Glad. Det är nästan som med ordet snäll för mej. Ett bra ord men samtidigt ett lagomord där motsatsen till ”att inte göra skäl för namnet” råder. Ordet är fjuttigare än känslan. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all glädje, det är omtumlande. Helgen har varit helt fantastisk. Annelie har varit här, solen har varit här, värmen har varit här, skratten, kärleken, minnena, vänskapen. Gapskratten har fått både tårar och kaffe att spruta. Efter att jag vinkat hejdå till Annelie åkte jag på bio med Linn. Vi såg Bridesmaids och även här blev det gapskratt. Men de fastnade ibland på ett sånt där bra sätt. Det där som gör att känslan blir så mycket större för den blandas upp med så mycket mer. Glädjen som blir större för att även sorger delas. Sorger som de flesta av oss bär men som alla inte vågar dela med sej av. Saker som hänt, som vi förlorat, som gjort ont, som svider, saker som vi inte är stolta över men som finns där ändå och utgör en del av oss. Jag är glad att jag aldrig låtit skam och rädsla vinna.
Jag är glad över så mycket. Och tacksam. På rätt sätt Annelie, jag lovar. Ska skriva incheckning till Åsa men det gör jag imorgon, till skillnad från förra veckan gjorde denna veckas övningar mej glad. Rena rama solskenet och nu, när jag skrivit en stund känner jag hur det lugnar ner sej inombords, lite i alla fall. Ville springa efter bilen och krama Linn en gång till. Lite längre och lite hårdare. Vill berätta för alla som jag tycker så mycket om att jag gör det. Jag vill omfamna hela livet. Här hemma kramar jag sönder min familj. Jag får inte nog. Det sprutar ur mej. Funderade på om det var så att glädje skulle lagras för att användas till andra svartare dagar, som med energi. Men det verkar som den är självalstrande, det blir bara mer och mer av den ju mer jag känner den, använder den och ger av den. Som med kärlek. Det är heller inget att spara på.
En av övningarna denna vecka var att lista 5 sidor hos mej själv som barn som jag var stolt över. Sen skulle mitt barndomsrum beskrivas. Favoritsmaker skulle plockas fram ur minnesbanken. Sen skulle jag lista 5 levande personer som jag beundrar, 5 som jag beundrar i hemlighet och 5 som har döda människor som jag beundrar. Jag skulle också fundera på vad det var hos dem som jag beundrade. Och plötsligt ser jag det så tydligt. Jag går omkring som vuxen och beundrar människor som har de sidor jag själv hade som liten som jag nu är stolt över att jag hade. Vilket innebär att jag haft sidorna och egentligen bara behöver putsa bort 35 år av vuxenhet och börja om med 35 års erfarenhet. Omtumlande även det. Har inte en aning om vart det ska sluta detta äventyr men jag är glad över att jag inte vet. Glad över att få uppleva det och faktiskt, uppriktigt glad över att vara jag.
Under ytan 
Man kan inte annat än bli glad över att läsa din text, den ger sådan styrka.
Och jag är uppriktigt glad över att du är tillbaka här…
Tack!
Nämen ÅH! Jag blir glad att läsa detta. Gläds! Livet är stort och bra och du är så bra och fin
Dito.
Jag blir glad av att läsa dina ord om din glädje. Och att du har mod att vara glad. Låter kanske konstigt, men att våga vara glad är inte alltid lätt. Jag har i perioder varit rädd för att vara glad. Rädd för att det i så fall skulle tas ifrån mig. Så mycket glädje man går miste om ifall man låter rädslan ta över. Nu vet jag att oavsett vad som händer i framtiden så vill jag glädjas. Det finns så mycket att glädjas åt. Inget ska ta ifrån mig den känslan. Det som sker det sker, oavsett om jag gläds eller inte. Därför gör det mig lycklig varje gång någon är glad och varje gång jag själv får känna jublande glädje.
En känsla jag förstår och som jag delat nu när jag läser om den, vet inte när det egentligen ändrade sej. Eller vad som fick mej att ändra den tanken. Hmm.
Jag är full av beundran Ann.
Hur du tar till dig allt bra, allt dåligt som du ändå gör till något bra.
Jag suger åt mig, vill ta efter och lära mig.
Du är för mig min healing mästarinna både fysiskt och psykiskt :)
Även om jag inte springer en mil?