Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2011

Jag har fastnat

Himlen utanför fångar mej. Har aldrig sett den röra sej så snabbt och ha så många nyanser samtidigt. Allt från svart till ljusblått. Sol, regn och storm. Allt på en och samma gång. Alla mina planer går snart om intet. Men det är vilsamt att sitta helt utan tankar nästintill. Med en hund som värmer mina fötter.

Men nu till marsipanbaket!

Read Full Post »

Jag kan inte se mej mätt. Jag känner värme och frid när jag stiger in i vårt nu mer skimrande röda kök. Jag sitter. Alldeles stilla. Tittar. Funderar. Och ändå. Finns den där andra känslan med. Den som jag velat skaka av mej ett par dar. Men som sitter som en objuden gäst i mitt hjärta. Som drar till sej andra känslor som jag inte heller vill prenumera på. Men det är nog så här oro kan se ut. Det är nog så här tvivel kan ta sej uttryck. Eller kanske handlar det bara om att släppa in livet med alla sina beståndsdelar? Även det vackra och ljusa skimrar av vemod. Även det mörka svarta rymmer röd kärlek. Och i detta inferno finns jag. Känner jag. Tänker jag. Planerar jag. Räds jag.

I skimrande rött.

P.S Jag kanske har gjort mina Sat Kriyas ordentligt och skakat om lite i mina chakran.  Släpp fram – bli fri! Fantastiskt uttryck Annelie. D.S

Read Full Post »

Sitter och tittar på den vita ytan. Funderar på vilken musik som passar detta inlägg. Ska det vara något som passar den sinnesstämning jag är i när jag börjar eller vill jag locka fram någon annan under tiden jag skriver. Det självklara kan tyckas att ja, gör dej stark och positiv i tanken men det finns ändå en liten röst som säger, stanna i den du har, det gör dej mer redo.

Men är det redo jag ska vara? Kan vi någonsin bli redo? Är det inte så att saker bara är det de är och vi får lära oss att förhålla oss i de allra flesta fall? Och kanske är det snarare så att min förmåga att tänka positivt mer handlar om att se. Att det även ur det svarta och svåra kommer saker att vara glad och tacksam för. I grunden finns en tillit även om min egen rädsla för döden gör sej gällande. Kanske inte just för döden. Kanske mer att alla möjligheter är slut. Att inte hinna med. Och ska jag vara helt ärlig finns det stunder då jag bara vill vråla. Dö inte. Du får inte dö. Du får inte lämna oss. Du måste stanna. Det får inte handla om det värsta.

Men visst får det det. Det händer människor hela tiden. Om och om igen för en del. Och visst är det så att människor lämnar oss. Dör. Försvinner. Om än inte i våra hjärtan. Och visst är det så att vi reser oss. Samlar ihop oss. Gör det som krävs. Går vidare med de bitar som är kvar. Sätter ihop dem på nya sätt. Och än finns inget annat än att han just i den lilla fläck inte är frisk. Och jag önskar att jag hade en gud. En gud som jag kan rikta min bön till. Samtidigt som jag vet att inte räcker. Även de som har en gud förlorar. Så istället ber jag till det som är jag. Var ditt allra starkaste jag. Och ta vara på det som är.

Read Full Post »

Kanske ödessymfonin kan locka fram det. Jag drar på mej hörlurar. Vickar ner min rumpa i stolen från Ikea. Den egentligen rätt obekväma. Den som kräver nittio grader mellan bäcken och lår, mellan lår och vad. Under fötterna ligger spikmattan och lockar blodet till rörelse. Min blick är bestämd. Min rygg är rak. Mitt sinne bortplockat. Jag har redan vunnit över några störningsmoment. Jag har inte en aning om vad jag gör här. Och vad jag vill ha ut. För i tanken finns det inte. Det jag vill komma åt ligger någon annanstans. Är något annat än en tanke. Beethovens toner jagar på, stillar, om vartannat. Det är dramatiskt. Och så fort jag släpper in tankarna så avtar allt. Inte tänka. Inte tänka. Bara göra. Släppa fritt. Blunda. Funderade på det här med att skriva i morse. Hur olika det kan kännas.

Imorse var morgonsidorna som ett takdropp. Ett ord i taget ploppade ner. Beroende på storlek kunde någon droppe då och då bli till en pöl som utvecklade sej en aning. Men det mesta kom droppvis. Ökade i hastighet men blev aldrig till ett flöde. Ibland kommer de i en strid ström, leker sej fram som en bäck. Är ämnet rätt kan bäcken bli till flod. Massiv. Stark. Ihophållande. Bäcken är mer lekfull. Glad. Floden har ett syfte, något som behöver ut. Men floden är mer genomtänkt än vad havet är.

Det var längesedan det var hela havet stormar. Men jag minns känslan av att få kasta ur mej allt på en gång. Låta alla mina känslor bli till en stor, dånande våg som trycker fram vattenmassorna utan urskiljning. Ljudet när den möter klipporna. Stranden. Stenarna. För att sedan sugande dra sej tillbaka och jag kan i lugn och ro titta efter vad den lämnade efter sej. Vad blev kvar på stranden? Vad fanns i den? Ibland behövs det fler vågor. Det är svårt att hitta ända ner i djupet. Ologiskt. Smärtsamt. Ovant. Men det är ett fascinerande skådespel i sej. Om jag bara vågar titta. På alla färger. På alla mönster. På allt det vackra som finns i det som kan tyckas svart och skrämmande. Sen lägger sej havet stilla. Som om ingenting har hänt.

Jag funderar mycket på det som vill ut. Som idag saknar uttrycksmedel. Jag behöver bli mer lekfull. Kombinera mer. Våga mer. Testa mer. Kasta mej handlöst utför. Gå med utan att tänka. Min kompis Annelie är underbar på det sättet. Jag kan se henne jaga fram med sin nya kamera. Funderade imorse på om hon är modig eller orädd. Det lutar åt det senare. Men framförallt ger hon alltid 100 %. Alltid. Och jag undrar vad det är som saknas mej. Vad ligger mellan mej och det?

Inte heller vet jag vad detta inlägg ska ha för rubrik. Jag behöver till och med fundera på varför jag publicerar det.

Read Full Post »