Sitter och tittar på den vita ytan. Funderar på vilken musik som passar detta inlägg. Ska det vara något som passar den sinnesstämning jag är i när jag börjar eller vill jag locka fram någon annan under tiden jag skriver. Det självklara kan tyckas att ja, gör dej stark och positiv i tanken men det finns ändå en liten röst som säger, stanna i den du har, det gör dej mer redo.
Men är det redo jag ska vara? Kan vi någonsin bli redo? Är det inte så att saker bara är det de är och vi får lära oss att förhålla oss i de allra flesta fall? Och kanske är det snarare så att min förmåga att tänka positivt mer handlar om att se. Att det även ur det svarta och svåra kommer saker att vara glad och tacksam för. I grunden finns en tillit även om min egen rädsla för döden gör sej gällande. Kanske inte just för döden. Kanske mer att alla möjligheter är slut. Att inte hinna med. Och ska jag vara helt ärlig finns det stunder då jag bara vill vråla. Dö inte. Du får inte dö. Du får inte lämna oss. Du måste stanna. Det får inte handla om det värsta.
Men visst får det det. Det händer människor hela tiden. Om och om igen för en del. Och visst är det så att människor lämnar oss. Dör. Försvinner. Om än inte i våra hjärtan. Och visst är det så att vi reser oss. Samlar ihop oss. Gör det som krävs. Går vidare med de bitar som är kvar. Sätter ihop dem på nya sätt. Och än finns inget annat än att han just i den lilla fläck inte är frisk. Och jag önskar att jag hade en gud. En gud som jag kan rikta min bön till. Samtidigt som jag vet att inte räcker. Även de som har en gud förlorar. Så istället ber jag till det som är jag. Var ditt allra starkaste jag. Och ta vara på det som är.
Under ytan 