Imorse trampade jag iväg strax efter sju på min cykel för att hinna med ett yogapass innan arbetsdagen skulle börja. Stor skillnad både i energinivå och axelsmärta. Men det var inte det jag skulle berätta. Det var en annan grej som hände. Efter passet duschade jag, tvättade håret och hoppade som vanligt in en snabbis i bastun för att vara i värmen när jag torkade mej. Att det redan var en kvinna där inne var inget jag hade missat. Men mitt i min torkrörelse blev jag på riktigt uppmärksam på kvinnan som var där samtidigt. Egentligen vet jag ju inte om hon kämpat hårt för att åstadkomma det jag betraktade eller om det helt enkelt var så hon funkat från begynnelsen. Oavsett insåg jag någonstans vilken väg jag har att vandra och hur mycket det kommer att krävas av mej.
Låt mej backa, låt mej ta henne först. Hon satt där inne. Alldeles stilla. Hon hade sitt blonda hår uppsatt i en knut. Hennes make var perfekt. Precis lagom. I min smak. Så där så det framhävde hennes skönhet. Det var inget som var övermålat. Inget som var täckt. Gömt. Eller framhävt på ett sätt som tar bort andra kvaliteter. Hon var helt enkelt vacker. Hennes kropp var lagom. Hon hade inget överflöd alls. Några små tunna veck när hon böjde sej fram för att torka sina ben. Men inte tunn på något vis. Hon såg sund ut. Lagom på ett mycket positivt sätt. Jag såg hennes ögon. De var glada. Inget grått töcken. Ingen trötthet. Inga påsar. En vacker stålblå färg. Med djup. Tillfreds.
Men det som fastnade allra mest var hennes sätt att röra sej själv. Mjukt. Stilla. Med vördnad. Hon var kärleksfull mot sin hud. Sina kroppsdelar. Smeksam. Och framförallt var hon, i alla fall vad det såg ut, naturligt och otvunget långsam. Jag kunde inte sluta titta. Ville förstås inte framstå som ett äckel så jag gömde min blick i handduken och så fort jag fick en chans tittade jag mellan torkningarna. Och blev plötsligt väldigt medveten om mitt eget rörelsemönster. Hårt. Snabbt. Funktionellt men åt det effektiva forcerade fokuserade sättet. Frenetiskt. Det ska gå undan. Fås gjort. Röjas undan. Jag har aldrig sett det så tydligt tidigare. Så jag försökte härma. Det gick väl så där, var 10:e sekund fick jag påminna mej själv. Aj aj, skynda långsamt, dra ner på tempot, kärlek var det. Jag saktade ner rörelsen. Men fick aldrig till det där böljande kärleksfulla.
Vilket prick nu får mej att börja fundera på hur jag rör min omgivning. Hur hanterar jag dem? Är jag där. Smeksamt närvarande. Smeker jag deras axlar, ryggar, nackar med kärlek eller behandlar jag dem på samma sätt? Det får jag studera imorgon. Nu tänker jag sova en hel natt.
Och sörja att jag läst ut Alvtegens bok, jag ville ha mer, jag ville ha fler kapitel.
Under ytan 
Det är fantastiskt när man möter någon som får en ”att tänka till” på det ena eller andra sättet … Och visst kan sådana möten förändra hur man ser på sig själv och också få till en ”riktig” förändring. Det kan ju både röra sig om åsikter eller hur man ääär.
Kram på dig Ann!
PS Vilken tur att jag hittade hit. Det var tack vare att du prenumererar på min blogg.
Nej Skatan kunde jag förstås inte lämna kvar i trollskogen, hon var tvungen att följa med :D
[…] Den som sökte på ”snabbis i bastu” och hittade mitt inlägg om den vackra kvinnan i bastun blev nog sopen. D.S Like this:GillaBli först att gilla denna […]
Det där med tempot vi rör oss i säger nog en hel del. Jag skulle vilja röra mig långsammare till vardags. Gå långsammare. Flänga runt mindre. Men för mig kräver det träning. Just nu blir jag mest oerhört stressad av att gå långsamt, fast det är just det jag skulle behöva.
Det är mycket vi kan lära om oss själva genom att medvetet iaktta andra.
Visst är det så, det är träning det handlar om, det går bättre och bättre.
Jag är nog lite mer av den där lugna typen och skulle kanske ibland önska att det fanns lite mer rush att tillgå, men man är den man är. Visst tror jag att man kan försöka att ändra sig, men inte för mycket…
Vilken bok av Alvtegen har du läst? En sannolik historia?
Precis den boken var det, underbar. Gillar verkligen hennes sätt att skriva, hade velat ha mer. Jag är inte helt överens med dej, jag tror att vi är det vi gör oss till, det vi väljer att vara. Jag tror inte att vi ska försöka ändra oss, jag tror att vi ska träna oss till beteenden som får oss att må bra. Sätt att vara på som stämmer överens med det som finns längst in i oss.
Tyckte också om den boken…
Nja, jag kan förstå lite hur du tänker där. Men jag är nog mer för att försöka behålla sin inre kärna och att acceptera att man är den man är. Där emot inte sagt att man kan försöka ta till sig bra och innovativa beteenden som hjälper till att förstärka personligheten.
Vi kanske menar nästan detsamma, men uttrycker det olika… :)
Kan vara så. Att vi menar detsamma men uttrycker det olika alltså :) Funderar en del på det där med vilka vi är. Kan bli lite trött på en del i min omgivning som nästan alltid ursäktar sej med att det är så de är och det är så de funkar. Då tänker jag att de får endera ändra sej eller leva med konsekvenserna av det. Då finner jag en tröst i att vi kan bli precis vilka som helst. Speciellt de av oss som inte riktigt haft koll på vilka vi är där inne i kärnan. Men förstås inte att förställa sej. Jag förstår vad du menar också. Och det känns också trösterikt.
Människor som utstrålar sådant lugn är dem vi behöver prata med. Kanske kan de del med sig av det som de vet och har hittat i livet.
Om jag ser henne igen ska jag fråga. :)
Vilket fantastiskt ögonblick av insikt! Håll fast vid det. Det är så lätt att det susar bort i rusande vardagen…
Jag håller fortfarande i det och jag tränar må du tro, hela tiden.
Åh. Vilka bra tankar. Jag som just nu jobbar med att sakta mig. Jag ska tänka på det här. Att också sakta mig i mina rörelser. Och vara snällare mot min kropp.
Hur går det för dej, märker du skillnad?