Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 14 oktober, 2011

Häromdagen var jag på volontärutbildning, skitroligt, tänker fortfarande på den berättelse vi bara påbörjade och tycker att någon av oss är tvungen att ge liv till Torskten. Sen idag var det dags för en kortare personlig intervju. Lika kul det. Speciellt slutet när jag fick reda på att jag nu mer är godkänd volontär till Berättarministeriet. Stolt. Glad. Upprymd. Samtalet med Malcolm fick mej att minnas alla de gånger skrivandet varit min räddning. Jag blev påmind om hur starkt det skrivandet lever i vår familj. Toaboken där högt och lågt delas. När jag landade hemma vid köksbordet kom tankarna även på läsandet. Mitt i kräftstjärtstuggandet och majonäskletet. Jag har läst hur mycket som helst i hela mitt liv. Jag tror nästan inte att jag varit utan en påbörjad bok sen jag lärde mej att läsa. Jag minns tankarna som liten att tänk, tänk om alla berättelser tar slut och ingen hittar på nya.

En av uppgifterna denna vecka är att gå igenom alla skrivna morgonsidor och det har jag tänkt ägna mej åt imorgon ihop med Jerker och en kopp kaffe. Alla dessa handskrivna sidor som hjälpt mej otroligt mycket. Som tömt mej. Som gett mej fokus. Som gett mej insikter i alla dess former. Söta, beska, sura, salta. Alla blogginlägg som skrivits i min vackra vackra trollskog. Inlägg som fått mej att förstå. Att se. Att känna. Ur alla dessa ord stiger det som är jag fram. Som att bada i en glittrig bokstavsfontän. Alla uppsatser som skrevs när jag var liten. Den om mitt hus. Där fröken ringde hem till min mamma och var orolig. Var det verkligen bra att unga fröken inbillade sej själv och andra att hon hade sju badrum att välja på?

Nu, som vuxen, förstår jag att det jag gjorde inte var farligt eller fel. Men då, då fick hon mej att känna mej fel. Som att jag ljugit med vilje. Hittat på någon jag inte var. Som att jag inte kunde förstå skillnaden. Vad som var jag och vad som inte var jag. Och alla de gånger som jag fick höra: Välj dina ord unga dam! Och varje gång tänkte jag, det var ju det jag gjorde. Men jag valde visst fel igen. Och när jag försökte berätta om känslan, då kom nästa fras som på beställning: Näpsa inte! Jag hade helt enkelt ingen bra mellanstadiefröken. Hon bar skor och väska av krokodilskinn. Hon hade mjäll och brun liten hatt. Gula tänder och djupa rynkor. Och jag fick inte vara jag.

Men när jag kom hem fantiserade jag. Jag låg på min säng, omgiven av bruna vävtapeter, brun heltäckningsmatta och slitna möbler i trä. Där drömde jag mej bort. Eller så läste jag och reste rakt in i andras påhittade världar. Böckerna om Lotta. Anne på Grönkulla. Kitty. Eller så skrev jag dagbok. Lät allt från A till Ö dansa över pappret. Det var innan tonåren. Innan det mer tårdrypande innehållet fick liv. Tiden då A till Ö inte längre dansade fram utan snarare kröp ihop till svarta små pölar av ord i fosterställning. Jag minns också boken som vandrade mellan mej och Therese. Först pratade vi hela dagen. Sen pratade vi hela eftermiddagen. Sen pratade vi i telefonen på kvällen. Och sen skrev vi. Vi hade boken varsin kväll. En sån gåva att få den i sin hand. Nyskrivna olästa blad rakt ur och in i en bästa väns vackraste inre.

Det slår mej att det kan verka som att jag var ledsen över det min fröken sa och gjorde. Så var det inte. Det är en vuxen ledsenhet. Det är en efterkonstruktion. Då var det som det var. Jag förväntade mej inget annat. Barn skulle veta hut. Veta sin plats. Vara tysta och snälla. Niga och bocka. Säga något roande och trevligt innan vi drog osynlighetsmanteln över våra kroppar och började tysta leken. Eller knapra på salta pinnar som blivit över. Nu är den där igen. Bitterheten som smyger sej in och ger en unken doft. Och det är nog det som gör att Berättarministeriet gick rakt in i hjärtat.

Antibitterhet. Äventyr. Berättelser. Omöjlighetsmöjliggörare. Uttrycksmedel. Skapande. Glädje. Explosion snarare än implosion. Jag har berättat historien bakom Berättarministeriet, allt om sjörövarbutiker med olja för träben till utomjordingar som kan köpa en tub med grön utan sol och burkar med svarta hål. Jag längtar tills dörrarna slås upp. Jag vill se hur det kommer att se ut. Jag vill känna atmosfären. Jag vill träffa barnen. Och jag vet att jag där och då inne i huvudet kommer att ge krokodilskinnskärringen fingret. Men jag gör det med ett leende. Inte med bitterhet. För i Skrivarverkstan handlar det om att lyssna, locka och förundras. Inte att kväsa, döda och förminska. Här handlar det om att unga får ha en röst. Att de fritt får välja sina ord. Fritt får skapa, vara och känna. Världens bästa antibitterhet.

Jag är volontär i skrivandets tjänst. En mycket stolt volontär.

Read Full Post »