Imorse när jag vaknade så låg jag och tänkte på dörrar. Hur de kan skapa både och. Avskildhet och instängdhet. Njutning och irritation. Från början ville jag smälla upp de dörrar som för en gångs skull var stängda. En känsla av att jag står inte ut. Jag kan inte andas, jag får helt enkelt inte luft. Öppna dem, ställ dem på vid gavel, montera bort skiten och ta med väggarna på samma gång.
Fritt, fritt, fritt.
För att i nästa stund upptäcka att jag stänger dörren om mej för att bara vara jag. Stänga in. Stänga om. Stänga ute.
Värst är allt det mittimellan. När de öppnas och stängs om vartannat. Låter. Smäller. Smyger. En dörr här och en dörr här. Som att leva i en labyrint där dörrarna bara är synvillor. Kanske var jag Alice i Underlandet i mitt förra liv?
Under ytan 
Kanske är det så att vissa dörrar inte behövs stängas helt, de kan bara stå lite på glänt. Och vissa stängda dörrar kanske behöver öppnas upp lite, vädras…
Faktum är att jag tror att det bästa för min del är att inte ha dem alls. De få gånger som jag verkligen behöver vara ifred kan jag rama in mej med något annat.
Jag tror att du har helt rätt. Att ta steget över tröskeln kan vara både otroligt läskigt och vansinnigt skönt. När man väl tar det, så öppnar sig en helt ny värld. Den kanske inte är lätt eller utan problem men den är rätt. Man känner att man hittat hem. Våga ta steget! :)
Jag lovar att när jag väl står vid tröskeln, ser den skymta men jag har inte nått fram till den än, men när jag gör det, då ska jag tänka på dej, räta på ryggen och ta ett stort kliv rätt över.
Vad konstigt det såg ut. Som om du inte hittar hem. OCH Alice, precis som du, hittar hem tillslut. Hur svårt det än är, eller hur långt. Även om vägen innehåller svårigheter så hittar man till slut ut ur allt det som vill sätta krokben för en. Man måste bara fokusera och våga följa den väg som känns rätt. Man kommer att ramla många gånger, men man får resa sig igen, borsta av sig dammet och envist ta sig vidare framåt.
”Fokusera och våga följa den väg som känns rätt.” Vet du Anneli, jag tror att det är precis innan klivet över tröskeln som det är som värst. Sen, bara något steg in på den vägen så är ramlandet värt det. Varenda skråma känns ok. Dammet kan borstas av, om och om igen för det finns mening och sammanhang. Liv och kraft. Övertygelse. Glädje. Jag tror jag skymtar tröskeln.
Jag tror att du är en Alice. Men Alice hittar hem, hur svårt det än är, eller hur långt.
Jag skulle nog kunna tänka mig dig som Alice. Nja iallafall en blandning mellan Alice och den stressade kaninen.
Hahaha, ja det kanske är en Ann-kombo det.