Hittade inte det inlägg jag sökte men ett som hörde till samma kväll. Det som hände efter. Försöker minnas det jag skrev när jag var kvar på Moderna och förstår inte varför det är borta. För jag behövde sortera tankarna på min promenad mot restaurangen. Det var det som stod till vänster på väggen när du står och köper biljett. Något om att vara åskådare. inte publik. För det har med de känslor jag har just nu att göra. Först trodde jag tankarna om twitter var en skenmanöver men de är nog snarare ledtrådare och viktiga gränsdragningar. Allt hänger ihop, jag förstår bara inte hur ännu.
Det började med en tomhetskänsla och en avsaknad av ord. Därefter tinade trots allt en massa ord och känslor upp lite. Nu har jag fler ord men inte så mycket känslor. Tog en promenad efter Moderna till restaurangen vi skulle till. Behövde filurera. Alla vill väl känna att det de gör är meningsfullt. Det snurrade lite. Det går inte att jämföra, allting är relativt. Det finns alltid de som råkat ut för värre saker. Mitt äckel blev mindre för varje steg jag tog. Att vara världsförälder kändes som en tröst, om än liten.
Kom in på Restaurang Pontus, vilken underbar miljö. Den går inte att beskriva, den måste upplevas. Vilken mat. Små teasers i form av sushibitar. Den ena godare än den andra. Soya och wasabi, ingefäran kan jag nämligen hoppa över. En sushirulle var friterad på utsidan, något med vitlök, smör och annat. Fantastisk retning i gommen. Avslutade med en friterad fläskkarré, sötsur sås, spenatsallad och ris. Ljuvligt. Plötsligt hade jag glömt det där med att bygga barnhem eller dela ut filtar eller bli ett troll utan gränser. Ända tills tjejen som jobbar på timme hos oss hamnar i en diskussion med en annan snubbe om att hon har en märkeshandväska. Jag tyckte först att var och en får väl lägga pengarna på vad de vill. Tills jag frågade vad den kostade och hon svarade 7 500 spänn. Jag är inte helt säker på att jag lyckades dölja vad jag kände. Plötsligt dök skolmedel, frystorkad mat och filtar upp igen. Hur mycket får jag för 7 500 spänn?
Därefter började jag räkna vad middagen måste ha kostat. Och tänk på alla de som inte får något julbord i år. De som drar in, eller de som blivit varslade, eller de som redan är arbetslösa. Och vad är väl det jämfört med alla barn som lider i hem där det sups och slåss trots att det finns pengar. Och vad är det jämfört med pojkar som får sina armar krossade av bildäck. Eller kvinnor som får sina kön stympade.
Ni förstår ju, det här funkar ju inte. Jag hade ju kunnat förstöra hela stämningen för människorna. Nu kom jag plötsligt på varför J frågade varför jag såg så förtvivlad ut när jag kom hem. Inte förtvivlad, moloken sa han nog. Då hade jag glömt alla dessa tankar.
Imorse vaknade jag tidigt, det blev inte så mycket till sovmorgon men jag får skylla mej själv för jag låtsades inte ens sova. Ungarna tog en promenad till skolan så J behövde inte ens upp och köra dem. Vi låg kvar ända fram till elva då vi tog en snabb frukost och drog sedan iväg för att köpa julklappar. Jag tänkte inte så mycket på världens elände när jag handlade för jag handlade bara bra grejer. Det var en kort stund inne på Toy´s r us som jag kände ett vagt äckel igen. Plastsakerna tilltalade mej inte. Deras gula prislappar avskyr jag för de signalerar billigt pris och det stämmer inte. Undrar om det finns någon där som surfar runt för att se vad som skrivs om deras varumärke. Men de som jobbar där har aldrig varit otrevliga och det är inte värre där än på andra leksaksaffärer egentligen, det ser bara så stort och mycket ut.
Vi kom hem nöjda, i princip varenda julklapp är inhandlad. Vi var nöjda med det vi köpt. Nu skulle vi käka god middag och sedan skulle vi promenera med dottern och lämna av henne på hennes klassdisco. Då säger hon, alla ska vara med. Vi ska ha med oss något till julbordet. Det är knytis. Men va fan är det du säger trollunge? Jag orkar inte. Jag vill inte. Det går inte. Det passar inte. Vad är det för jävla information? Jag ringer upp en annan mamma, beklagar mej, ryar, avskyr. Plötsligt förstår ni så finns det inget större elände än att tvingas följa med sitt barn på hennes julfest. Ni förstår, det här trollet är inte sunt. Men på julfest hamnar vi och har jätteroligt.
Så vart befinner jag mej nu? Är jag tom på känslor fortfarande? Nej, det känns bra inombords. Det är lite av varje men det känns bra. Skönt att skriva, riktigt skönt. Det sorterar, strukturerar och gör att saker släpper.
Read Full Post »
Under ytan 