Asken

Vaknade i morse och kanske hade tankarna saktat ner i hastighet men styrkan i dem är den samma. Jag har svårt att värja mej. Jag känner att det absolut viktigaste i dagsläget är att vila i insikten. Herregud, det handlar om jobb, inte mitt liv. Men istället dras en massa andra processer igång och jag får svårt att sortera. Jag tänker på vad jag skulle ha sagt till vem som helst i min närhet. Gör det som krävs för att pausa. Släpp det! Gör dej fri! På vilket sätt som helst och plocka upp det igen. När stunden är inne. Lyssna på vad som är viktigaste just nu. Håll aktörerna i deras loger tills scenen är byggd och regi är klart. Improvisationsteater är underbart. Men inte de gånger du behöver få fram ett tydligt budskap kring det som är. Det du behöver spegla. Men håll dej till det. Och gör det inte nu. Återkom till det. Lev och samla kraft först. Påminn dej om det som verkligen betyder något för dej. Påminn dej om allt det som är fantastiskt runt dej. Låt dej fyllas av kärlek och glädje. Lämna bekymren för en stund. Och gör det nu!

Det är dags att lyssna på mej själv. Nu ska de ner i asken. Jag har gjort det förut. Det är dags igen.

Min ask, den vackra. Den med ädelstenar som gnistrar. Med alla regnbågens färger. Asken som sprakar och lockar till sej tankar som en tankemagnet. Den är inte stor. Jag kan hålla den framför mej. Jag väljer att stanna en stund och se på den. Hur vacker den är. Mitt på locket finns en bild av mina fyra ungar i mitten, ja syrrans räknas dit. Där finns också Jerker. Och min syster. Min svåger. Mina föräldrar. Mina fina fina vänner, gamla som nya, vänner jag aldrig träffat och vänner jag känt i nästan hela mitt liv. Arbetskamrater. Den passar mina händer. Den är skön att hålla i. Är förvånad över att den inte väger något för i den finns ganska tunga tankar. Framförallt många tankar. Svarta tankar. Tankar som blir komplicerade för att de kommer in från så många håll. I början var jag rädd att de gamla skulle smita ut medan de nya åkte in. Men de ligger på mjuka kuddar och vilar. Sover. Jag kan se på dem i lugn och ro. Studera dem. Förstå dem. Använda dem. Se känslan de skapar utan att förlamas av den. Och jag påminns om att tankar bara är tankar. Känslor är bara känslor. De är ingenting annat. Och de kan bytas mot andra. Jag kan välja vilka jag vill ha. Får jag det att låta enkelt ber jag om ursäkt. För det är ett djävla slit mellan varven. Bland det svåraste jag gjort.

Men när jag blundar står jag på min äng. Min underbara äng. Längst ut där jag kan se ner över ett galet hav. Längst ut där det blåser så jag inte kan höra annat än vinden. Runt mej finns berg. Bakom mej finns fri yta. Framför mej finns hoppet jag vet att jag måste ta. Trots rädslan. Jag håller min ask. Varsamt öppnar jag dess vackra lock. Jag ser mina tankar likt fjärilar flyga runt mitt huvud. Till en början grå, svarta och bruna. Men vinden borstar eländet från deras vingar och gör dem till vacker färgglad kunskap. En efter en landar de i min ask. Några flyger högt, behöver ett par extra varv för att till sist flyga ner i asken och lägga sej till ro. Jag stänger min ask. Jag ser mej omkring. Jag står alldeles stilla. Lyfter asken högt över mitt huvud. Mot den blå himlen. Mot solen. Jag kramar den lite extra. Håller den mot mitt bröst. Låter den lugna mina hjärtslag. Sen ställer jag ner den på marken och gör mej beredd. Längst ut. Allra längst ut. Där det inte längre går att göra annat än att välja annorlunda. Där står jag. Och sen hoppar jag. Rakt ut. Med tillit som bränsle.

Annons