Under min coachutbildning förra våren började jag aktivt leta efter mina inre röster och lyssna mer på den tankedialog som nästan alltid äger rum inne i mitt huvud. Kanske låter helflummigt men vilken nytta jag haft av detta arbete. Igår blev jag påmind av @hallneby om min gamla clown.
Clownen Renée
Just nu gör hon sej påmind, min inre röst som jag valt att kalla Clownen Renée. Nu när jag ser henne på lite distans så blandas en massa känslor. Äckel är den första som kommer upp, sorg kommer tätt efter. Även hon gör förstås sitt allra bästa och har alldeles säkert en gåva i sin hand. Men den kostar. Sminket hon bär krackelerar. Nu när jag verkligen ser henne. Nu när hon inte är på avstånd. Som en lagom vind i bakgrunden. Hennes tjocka lager av puder gör det svårt att andas. Det känns som att det ryker i min hals. Hennes tomma ögon. Det finns inget där. Hennes breda leende mun. Som spottar ur sej det ena efter det andra.
Det ordnar sej, det har det alltid gjort!
Det blir bra ska du se.
Tänk på nåt annat!
Tänk inte på det!
Glöm det där nu!
Nu ska vi inte deppa ihop, kom igen nu!
Vi har varit med om värre
Jag vet att hon vill väl. Jag vet att hon vill hjälpa mej ifrån de farliga krumelurerna som så lätt skulle kunna ta över mitt blodsystem. Hennes enda syssla är att väga upp. Balansera nedstämdheten. Vilken otacksam uppgift. Har inte sett på det så förrän nu. Egentligen har jag inte tänkt på henne förrän nu överhuvudtaget om jag ska vara helt ärlig. Hon tog precis form. Hennes fejkblonda hår har nästan stelnat av spray, luktar kemikalier. Det påmålade röda läppstiftet har hamnat utanför. Men jag ser det inte förrän hon slutat le. Hon sitter bredvid mej. Fascinerat får jag studera henne. Hon är still. Låter sej tittas på. Låter allting falla. Kanske är det jag själv som balanserar. Mer nyanserat. Medan hon får vila.
Hur länge har hon funnits med mej? När kom hon in i mitt liv och varför? Hon är en röst i utkanten. Hon kommer när vemodet är starkt, inte förrän då. Oroligt sveper hon in. Ska ordna upp allting, hellre på ytan än ingenting alls. Hon vill inte se mej ledsen. Men nu är hon trött. Orkar inte längre. Det som först framkallade äckel förändras märker jag. Falskheten är egentligen förklädd omtänksamhet. Det handlar inte om att upprätthålla fasaden, det handlar om att överleva. För Renée är det blodigt allvar. Tills jag sa de förlösande orden. Jag vill vara nedstämd en stund och lära mej det jag ska lära mej av den känslan.
Då föll hon ihop som ett trött korthus. Hon ligger där. Fejk överallt. Men hon har något vackert bakom allt det där. Bakom tröttheten. Bakom allt smink. Bakom sin mask. Kanske kommer hon att locka mej till skratt. Hon har hjälpt mej förut. Jag vet det nu. Hon har varit till nytta. Inte bara för mej utan för andra runtomkring mej. Det är fel och fult att spotta på henne. Hon har gjort det som varit hennes uppgift, på det sätt som hon trott varit det bästa. Jag tror att vi kommer att utveckla vår relation. Vi kommer att lyssna mer på varandra. Jag ler när jag ser henne. Känner hur hon kompletterar mej. Min alldeles egen clown som gör det som krävs för att få mej att le igen.
Under ytan 