Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 5 november, 2011

Kanske ödessymfonin kan locka fram det. Jag drar på mej hörlurar. Vickar ner min rumpa i stolen från Ikea. Den egentligen rätt obekväma. Den som kräver nittio grader mellan bäcken och lår, mellan lår och vad. Under fötterna ligger spikmattan och lockar blodet till rörelse. Min blick är bestämd. Min rygg är rak. Mitt sinne bortplockat. Jag har redan vunnit över några störningsmoment. Jag har inte en aning om vad jag gör här. Och vad jag vill ha ut. För i tanken finns det inte. Det jag vill komma åt ligger någon annanstans. Är något annat än en tanke. Beethovens toner jagar på, stillar, om vartannat. Det är dramatiskt. Och så fort jag släpper in tankarna så avtar allt. Inte tänka. Inte tänka. Bara göra. Släppa fritt. Blunda. Funderade på det här med att skriva i morse. Hur olika det kan kännas.

Imorse var morgonsidorna som ett takdropp. Ett ord i taget ploppade ner. Beroende på storlek kunde någon droppe då och då bli till en pöl som utvecklade sej en aning. Men det mesta kom droppvis. Ökade i hastighet men blev aldrig till ett flöde. Ibland kommer de i en strid ström, leker sej fram som en bäck. Är ämnet rätt kan bäcken bli till flod. Massiv. Stark. Ihophållande. Bäcken är mer lekfull. Glad. Floden har ett syfte, något som behöver ut. Men floden är mer genomtänkt än vad havet är.

Det var längesedan det var hela havet stormar. Men jag minns känslan av att få kasta ur mej allt på en gång. Låta alla mina känslor bli till en stor, dånande våg som trycker fram vattenmassorna utan urskiljning. Ljudet när den möter klipporna. Stranden. Stenarna. För att sedan sugande dra sej tillbaka och jag kan i lugn och ro titta efter vad den lämnade efter sej. Vad blev kvar på stranden? Vad fanns i den? Ibland behövs det fler vågor. Det är svårt att hitta ända ner i djupet. Ologiskt. Smärtsamt. Ovant. Men det är ett fascinerande skådespel i sej. Om jag bara vågar titta. På alla färger. På alla mönster. På allt det vackra som finns i det som kan tyckas svart och skrämmande. Sen lägger sej havet stilla. Som om ingenting har hänt.

Jag funderar mycket på det som vill ut. Som idag saknar uttrycksmedel. Jag behöver bli mer lekfull. Kombinera mer. Våga mer. Testa mer. Kasta mej handlöst utför. Gå med utan att tänka. Min kompis Annelie är underbar på det sättet. Jag kan se henne jaga fram med sin nya kamera. Funderade imorse på om hon är modig eller orädd. Det lutar åt det senare. Men framförallt ger hon alltid 100 %. Alltid. Och jag undrar vad det är som saknas mej. Vad ligger mellan mej och det?

Inte heller vet jag vad detta inlägg ska ha för rubrik. Jag behöver till och med fundera på varför jag publicerar det.

Read Full Post »