Sitter och kollar på den blå stapeln som växer fram allteftersom diskrensningen skrider fram. Bort med gammal skit. Innan dess gjorde jag ett ryck och rensade skrivbordet. Där har det samlats lite privata filer huller om buller. Foton. Tankekartor. Ofärdiga tankar om lite av varje. Nu är det rent och skärmbilden är utbytt mot ett höstträd.
Försöker fånga känslan jag hade för nån vecka sen men den är spårlöst borta. Tänkte först skriva desperat fånga den men det stämmer inte. Jag vet inte riktigt vad den är ersatt med. Nån slags bara vara i ingenting. Men inte på något mindfulnessaktigt sätt utan snarare något avstängt. Nån form av lindrig apati. Läste en tweet av @megcarver ”Feeling isolated can be a calling of spiritual awakening. Quiet yourself and listen within.” Vem vet, jag kanske närmar mej själens språk i alla fall? Jag har en gråt i mej som likt en orm rör sej inuti mej. Långsamt. Genomtänkt. Slingrande. Långt långt där inne. En gråt som tar sej uttryck i eksem på mina fingrar. Eller lägger sej som en grå dimma över mina ögon. En vallgrav mellan mitt inre och yttre. Inte skynda. Bara finnas där. I det.
En nygammal grej i mej, känner igen den från yogahelgen jag var på, är ett behov av rörelse. Jag vill använda min kropp fysiskt. Jag vill ta i. Jag vill svettas. Jag vill kombinationen av total glädje och utmattning. Jag vill ligga raklång på golvet, nöjd över allt det min kropp kan och känna att för den här gången är undertråden slut. Skrattande inse att jag knappt orkar resa mej. Jag vill ha musik. Jag vill ha. Jag vill. Jag.
Och plötsligt går tankarna till en vän som tappat fotfästet för en stund. Det vill bli bra.
Under ytan 