Uppriktigt glad över att vara jag

Glad. Det är nästan som med ordet snäll för mej. Ett bra ord men samtidigt ett lagomord där motsatsen till ”att inte göra skäl för namnet” råder. Ordet är fjuttigare än känslan. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all glädje, det är omtumlande. Helgen har varit helt fantastisk. Annelie har varit här, solen har varit här, värmen har varit här, skratten, kärleken, minnena, vänskapen. Gapskratten har fått både tårar och kaffe att spruta. Efter att jag vinkat hejdå till Annelie åkte jag på bio med Linn. Vi såg Bridesmaids och även här blev det gapskratt. Men de fastnade ibland på ett sånt där bra sätt. Det där som gör att känslan blir så mycket större för den blandas upp med så mycket mer. Glädjen som blir större för att även sorger delas. Sorger som de flesta av oss bär men som alla inte vågar dela med sej av. Saker som hänt, som vi förlorat, som gjort ont, som svider, saker som vi inte är stolta över men som finns där ändå och utgör en del av oss. Jag är glad att jag aldrig låtit skam och rädsla vinna.

Jag är glad över så mycket. Och tacksam. På rätt sätt Annelie, jag lovar. Ska skriva incheckning till Åsa men det gör jag imorgon, till skillnad från förra veckan gjorde denna veckas övningar mej glad. Rena rama solskenet och nu, när jag skrivit en stund känner jag hur det lugnar ner sej inombords, lite i alla fall. Ville springa efter bilen och krama Linn en gång till. Lite längre och lite hårdare. Vill berätta för alla som jag tycker så mycket om att jag gör det. Jag vill omfamna hela livet. Här hemma kramar jag sönder min familj. Jag får inte nog. Det sprutar ur mej. Funderade på om det var så att glädje skulle lagras för att användas till andra svartare dagar, som med energi. Men det verkar som den är självalstrande, det blir bara mer och mer av den ju mer jag känner den, använder den och ger av den. Som med kärlek. Det är heller inget att spara på.

En av övningarna denna vecka var att lista 5 sidor hos mej själv som barn som jag var stolt över. Sen skulle mitt barndomsrum beskrivas. Favoritsmaker skulle plockas fram ur minnesbanken. Sen skulle jag lista 5 levande personer som jag beundrar, 5 som jag beundrar i hemlighet och 5 som har döda människor som jag beundrar. Jag skulle också fundera på vad det var hos dem som jag beundrade. Och plötsligt ser jag det så tydligt. Jag går omkring som vuxen och beundrar människor som har de sidor jag själv hade som liten som jag nu är stolt över att jag hade. Vilket innebär att jag haft sidorna och egentligen bara behöver putsa bort 35 år av vuxenhet och börja om med 35 års erfarenhet. Omtumlande även det. Har inte en aning om vart det ska sluta detta äventyr men jag är glad över att jag inte vet. Glad över att få uppleva det och faktiskt, uppriktigt glad över att vara jag.

Annons

Read Full Post »

Att vara snäll och rättvis

Har pratat med mamma i telefonen. Ett sånt där långt samtal där vi båda var aktiva med lyssnandet. Jag kan annars vara lite oartig och bli en aning hummande mellan varven. Jag behöver skriva ner det här för att kunna återkomma till det. Hon och pappa hade varit hos en bekant som ganska nyligen blivit änka. De hade gråtit, skrattat och pratat minnen tillsammans. Den här kvinnan hade även berättat om minnen hon hade av mej.

Jag kan inte förklara riktigt vad det är men mina öron blir dubbelt så stora. Jag har ont om minnen själv så jag tycker om när andra människor spär på med sina, om mej. Det hjälper mej i byggandet och letandet. De får min fulla uppmärksamhet direkt. Och i det här fallet blev jag dessutom rörd. Kände en tår dansa runt i strupen när mamma berättade att den här kvinnan mindes mej som snäll och rättvis. Egenskaper som inte hamnar på topp 5 på min egen lista. Möjligtvis rättvis.

Hon berättade om när vi varit ute på vår båt och min pappa hade köpt med tablettaskar till oss barn. Jag hade tagit påsen och delat ut varsin ask till den här kvinnans barn. Sen hade jag gett en till min lillasyster och en till mej själv. Kvar i påsen låg ytterligare en ask. Den hade jag tagit och kastat överbord. De vuxna hade lite småargt och förebrående ropat till: Men vad gör du? Jag hade tittat helt oförstående på dem och sagt, men alla har fått en, det var en för mycket och det ska vara rättvist.

Det går inte att dra någon direkt parallell eftersom jag hunnit förändras över åren men det finns ändå två värderingar i mej som överlevt alla tester jag gjort som vuxen och som jag nu tänker är mina egna från grunden. Den ena handlar om att inte förbruka mer än vad jag egentligen har användning för. Jag gillar inte ens tillväxt om det bara är för tillväxtens egen skull och inte för något annat med sej. Mycket vill ha mer, fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt. Att vara nöjd med det lilla är viktigt för mej. Att inte ständigt vilja ha annat eller mer. Att vara tillfreds.

Det andra handlar om rättvisa. Jag är medveten om att livet inte är rättvist. Åhh, hur ska jag få ner det här i ord. Jag tror att det handlar om att aldrig någonsin använda sin makt och skapa onödig orättvisa. Att utnyttja människors rädslor, svaghet, livssituation, personlighet, hierarkiska position. Att inte aktivt skapa orättvisor. Att behandla andra rättvist, där det åtminstone finns ett gott syfte eller en god tanke bakom en till synes orättvisa.

Nu var det inte det inlägget jag skulle skriva, det var ett helt annat om drömmar, livsinställning och mina fördomar. Men nu kikar solen fram så retsamt så jag drar mej ut till min bok på verandan igen.

Read Full Post »

Jag simmar

Inte för livet.
Inte runt, runt i cirklar.
Inte mot väggar av glas.

Utan för nöjes skull.
Av nyfikenhet.
För att förstå.
Men också av glädje.
I spiralformad rörelse.
Alla bitar används även om jag måste spara dem i mitt hjärta en stund.

Det bubblar. Stänker. Blänker. Kittlar. Lockar. Värmer och kyler om vartannat. Jag är över ytan, under ytan men jag trampar inte lika mycket vatten. Jag använder fötterna till annat.

För att stå still.
För att gå.
Springa.
Hoppa.
Eller bara för att vifta med tårna.

Jag har saker att reda ut. Rensa bort.

Jag är på väg.

Read Full Post »

Nygammal känsla – gammalt inlägg från trollskogen

Däremot hittade jag detta inlägg när jag letade efter det andra och blev lite full i skratt. Det jag skrev om bubblan påminner väldigt om det jag känner just nu och speciellt det jag tänkte på när jag studerade moln genom köksfönstret igår morse.

Gatljuset syns knappt bakom de mörka grenarna. Det blåser kallt utanför mitt fönster. Mörkret är ett faktum. Kylan likaså. Jag blundar en stund. Tänker att det är rätt så märkligt att våra ögonlockar kan stänga ute så mycket ljus. Tänker direkt på min mormor, att det finns något inlägg om henne någonstans där jag tror att jag berättade att jag brukade gnugga mina ögon för att se min mormor växa fram ur alla mönster som bildades. Det funderade ungefär som en sån där leksak som jag inte minns namnet på. Den jag kunde skruva på, kika in och se nya mönster. Kalejdoskop, så hette det. Undrar vad det var för en leksak egentligen och om mina trollungar skulle finna den lika fängslande som jag gjorde.

Apropå gamla leksaker så är det lite såpbubbla över mej känner jag. Svävar omkring och filurerar på lite saker och rätt vad det är så säger det bara plopp, så blir det några blöta stänk och bubblan är borta. Jag dunsar ner och minns inte riktigt vad jag tänkte på. Efter en stund byggs nästa tankebubbla upp. Sakta försvinner omgivningen och jag ger mej iväg på nästa tanketripp för att vakna av ett blött POFF!

Men det är inte otäckt, bara snopet. Ganska ostrukturerat men det är inget getingbo. Det är inte surrande malande pockande tankar utan fritt svävande. Som små vilda fåglar som gör vackra loopar ovanför mej. Jag följer deras väg genom luften, fascineras av dem. Inspireras. Lockas. Nu minns jag ännu en sak som jag gjorde när jag var liten, faktiskt händer det att jag gör det fortfarande. Jag gillar att sträcka ut min arm genom bilfönstret och känna hur min arm endera jobbar mot luftströmmen eller följer med den och hur den ibland gör vansinniga krumbukter. Serpentinliknande rörelser i olika hastighet.

Jag längtar efter fredag. Då ska min kropp få röra sej fritt, dansa precis som den vill, en hel kväll. Jag ska få käka god mat, prata med arbetskompisar och dansa dansa dansa.

Read Full Post »

Snart spricker bubblan – gammalt inlägg från trollskogen

Hittade inte det inlägg jag sökte men ett som hörde till samma kväll. Det som hände efter. Försöker minnas det jag skrev när jag var kvar på Moderna och förstår inte varför det är borta. För jag behövde sortera tankarna på min promenad mot restaurangen. Det var det som stod till vänster på väggen när du står och köper biljett. Något om att vara åskådare. inte publik. För det har med de känslor jag har just nu att göra. Först trodde jag tankarna om twitter var en skenmanöver men de är nog snarare ledtrådare och viktiga gränsdragningar. Allt hänger ihop, jag förstår bara inte hur ännu.

 Det började med en tomhetskänsla och en avsaknad av ord. Därefter tinade trots allt en massa ord och känslor upp lite. Nu har jag fler ord men inte så mycket känslor. Tog en promenad efter Moderna till restaurangen vi skulle till. Behövde filurera. Alla vill väl känna att det de gör är meningsfullt. Det snurrade lite. Det går inte att jämföra, allting är relativt. Det finns alltid de som råkat ut för värre saker. Mitt äckel blev mindre för varje steg jag tog. Att vara världsförälder kändes som en tröst, om än liten.

Kom in på Restaurang Pontus, vilken underbar miljö. Den går inte att beskriva, den måste upplevas. Vilken mat. Små teasers i form av sushibitar. Den ena godare än den andra. Soya och wasabi, ingefäran kan jag nämligen hoppa över. En sushirulle var friterad på utsidan, något med vitlök, smör och annat. Fantastisk retning i gommen. Avslutade med en friterad fläskkarré, sötsur sås, spenatsallad och ris. Ljuvligt. Plötsligt hade jag glömt det där med att bygga barnhem eller dela ut filtar eller bli ett troll utan gränser. Ända tills tjejen som jobbar på timme hos oss hamnar i en diskussion med en annan snubbe om att hon har en märkeshandväska. Jag tyckte först att var och en får väl lägga pengarna på vad de vill. Tills jag frågade vad den kostade och hon svarade 7 500 spänn. Jag är inte helt säker på att jag lyckades dölja vad jag kände. Plötsligt dök skolmedel, frystorkad mat och filtar upp igen. Hur mycket får jag för 7 500 spänn?

Därefter började jag räkna vad middagen måste ha kostat. Och tänk på alla de som inte får något julbord i år. De som drar in, eller de som blivit varslade, eller de som redan är arbetslösa. Och vad är väl det jämfört med alla barn som lider i hem där det sups och slåss trots att det finns pengar. Och vad är det jämfört med pojkar som får sina armar krossade av bildäck. Eller kvinnor som får sina kön stympade.

Ni förstår ju, det här funkar ju inte. Jag hade ju kunnat förstöra hela stämningen för människorna. Nu kom jag plötsligt på varför J frågade varför jag såg så förtvivlad ut när jag kom hem. Inte förtvivlad, moloken sa han nog. Då hade jag glömt alla dessa tankar.

Imorse vaknade jag tidigt, det blev inte så mycket till sovmorgon men jag får skylla mej själv för jag låtsades inte ens sova. Ungarna tog en promenad till skolan så J behövde inte ens upp och köra dem. Vi låg kvar ända fram till elva då vi tog en snabb frukost och drog sedan iväg för att köpa julklappar. Jag tänkte inte så mycket på världens elände när jag handlade för jag handlade bara bra grejer. Det var en kort stund inne på Toy´s  r us som jag kände ett vagt äckel igen. Plastsakerna tilltalade mej inte. Deras gula prislappar avskyr jag för de signalerar billigt pris och det stämmer inte. Undrar om det finns någon där som surfar runt för att se vad som skrivs om deras varumärke. Men de som jobbar där har aldrig varit otrevliga och det är inte värre där än på andra leksaksaffärer egentligen, det ser bara så stort och mycket ut.

Vi kom hem nöjda, i princip varenda julklapp är inhandlad. Vi var nöjda med det vi köpt. Nu skulle vi käka god middag och sedan skulle vi promenera med dottern och lämna av henne på hennes klassdisco. Då säger hon, alla ska vara med. Vi ska ha med oss något till julbordet. Det är knytis. Men va fan är det du säger trollunge? Jag orkar inte. Jag vill inte. Det går inte. Det passar inte. Vad är det för jävla information? Jag ringer upp en annan mamma, beklagar mej, ryar, avskyr. Plötsligt förstår ni så finns det inget större elände än att tvingas följa med sitt barn på hennes julfest. Ni förstår, det här trollet är inte sunt. Men på julfest hamnar vi och har jätteroligt.

Så vart befinner jag mej nu? Är jag tom på känslor fortfarande? Nej, det känns bra inombords. Det är lite av varje men det känns bra. Skönt att skriva, riktigt skönt. Det sorterar, strukturerar och gör att saker släpper.

Read Full Post »

Besök i trollskogen

Jag blev påmind om ett inlägg jag skrev i trollskogen, som jag har för mej handlade om känslan av att vara publik istället för deltagare. Jag behöver hitta det. Det finns ledtrådar där tror jag. Imorse kom jag nämligen ihåg min dröm, jag låg kvar och plockade tillbaka den bit för bit innan jag öppnade ögonen. Trots att den var helt borta till att börja med. Dags att göra ett besök i trollskogen.

Read Full Post »

Vilken glädjens kväll

Först middag ute på verandan med Linn, Carina och Ingela. Det brukar inte vara brist på samtalsämnen men nu när vi inte setts på ett tag verkade de nästintill oändliga. Sen ett långt telefonsamtal med Therese. Sedan Leila som förvånar mej om och om igen. Och nu, en kommentar av Maj. Jag kommer att somna med värk i mungiporna. Dör jag i natt dör jag leende.

Read Full Post »

Rensat

Sitter och kollar på den blå stapeln som växer fram allteftersom diskrensningen skrider fram. Bort med gammal skit. Innan dess gjorde jag ett ryck och rensade skrivbordet. Där har det samlats lite privata filer huller om buller. Foton. Tankekartor. Ofärdiga tankar om lite av varje. Nu är det rent och skärmbilden är utbytt mot ett höstträd.

Försöker fånga känslan jag hade för nån vecka sen men den är spårlöst borta. Tänkte först skriva desperat fånga den men det stämmer inte. Jag vet inte riktigt vad den är ersatt med. Nån slags bara vara i ingenting. Men inte på något mindfulnessaktigt sätt utan snarare något avstängt. Nån form av lindrig apati. Läste en tweet av @megcarver ”Feeling isolated can be a calling of spiritual awakening. Quiet yourself and listen within.” Vem vet, jag kanske närmar mej själens språk i alla fall? Jag har en gråt i mej som likt en orm rör sej inuti mej. Långsamt. Genomtänkt. Slingrande. Långt långt där inne. En gråt som tar sej uttryck i eksem på mina fingrar. Eller lägger sej som en grå dimma över mina ögon. En vallgrav mellan mitt inre och yttre. Inte skynda. Bara finnas där. I det.

En nygammal grej i mej, känner igen den från yogahelgen jag var på, är ett behov av rörelse. Jag vill använda min kropp fysiskt. Jag vill ta i. Jag vill svettas. Jag vill kombinationen av total glädje och utmattning. Jag vill ligga raklång på golvet, nöjd över allt det min kropp kan och känna att för den här gången är undertråden slut. Skrattande inse att jag knappt orkar resa mej. Jag vill ha musik. Jag vill ha. Jag vill. Jag.

Och plötsligt går tankarna till en vän som tappat fotfästet för en stund. Det vill bli bra.

Read Full Post »

Rustad för hösten

Det märks att jag börjar närma mej hösten och slutet på semestern i mina morgonsidor. Strategier börjar växa fram. De tecknade utropstecknen blir fler i marginalen. Maskineriet behöver dras igång. Förberedas tills jag är tillbaka. För då är det snävare med tid igen. Men jag känner mej redo på ett annat sätt. Förra året var jag riktigt orolig. Kommer jag att kunna behålla den lägre stressnivån? Kommer jag att kunna undvika yrseln eller kommer jobbet att suga ur mej energin? Men det handlar inte om jobbet, jag vet det. Det handlar om mej. Jag skapar ställtid istället för skapartid. Jag springer på än det ena och än det andra. Bra grejer förvisso, men fel i tid och prio. Jag tappar fokus. Koncentration. Minnet. Och jag vet varför jag gör det.

Plötsligt står allting så klart för mej och nu är det snarare så att oron handlar om att jag ska fly från det klarsynta. Att jag ska hitta på de skenmanövrar som välter omkull allting igen. Aldrig har mina morgonsidor varit så beslutsamma som i morse. Jag blev fylld av energi. Jag blev glad. Upprymd snarare än stressad. Jag vet vilken sorts stress som är värst. Den där som uppstår när ingenting blir slutfört och jag har 5 saker på gång samtidigt och inte gör något av dem med närvaro. När jag hoppar mellan saker.

Tankekartor, beslutsamhet, självförtroende, strategi, målmedvetenhet, det är saker som ska få mej dit jag vill. Och för första gången på länge börjar jag närma mej vad jag vill. Och vilken kraft det finns i att tänka stort. Men nu är det semester, jag har fortfarande 2 veckor kvar av min semester. Jag ser riktigt fram emot att få längta. De där sista dagarna när det nästan kliar i fingrarna att få ta på mej kläder direkt jag vaknar. Käka lite bra frukost. Hoppa upp på cykeln och andas lite kallare luft på väg till jobbet. Hämta kaffekoppen. Gå runt och heja lite. Fråga hur mina arbetskamrater haft det. Skratta lite. Och sedan göra det jag bestämt mej för att göra. För att avbryta mitt på dagen med ett härligt pass på andra sidan gatan. Komma tillbaka eftersvettig och köra andra halvlek.

Sen cyklar jag hemåt och lagar middag tillsammans med min familj. Pratar. Skrattar. Umgås. Drömbild förvisso. Kommer säkert att se helt annorlunda ut eftersom de runtomkring mej inte alltid vill ingå i mina strategier. Men mitt eget mående styr jag över. Min egen dagsplanering styr jag över. Och faktum är att jag tillåter misslyckanden. Jag tillåter brister. Det är ok. Det är till och med helt ok.

Jag är rustad för hösten!

Read Full Post »

Här är jag

Helt utan skam ler jag. Ett leende som sträcker sej nästan ner till knäna. Så jag dansar lite. Svänger. Stampar mina fötter. Så blodet rusar runt och sprider glädjen som en glittrande raket genom min kropp. Ibland kan jag inte få nog. Av livet självt.

Read Full Post »