Inte för livet.
Inte runt, runt i cirklar.
Inte mot väggar av glas.
Utan för nöjes skull.
Av nyfikenhet.
För att förstå.
Men också av glädje.
I spiralformad rörelse.
Alla bitar används även om jag måste spara dem i mitt hjärta en stund.
Det bubblar. Stänker. Blänker. Kittlar. Lockar. Värmer och kyler om vartannat. Jag är över ytan, under ytan men jag trampar inte lika mycket vatten. Jag använder fötterna till annat.
För att stå still.
För att gå.
Springa.
Hoppa.
Eller bara för att vifta med tårna.
Jag har saker att reda ut. Rensa bort.
Jag är på väg.
Låter lite spännande och lite pirrigt. Det verkar vara något bra på gång i alla fall…
Det är nåt bra. Och nåt stort. För mej.
Det låter härligt. Rofyllt. Lite sökande är aldrig fel, och det slår att simma mot en glasvägg gång på gång, med hästlängder :)
Tänkte först skriva att den väggen har jag åkt i många gånger men insåg att det stämmer inte, jag vågar nog inte ens närma mej den med sån fart att jag skulle missa den. Jag fegsimmar i mitten hellre.
Åh, så skönt att simma! Det är fasiken bland det allra bästa som finns!
Simma lugnt, vännen. Och starkt. Sådär som du gör.
Och ibland dyka ner och bli så där underbart svalkad. Vatten är livet. Jag simmar lugnt med starka simtag. Och ropar på simring när det skiter sej.
Just nu, i detta nuet, tror jag faktiskt att jag simmar. Kanske hundsim, kanske plaskar jag framåt, kanske crawlar jag som en raket. Ska jag kasta ut en badring till dig?
Hahahahaha, helt underbart, fy fan, det är egentligen inte klokt.
Och nej, just nu behöver jag ingen badring, men jag ropar när det behövs.