Det märks att jag börjar närma mej hösten och slutet på semestern i mina morgonsidor. Strategier börjar växa fram. De tecknade utropstecknen blir fler i marginalen. Maskineriet behöver dras igång. Förberedas tills jag är tillbaka. För då är det snävare med tid igen. Men jag känner mej redo på ett annat sätt. Förra året var jag riktigt orolig. Kommer jag att kunna behålla den lägre stressnivån? Kommer jag att kunna undvika yrseln eller kommer jobbet att suga ur mej energin? Men det handlar inte om jobbet, jag vet det. Det handlar om mej. Jag skapar ställtid istället för skapartid. Jag springer på än det ena och än det andra. Bra grejer förvisso, men fel i tid och prio. Jag tappar fokus. Koncentration. Minnet. Och jag vet varför jag gör det.
Plötsligt står allting så klart för mej och nu är det snarare så att oron handlar om att jag ska fly från det klarsynta. Att jag ska hitta på de skenmanövrar som välter omkull allting igen. Aldrig har mina morgonsidor varit så beslutsamma som i morse. Jag blev fylld av energi. Jag blev glad. Upprymd snarare än stressad. Jag vet vilken sorts stress som är värst. Den där som uppstår när ingenting blir slutfört och jag har 5 saker på gång samtidigt och inte gör något av dem med närvaro. När jag hoppar mellan saker.
Tankekartor, beslutsamhet, självförtroende, strategi, målmedvetenhet, det är saker som ska få mej dit jag vill. Och för första gången på länge börjar jag närma mej vad jag vill. Och vilken kraft det finns i att tänka stort. Men nu är det semester, jag har fortfarande 2 veckor kvar av min semester. Jag ser riktigt fram emot att få längta. De där sista dagarna när det nästan kliar i fingrarna att få ta på mej kläder direkt jag vaknar. Käka lite bra frukost. Hoppa upp på cykeln och andas lite kallare luft på väg till jobbet. Hämta kaffekoppen. Gå runt och heja lite. Fråga hur mina arbetskamrater haft det. Skratta lite. Och sedan göra det jag bestämt mej för att göra. För att avbryta mitt på dagen med ett härligt pass på andra sidan gatan. Komma tillbaka eftersvettig och köra andra halvlek.
Sen cyklar jag hemåt och lagar middag tillsammans med min familj. Pratar. Skrattar. Umgås. Drömbild förvisso. Kommer säkert att se helt annorlunda ut eftersom de runtomkring mej inte alltid vill ingå i mina strategier. Men mitt eget mående styr jag över. Min egen dagsplanering styr jag över. Och faktum är att jag tillåter misslyckanden. Jag tillåter brister. Det är ok. Det är till och med helt ok.
Jag är rustad för hösten!
Under ytan 