel på mej. Varför skulle jag annars ta kontakt med dem? Vad fan vill de mej? Vad är det för fel? Frågorna bokstavligen pumpade ur mej igår. Det var inte så längesedan jag lämnade blod. Vad kan vara fel?

Jerker var inne på att det säkert bara var någon bagatell som högt eller lågt blodvärde. Jag hörde hur otrevlig jag var mot honom när jag ilsket och hånfullt svarade att de skickar väl för fan inte brev hem för en sån sak. Jag har aldrig haft lågt blodvärde och om jag plötsligt har lågt så är det väl nåt fel på mej. Jag försökte hålla tillbaka desperationen. Jag vet att vi fungerar helt olika. Det kanske är ett självdestruktivt drag hos mej. Att vara tvungen att gå igenom värsta tänkbara scenario för att utifrån det bygga strategi. Utgå från det värsta så kan allting bara bli bättre, då kan du inte bli besviken. Är det rädsla som gör det?

Skit samma. Då igår kväll så kände jag ett svidande sug i magen. Det är nu det händer mej. Det där som händer andra. Det här är mitt vita kuvert som innebär att allting är över på ett ögonblick. Jag kommer att behöva lämna mina barn. De mister sin mamma. Kommer det att räcka med Jerker? Kommer han att klara av det? Kolla, nu fick du så du teg. Du hade det för bra. Du var för otacksam. Det är nu straffet kommer. Det här är vad ni får betala för att Jerker får sitt nya jobb.

Jag tog några djupa andetag. Bestämde mej för att släppa alla tankar. Inta varva upp mej mer. Inte gråta. Utan istället sova och ringa som det stod klockan ett imorgon. Säkrast den tiden, vilket betyder att jag kan ringa. Vaknade imorse. Magen är inte längre lika svidande. Jag plockade upp brevet igen. Läste det.

Bäste givare

Var vänlig kontakta läkare på Blodcentralen för kompletterande uppgifter.

Det kan betyda att det är något jag vet som inte de vet som de behöver veta. Det står inte att det är de som ska lämna ifrån sej information från mej. Eller står det så fast fint. Är det meningen att brevet inte ska göra mej nervös? Är jag helt jävla störd som blir det? Nu funderar jag mer på min egen reaktion igår. Det finns en massa saker där under ytan som ligger och lurar. Som inte kommer fram förrän det blir riktig kris. Vart kommer alla dessa tankar om att jag inte får ha det för bra ifrån och hur påverkar de mej i min vardag? Varför väljer jag att se saker från allra värsta tänkbara håll? Vad är det som gör att jag spelar upp en film av allting inne i huvudet? Vad finns i förberedandet? Ett kontrollbehov eller ett skydd? Är det samma sak?

Jag ser framför mej hur de kommer att tala om att jag måste gå till sjukhuset och ta nya prover. Daisys man åkte in till sjukhuset med vad han trodde, en lunginflammation och lite dåliga höfter. Han kom ut med 23 tumörer och dog några veckor senare. Jag ser framför mej hur jag kommer att sjunka ihop. Hur jag ringer Jerker. Hur vi åker till sjukhuset. Hur vi får vänta. Hur läkaren ser ut som kommer med beskedet. Hur jag sjunker ihop till en liten hög som bara gråter. Av ilska, rädsla, skräck, ångest, smärta. Jag ser hur jag reser mej upp. Tar mej hem. Och på vägen hem bygger styrka och beslutsamhet. Jag ska fanimej inte dö än.

Nu när jag skriver märker jag att klumpen i magen sakta försvinner.  Jag känner att jag till och med kan skratta lite åt mej själv. Så underligt. Ett vitt kuvert och allting kommer i gungning. Jag funderar om jag överhuvudtaget har kommit en millimeter framåt med mej själv. Men nog har jag gjort det. Nu ska jag klä på mej. Antihista mej en aning. Käka frukost. Åka till jobbet. Ringa. Få reda på vad de vill. Skratta åt mina egna tankar men inte vifta bort dem utan ta reda på hur jag kan ha användning för dem.

Read Full Post »

Ögonblick jag kommer att återvända till – gammalt inlägg från Trollskogen

Imorgon ska lyckostenarna åka till sin pappa. Jag försöker just nu att boka om min morgondag så att det passar för avsked. Jag har nämligen ett behov av att göra avskedet till något som jag tycker om att tänka på. Jag vet att barnen är glada för att de ska åka dit och jag vill se deras ansikten när de får krama sin pappa. Jag vill se deras små händer ivrigt vinka till mej genom bilfönstren. Jag vill få deras slängkyssar kastade till mej. Jag vill minnas anledningen till att jag lät dem åka dit. Att de har ett behov av att ha en relation till sin pappa. Att de mår bra av att själva skapa sej en bild av honom. Och att jag hindrar dem enbart om det skulle vara förknippat med något som vore direkt farligt. Om det skulle hända en olycka så skulle den kunna hända närsomhelst, varsomhelst.

För jag vet att om det skulle hända dem något så kommer det här ögonblicket att vara något jag alltid kommer att återvända till. Jag kommer alltid att landa i frågor som, skulle jag ha gjort annorlunda, skulle jag ha sagt nej och inte låtit dem åka? Om jag då ser dem som det var, minns det jag tänkte när jag stod där så kommer det att hjälpa mej. Det är likadant när vi ska ut och flyga. Då brukar jag ringa min syster och mina föräldrar från flygplatsen. Berätta hur glada vi är allihop över att vara på väg. Att det inte finns någonting som jag har osagt och att jag älskar dem. För om vi störtar kommer det att vara det ögonblick som de kommer att gå tillbaka till.

Makabert har det blivit kallat. Svarta maran som rider mej. Påfrestande tänk bara. Men för mej känns det bra. Det får mej att känna glädje över det som är, jag känner tacksamhet, det gör att livet bokstavligen dunkar inuti mej. Det är något jag vill och behöver.

Read Full Post »

Mitt i mitt – där finns jag

Jag dansar runt.
På hela ytan.
Runt runt runt.
Fyller den med bokstäver, ord, meningar, trivialiteter, känslosamheter, tankar, resonemang, funderingar, nonsens.
Av olika längd, mening och karaktär.
För att jag kan.
Och vill.
Jag har insett en massa saker de sista dagarna.
Saker som förtydligar.
Gör mej tydligare.
För mej själv.
Det som är jag.
Det jag vill vara.
Anledningen till denna yta.
Utan försvar.
I sällskap.
Av  glädje, sorg, kärlek, tillit, utrensande processer, värme, nyfikenhet, ombeslutande.
Grävande. Letande. Nytänkande.
Mitt.
Det är mitt.
Mitt i mitt – där finns jag.
Under ytan men samtidigt hur ytligt som helst.
På pricken.
Och jag hör henne.
Högre och högre.
Fuckin perfect.

Read Full Post »

Segt

Denna dag inte ett liv. Det är segt. Riktigt segt. Så jag drar på en låt.

Och önskar att jag hade hittat de bloggtexter som beskrev mitt 70 & 80-tal.

Nostalgi.

 

Read Full Post »

Jag lägger ner

Mitt i ett givande twittersamtal med @elilah, mitt i leendet jag får när jag läser tweets av @hallneby, då lossnar det. Tack vare en bloggkommentar från Glimraskrimra. Hon skriver det jag alldeles glömt bort, att det kanske inte ska ses som ett krig att vinna utan att allting handlar om att acceptera att det är som det är. Att inget är rätt eller fel, bara är. Och det känns så märkligt att jag missat hela grejen. Det är ju allt det allting handlar om. Lika perverst som att jaga stillhet. Den får jag bara om jag sätter mej stilla. Men jag är stilla. Ibland. Och det är ok att vilja vara stilla men ändå inte vara det. Faktiskt. Det är ok.

Jag får visst tänka en massa. Jag får visst fundera. Jag mår inte illa av att fundera. Jag älskar att hoppa i tanken. Från den ena till den andra. Som ett underbart skådespel. I mej. Utanför mej. Just nu vill jag vara precis här. Som det är. Och då kommer den, tweeten från @theresejustnu, ringa?

Så jag springer i glädje till kaffebryggaren, njuter av kaffedoften när jag öppnar burken. Hör hur vattnet låter när jag häller det i bryggaren. Hör ljudet från bryggarens arbete. Dropparna av färdigt kaffe. Jag häller upp kaffe i min kopp. Känner värmen. Känner glädjen. Jag ska ut i solen på verandan och njuta av allt prat, allt skratt, all kärlek.

Så jag lägger ner, krigandet är över, ta mej i besittning om ni vill, jag lägger mej sprattlande av skratt på marken och låter er kittla mej den stund ni är där. Men jag låter mej också smekas och beröras av oxytocin, känna magen fyllas av hallonsodaendorfiner. Dopamin och seratonin dansar schottis i min kropp och jag finns ingen annanstans än nu, allt är precis som det ska. Så yrsel, ofokus, grodor, jag ska dansa med er istället för att slåss.

Får jag lov?

Read Full Post »

Ann vs stresskrumelurerna 1-1

Igår var det ingen bra dag, alltså det var inget fel på dagen som sådan eller mitt humör men stresskrumelurerna vann. Så det är fel att säga att det var fel på dagen. Och kanske var inget fel, kanske var det meningen. Att jag skulle se det tydligt och lära av det. En helt fri dag, full av möjligheter. Nedstyckad till en dag av ställtid och jagande på kvalitetstid. Jag hinner knappt sätta mej förrän jag ska upp. Jag ska gå på toan. Jag ska dricka vatten. Jag ska fixa kaffe. Jag ska plocka ur en diskmaskin. Jag ska twittra. Jag ska tänka. Reflektera. Mata undulater med sallad.  Jag ska skriva en att-göra-lista. Jag ska bocka av i den gamla. Köra lite spel på datorn. Njuta av dagen. Meditera. Jag ska läsa. Uppleva saker. Hitta flow. Bara vara. Jag ska köra wiifit. Jag ska strosa i trädgården. Och jag gör den ena skenmanövern efter den andra.

Det löjliga är att jag verkligen vill mej själv väl. Jag vill verkligen att min kropp ska slippa stresskrumelurerna. Jag har fått koll på de som kommer och går. De som trycker ut adrenalin i kroppen. Jag ser helt enkelt till att ha god tid på mej till saker. Det är värre med de som funnits länge. De som sprutar ut kortisol och gör min mage trind som ett äpple. De som orsakar min yrsel. Det blir så tydligt när jag inte jobbar. Det är då all denna tid att göra ingenting finns och jag får inte till det. Jag som skryter så om att jag är bra på att lata mej. Det är sant så till vida att jag inte får något gjort eftersom jag fortsätter med samma mönster. Göra 100 saker på en gång utan att slutföra en enda. Det löjeväckande just nu är att många av de här 100 sakerna handlar om att bara vara, njuta av allt det som finns. Det är bara det att jag gör det i en fart som skulle få formel1-förare att känna sej långsamma. Nu överdrev jag. Nu gör jag det värre än vad det är. Nu är jag faktiskt lite dum mot mej själv.

Det finns stunder då jag är helt med. Som imorse när jag öppnade altandörrarna och lät sommaren slå emot mej och jag tänkte att det är så vackert ute att det gör ont. För en stund stod jag bara där. Blundade och tog in dofter. Ljuden. Värmen. Och varje gång jag, som nu, när jag ger mej själv en ärlig chans, lugnar ner mej i tanken, accepterar saker för vad de är. Accepterar att jag inte alltid lever så som jag vill leva. Då öppnar sej möjligheterna. Då kommer kraften. Men också gråten. Inte någon hulkande. Inte någon smärtsam. Bara två rännilar av frigörande salta droppar. De rinner långsamt. De talar om att jag är på rätt spår. Och jag vill använda kraften direkt. Jag blir ivrig. Jag känner vittring av mitt gamla jag. Och så fort det händer stänger kroppen av tillförseln. Och så börjar vi från början igen. Jag behöver samla kraften. Låta den vara. Jag behöver fylla på. Jag behöver vara stilla. Alldeles alldeles stilla. För att sedan, i rätt ögonblick använda den. Fokuserat och koncentrerat. Bilden av kampsport dyker upp. Det kanske är det jag ska göra, ja så var jag där igen.

Men jag är enveten, jag förlorade ett slag men tänker vinna kriget. Så är det bara.

Read Full Post »

Fångad av en bok

Jag gillar Inger Edelfeldts bok ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”. Den har fångat mej. För en stund finns inget annat än jag, min säng, boken och en turkiskpepparglass.

Read Full Post »

Ann vs stresskrumelurer – ett noll

Jag hör dem där ute. Fåglarna. Himlen är täckt av en skir duk av grått. Jag ser dem inte. Jag hör dem bara. Allting är stilla. Tankarna har saktat ner inuti mej, jag har fångat de som kom, de andra vände i dörren när de såg vad som hände. Och jag låter dem försvinna. Jag springer inte efter, jag ropar inte ens. Jag valde inte fel, jag vaknade inte på grund av något larm som jag ställt. Jag vaknade för att det var dags att vakna. Semesterdagarna går fort. Jag upprepar mitt mantra. Det är alla dagar som räknas. Och det funkar. Inte så att jag längtar bort från sommaren som precis börjat. Men dess slut skrämmer mej inte. Oroar mej inte. Hösten kommer att bli lika fin. Då, när den kommer.

Tänker på det här med stress. Att vara mån om att ha god tid på mej, att välja mej när jag inte orkar annat, att skita i måsten, att bara lata mej. Det har jag inte alls svårt med. Det sker per automatik nu mer. Det jag hade absolut svårast med var det roliga. Det som engagerade. Det som fångade mej. Kanske hade jag betydligt mer passion än vad jag anade. Passion som jag kanske för en stund valde bort istället för att fördela och använda fokuserat. Långa stunder svävar jag iväg till ingenting. Det är snarare ord som fyller mitt huvud än meningar.

Dimma, höst, rönnbär, fåglar, vila, samarbete, beslutsamhet, lugn, frid, harmoni, styrka, frihet, dofter, kärlek, närhet, kramar, skratt, vänskap, böcker, dans, musik, dagg i gräset, solvarma tomater, ljud av vatten, vågor, sand, vindar, öppna ytor, ljus, värme, filtar, soffa, värmeljus, lågors sken, mjuka rörelser, promenader, andas, långsam takt, njutning, stilla leenden, mänsklighet, njuta av varje tugga, sakta ner, hoppa av, hoppa ur, ligga bredvid, blunda, sväva bort, låta ickeheten rinna över mej, stänga ute för en stund, vara med mej utan då och sen. Bara nu. Stresskrumelurer avtar i styrka, tappar sin puls, rinner ut. Första slaget vunnet.

Read Full Post »

Ett krig jag tänker vinna till varje pris

För första gången på mycket länge har jag drömt utan att jag jagat eller letat under tidspress. Det var en rörig dröm och jag ska inte gå in på några detaljer. De hör drömboken till. Men jag var lugn. Jag sprang inte ett enda steg. Jag saknade ingenting. Jag kände frid. Och nyfikenhet.

Det här är ett krig jag tänker vinna. Till varje pris. Och det kommer bara att kosta mej glädje.

Read Full Post »