Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 1 augusti, 2011

Det går trögt. Det är som en fördämning. Som att jag behöver klämma lite. Pressa fram det som finns där inne. Men kanske vill jag inte att orden ska strömma. Kanske vill jag istället gå och lägga mej? Men det finns en längtan. Efter att skriva skriva skriva. Låta orden komma utan att fundera. Efteråt nyfiket kolla vad det blev. Det var längesen. Alldeles för längesedan. Förr kändes det som att tangentbordet var mitt piano och det som strömmade ut var min musik. Musik som jag dansade till. Snurrade tills jag skrattande ramlade omkull. Eller tills inga tårar längre fanns. Eller tills skriket inombords tonat ut till ingenting. Utmattad. Glad. Fri.

Imorse när jag skrev mina morgonsidor blev jag påmind om min oförmåga att känna in mellan varven. Där det verkligen räknas kan jag vara urkass. Där tar jag för givet på ett sätt som är fult. J kom in med kaffe på sängen. En nyplockad ros i en vas bredvid. Jag tror att det var att han hade tidningen med. Han skulle inte skriva morgonsidor förrän senare. Göra ett undantag. Jag såg att M hade skickat svar på ett mejl, ville ringa och höra hur hon mådde. Hon var inte hemma så jag gick till köksbordet och började skriva mina morgonsidor. Då först gick det upp för mej att J gjorde undantaget för mej. För vår dag. För att vi skulle ligga kvar och prata en stund. Dela minnen från vår bröllopsdag. Så jag slutade skriva och hoppade tillbaka i sängen. För även om jag är urkass på att läsa av är jag desto bättre på att ombestämma mej. Göra nytt. Göra rätt.

Tillbaka till morgonsidorna var jag tvungen att se mej själv i vitögat. Se min oförmåga att vara nära ibland. J flyttade fram morgonsideskrivandet för att umgås med mej medan jag drar iväg och inte är mottaglig alls. Gullegull verkar inte vara min melodi. Nu gör jag det igen. Hittar fula namn på något fint. Använder sarkasm. Som att långsamt förgifta. I morgonsidorna skrev jag kärleksfullt flamsig. Töntigt romantisk. Det finns ett fint och ett fult ord med. Som att det finns en längtan som rädslan äter upp. Får det inte bli fånigt? Det är som att jag skäms men inte vet för vem. Det är som att det vaknar en gammal bondmora i mej. En som inte har tid för pjosk och tjafs. En som inte har plats för känslor. Ett rekorderligt fruntimmer. Nån som gör det hon ska. Där livet är hårt och orättvist. Där mjukhet inte har någon plats. Då kanske jag blir utskrattad. Är det så? Att inte riskera att bli till åtlöje.

Samtidigt vet jag att J menar det. Att han aldrig skulle förlöjliga mej. Jag förlöjligar honom istället. Omedvetet, utan att mena något illa med det. Min rädsla blir hans kostnad. Och min. Det finns flera saker jag inte gör. Eller gillar. Romantisk middag för två. Då blir det mer fokus på maten och samtal om känslor förvisso. Men inte så mycket tittande på varandra. Det där utforskande tysta sättet att älska varandra på. Fjomp är förbjudet. Är det så jag vill vara? Eller vill jag vara på ett annat sätt? Om det blir för mycket av mitt sätt att vara dör relationen. Den blir kall. Funktionell. Utan glädje. Effektiv. Skulle tro att det hänger ihop med allt det andra jag lärt mej om livet. Att det är en kamp. Att allting inte kan vara roligt. Att jag ska göra rätt för mej. Att det bara är att bita ihop och göra det som ska göras. Känna kan jag göra sen.

Så fan heller. Jag känner precis hur mycket jag vill. När jag vill. Jag kan se på livet på mitt sätt.
Jag är stark. Fri. Vild. Full av kraft. Och jag kan vara fånig. Fjompig. Töntig.

Jag kan till och med vara vacker och värd att älskas.

Utan att skämmas.

Read Full Post »