Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Imorse trampade jag iväg strax efter sju på min cykel för att hinna med ett yogapass innan arbetsdagen skulle börja. Stor skillnad både i energinivå och axelsmärta. Men det var inte det jag skulle berätta. Det var en annan grej som hände. Efter passet duschade jag, tvättade håret och hoppade som vanligt in en snabbis i bastun för att vara i värmen när jag torkade mej. Att det redan var en kvinna där inne var inget jag hade missat. Men mitt i min torkrörelse blev jag på riktigt uppmärksam på kvinnan som var där samtidigt. Egentligen vet jag ju inte om hon kämpat hårt för att åstadkomma det jag betraktade eller om det helt enkelt var så hon funkat från begynnelsen. Oavsett insåg jag någonstans vilken väg jag har att vandra och hur mycket det kommer att krävas av mej.

Låt mej backa, låt mej ta henne först. Hon satt där inne. Alldeles stilla. Hon hade sitt blonda hår uppsatt i en knut. Hennes make var perfekt. Precis lagom. I min smak. Så där så det framhävde hennes skönhet. Det var inget som var övermålat. Inget som var täckt. Gömt. Eller framhävt på ett sätt som tar bort andra kvaliteter. Hon var helt enkelt vacker. Hennes kropp var lagom. Hon hade inget överflöd alls. Några små tunna veck när hon böjde sej fram för att torka sina ben. Men inte tunn på något vis. Hon såg sund ut. Lagom på ett mycket positivt sätt. Jag såg hennes ögon. De var glada. Inget grått töcken. Ingen trötthet. Inga påsar. En vacker stålblå färg. Med djup. Tillfreds.

Men det som fastnade allra mest var hennes sätt att röra sej själv. Mjukt. Stilla. Med vördnad. Hon var kärleksfull mot sin hud. Sina kroppsdelar. Smeksam. Och framförallt var hon, i alla fall vad det såg ut, naturligt och otvunget långsam. Jag kunde inte sluta titta. Ville förstås inte framstå som ett äckel så jag gömde min blick i handduken och så fort jag fick en chans tittade jag mellan torkningarna. Och blev plötsligt väldigt medveten om mitt eget rörelsemönster. Hårt. Snabbt. Funktionellt men åt det effektiva forcerade fokuserade sättet. Frenetiskt. Det ska gå undan. Fås gjort. Röjas undan. Jag har aldrig sett det så tydligt tidigare. Så jag försökte härma. Det gick väl så där, var 10:e sekund fick jag påminna mej själv. Aj aj, skynda långsamt, dra ner på tempot, kärlek var det. Jag saktade ner rörelsen. Men fick aldrig till det där böljande kärleksfulla.

Vilket prick nu får mej att börja fundera på hur jag rör min omgivning. Hur hanterar jag dem? Är jag där. Smeksamt närvarande. Smeker jag deras axlar, ryggar, nackar med kärlek eller behandlar jag dem på samma sätt? Det får jag studera imorgon. Nu tänker jag sova en hel natt.

Och sörja att jag läst ut Alvtegens bok, jag ville ha mer, jag ville ha fler kapitel.

Read Full Post »

Klockan fyra

Det är andra gången jag vaknar i natt. Första gången var vid tre. Då konstaterade jag ett styck värkande axel och nånting ömmande mellan tå 4 och 5 på höger fot. Jag kanske har gått in i en tantfas på riktigt. Tycker mej ha sett en trind liten dam i spegeln på sistone. När jag vaknade för andra gången bestämde jag mej för att gå upp istället för att komma in i läget lakanstvinn. Loggade in på tweetdeck för att se hur mitt flöde ser ut nattetid. Glömde helt bort att blogga, det var så spännande samtal där.

Read Full Post »

Dörrar

Imorse när jag vaknade så låg jag och tänkte på dörrar. Hur de kan skapa både och. Avskildhet och instängdhet. Njutning och irritation. Från början ville jag smälla upp de dörrar som för en gångs skull var stängda. En känsla av att jag står inte ut. Jag kan inte andas, jag får helt enkelt inte luft. Öppna dem, ställ dem på vid gavel, montera bort skiten och ta med väggarna på samma gång.

Fritt, fritt, fritt.

För att i nästa stund upptäcka att jag stänger dörren om mej för att bara vara jag. Stänga in. Stänga om. Stänga ute.

Värst är allt det mittimellan. När de öppnas och stängs om vartannat. Låter. Smäller. Smyger. En dörr här och en dörr här. Som att leva i en labyrint där dörrarna bara är synvillor. Kanske var jag Alice i Underlandet i mitt förra liv?

Read Full Post »

Under min coachutbildning förra våren började jag aktivt leta efter mina inre röster och lyssna mer på den tankedialog som nästan alltid äger rum inne i mitt huvud. Kanske låter helflummigt men vilken nytta jag haft av detta arbete. Igår blev jag påmind av @hallneby om min gamla clown.

Clownen Renée

Just nu gör hon sej påmind, min inre röst som jag valt att kalla Clownen Renée. Nu när jag ser henne på lite distans så blandas en massa känslor. Äckel är den första som kommer upp, sorg kommer tätt efter. Även hon gör förstås sitt allra bästa och har alldeles säkert en gåva i sin hand. Men den kostar. Sminket hon bär krackelerar. Nu när jag verkligen ser henne. Nu när hon inte är på avstånd. Som en lagom vind i bakgrunden. Hennes tjocka lager av puder gör det svårt att andas. Det känns som att det ryker i min hals. Hennes tomma ögon. Det finns inget där. Hennes breda leende mun. Som spottar ur sej det ena efter det andra.

Det ordnar sej, det har det alltid gjort!
Det blir bra ska du se.
Tänk på nåt annat!
Tänk inte på det!
Glöm det där nu!
Nu ska vi inte deppa ihop, kom igen nu!
Vi har varit med om värre

Jag vet att hon vill väl. Jag vet att hon vill hjälpa mej ifrån de farliga krumelurerna som så lätt skulle kunna ta över mitt blodsystem. Hennes enda syssla är att väga upp. Balansera nedstämdheten. Vilken otacksam uppgift. Har inte sett på det så förrän nu. Egentligen har jag inte tänkt på henne förrän nu överhuvudtaget om jag ska vara helt ärlig. Hon tog precis form. Hennes fejkblonda hår har nästan stelnat av spray, luktar kemikalier. Det påmålade röda läppstiftet har hamnat utanför. Men jag ser det inte förrän hon slutat le. Hon sitter bredvid mej. Fascinerat får jag studera henne. Hon är still. Låter sej tittas på. Låter allting falla. Kanske är det jag själv som balanserar. Mer nyanserat. Medan hon får vila.

Hur länge har hon funnits med mej? När kom hon in i mitt liv och varför? Hon är en röst i utkanten. Hon kommer när vemodet är starkt, inte förrän då. Oroligt sveper hon in. Ska ordna upp allting, hellre på ytan än ingenting alls. Hon vill inte se mej ledsen. Men nu är hon trött. Orkar inte längre. Det som först framkallade äckel förändras märker jag. Falskheten är egentligen förklädd omtänksamhet. Det handlar inte om att upprätthålla fasaden, det handlar om att överleva. För Renée är det blodigt allvar. Tills jag sa de förlösande orden. Jag vill vara nedstämd en stund och lära mej det jag ska lära mej av den känslan.

Då föll hon ihop som ett trött korthus. Hon ligger där. Fejk överallt. Men hon har något vackert bakom allt det där. Bakom tröttheten. Bakom allt smink. Bakom sin mask. Kanske kommer hon att locka mej till skratt. Hon har hjälpt mej förut. Jag vet det nu. Hon har varit till nytta. Inte bara för mej utan för andra runtomkring mej. Det är fel och fult att spotta på henne. Hon har gjort det som varit hennes uppgift, på det sätt som hon trott varit det bästa. Jag tror att vi kommer att utveckla vår relation. Vi kommer att lyssna mer på varandra. Jag ler när jag ser henne. Känner hur hon kompletterar mej. Min alldeles egen clown som gör det som krävs för att få mej att le igen.

Read Full Post »

Jag undrar varför det ska vara så svårt. Att komma ihåg från gång till gång att det i 99,9 % av fallen finns en rimlig och logisk förklaring till varför saker ser ut som de gör. En förklaring som jag inte bara köper i dessa 99,9 % av fallen utan verkligen förstår dilemmat bakom. Vad är det då som gör att jag i 99,9% av fallen verkar glömma bort denna kunskap och ger mej själv lite återvunnen irritation?

Är jag trög?
Är jag född med en inbyggd negativ inställning?
Eller är jag bara mänsklig?

Nu ska jag lägga till ett nytt verktyg i min personliga verktygslåda. Jag ska, varje gång jag känner ilska, irritation eller neggagegga ställa mej följande frågor:

Har jag all information jag behöver för att förstå problematiken
Har jag försökt att se problematiken från flera håll?
Har jag förstått vad som är själva grundproblematiken eller irriterar jag mej på symptomen?

Om jag få får ett rungande ja från mej själv på alla de frågorna, vilket är mycket sällsynt kan jag alltid lägga till frågan som får mej att tystna för en stund:

Hur ser lösningen ut för denna problematik?

Read Full Post »

Jag gjorde det idag. På twitter. När accepterandet och andandet blev för pretantiöst för mej. När jag kände att jag fick det att låta som att det vore enkelt. Plopp. Plopp. Plopp. Fula tanke flyg. Rätt in i asken. Ibland flyger de nämligen inte ner i någon ask. Ibland blir de inte färgglada fjärilar med rena vingar som gnistrar mot blå himmel. Ibland flyger de som feta djävla fladdermöss och lägger sej som ett gummilager över det sunda. Det friska. Det hela. Och jag låter som jag inte alls tänkt att jag ska låta. Jag kniper min mun som jag inte alls tänkt att knipa. Och svordomarna haglar. Låser mej fullständigt. Förståndet är spårlöst borta. Jag gör inte det jag sagt att jag ska göra. Jag failar som ungarna skulle ha uttryckt det.

Jag fetfailar

– men jag pissar varken i eller på asken.

Read Full Post »

Asken

Vaknade i morse och kanske hade tankarna saktat ner i hastighet men styrkan i dem är den samma. Jag har svårt att värja mej. Jag känner att det absolut viktigaste i dagsläget är att vila i insikten. Herregud, det handlar om jobb, inte mitt liv. Men istället dras en massa andra processer igång och jag får svårt att sortera. Jag tänker på vad jag skulle ha sagt till vem som helst i min närhet. Gör det som krävs för att pausa. Släpp det! Gör dej fri! På vilket sätt som helst och plocka upp det igen. När stunden är inne. Lyssna på vad som är viktigaste just nu. Håll aktörerna i deras loger tills scenen är byggd och regi är klart. Improvisationsteater är underbart. Men inte de gånger du behöver få fram ett tydligt budskap kring det som är. Det du behöver spegla. Men håll dej till det. Och gör det inte nu. Återkom till det. Lev och samla kraft först. Påminn dej om det som verkligen betyder något för dej. Påminn dej om allt det som är fantastiskt runt dej. Låt dej fyllas av kärlek och glädje. Lämna bekymren för en stund. Och gör det nu!

Det är dags att lyssna på mej själv. Nu ska de ner i asken. Jag har gjort det förut. Det är dags igen.

Min ask, den vackra. Den med ädelstenar som gnistrar. Med alla regnbågens färger. Asken som sprakar och lockar till sej tankar som en tankemagnet. Den är inte stor. Jag kan hålla den framför mej. Jag väljer att stanna en stund och se på den. Hur vacker den är. Mitt på locket finns en bild av mina fyra ungar i mitten, ja syrrans räknas dit. Där finns också Jerker. Och min syster. Min svåger. Mina föräldrar. Mina fina fina vänner, gamla som nya, vänner jag aldrig träffat och vänner jag känt i nästan hela mitt liv. Arbetskamrater. Den passar mina händer. Den är skön att hålla i. Är förvånad över att den inte väger något för i den finns ganska tunga tankar. Framförallt många tankar. Svarta tankar. Tankar som blir komplicerade för att de kommer in från så många håll. I början var jag rädd att de gamla skulle smita ut medan de nya åkte in. Men de ligger på mjuka kuddar och vilar. Sover. Jag kan se på dem i lugn och ro. Studera dem. Förstå dem. Använda dem. Se känslan de skapar utan att förlamas av den. Och jag påminns om att tankar bara är tankar. Känslor är bara känslor. De är ingenting annat. Och de kan bytas mot andra. Jag kan välja vilka jag vill ha. Får jag det att låta enkelt ber jag om ursäkt. För det är ett djävla slit mellan varven. Bland det svåraste jag gjort.

Men när jag blundar står jag på min äng. Min underbara äng. Längst ut där jag kan se ner över ett galet hav. Längst ut där det blåser så jag inte kan höra annat än vinden. Runt mej finns berg. Bakom mej finns fri yta. Framför mej finns hoppet jag vet att jag måste ta. Trots rädslan. Jag håller min ask. Varsamt öppnar jag dess vackra lock. Jag ser mina tankar likt fjärilar flyga runt mitt huvud. Till en början grå, svarta och bruna. Men vinden borstar eländet från deras vingar och gör dem till vacker färgglad kunskap. En efter en landar de i min ask. Några flyger högt, behöver ett par extra varv för att till sist flyga ner i asken och lägga sej till ro. Jag stänger min ask. Jag ser mej omkring. Jag står alldeles stilla. Lyfter asken högt över mitt huvud. Mot den blå himlen. Mot solen. Jag kramar den lite extra. Håller den mot mitt bröst. Låter den lugna mina hjärtslag. Sen ställer jag ner den på marken och gör mej beredd. Längst ut. Allra längst ut. Där det inte längre går att göra annat än att välja annorlunda. Där står jag. Och sen hoppar jag. Rakt ut. Med tillit som bränsle.

Read Full Post »

Beter mej lite underligt. Svajigt. Pendlar. Mellan känslor. Som visserligen inte är speciellt starka men som finns där. Känner mej fortfarande halv utan att läsa men samtidigt får jag andra saker gjorda. Inga nya saker. Men jag förnimmer ändå en större lustkänsla än vad jag brukar känna. Inte svårt i och för sej för jag gillar inte att vattna blommor. Tvätta. Mata undulater. Men nu gör jag det utan att tänka alls. Kanske ska jag börja skriva som Karin på jobbet vill att jag ska skriva. Tvinga mej själv att utesluta ordet inte. Lägger märke till att jag använder det nu för att Karin påpekat det. Jag hattar. Jag märker det. På samma sätt som jag klickar. Jag klickar och hattar mej genom livet. Duttar. Fan fan fan. Fokus människa!

Det finns drömmar där. Det finns saker jag vill göra. De känns stora. Omöjliga. Gigantiska. Men jag ser dem. Jag ser de små dörrarna som finns där. De står på glänt. De små små springorna som tar mej en nivå ovanför klickande, hattande och duttande.

Read Full Post »

Jag vet inte riktigt vad som händer och hur jag påverkas av denna veckas övning. Men jag saknar läsandet. Jag uppriktigt saknar det. Och jag saknar bloggarna och inser att de förstås är mer än att läsa. De är att hälsa på hos alla de jag brukar ta en titt hos. Det är människor jag tycker om att de är en del av mitt liv. När jag läste ordet intrycksdetox som Titti twittrade så ramlade bitarna lite på plats. Jag förstod de känslor som slagits inombords.

Idag skulle jag vakta båtar tills J kom från Danko Jones på Grönan. Tanken på att sitta där ute i det där huset utan att få läsa var rätt trist. Så kom vi ut med vår lilla packning och jag kände doften av vatten. Jag kände stillheten som kommer av naturens ljud. Att vara ett med allt annat. Varken större eller mindre. Och jag känner glädjen igen.

Den som nästan blir mej övermäktig. Den som kommer med tillit och framtidstro. Den som ler och nickar mot mej. Som säger, bra Ann, fortsätt, gå framåt, leta inåt, gör utåt, men var i tystnaden, det är där din styrka finns, det är där du hämtar kraft. Det är där du hittar din riktning, där finns allt det jag behöver för att vara på rätt köl. Det jag behöver för att inte tappa bort mej själv där ute.

Read Full Post »