Sitter och tittar på den vita ytan. Funderar på vilken musik som passar detta inlägg. Ska det vara något som passar den sinnesstämning jag är i när jag börjar eller vill jag locka fram någon annan under tiden jag skriver. Det självklara kan tyckas att ja, gör dej stark och positiv i tanken men det finns ändå en liten röst som säger, stanna i den du har, det gör dej mer redo.
Men är det redo jag ska vara? Kan vi någonsin bli redo? Är det inte så att saker bara är det de är och vi får lära oss att förhålla oss i de allra flesta fall? Och kanske är det snarare så att min förmåga att tänka positivt mer handlar om att se. Att det även ur det svarta och svåra kommer saker att vara glad och tacksam för. I grunden finns en tillit även om min egen rädsla för döden gör sej gällande. Kanske inte just för döden. Kanske mer att alla möjligheter är slut. Att inte hinna med. Och ska jag vara helt ärlig finns det stunder då jag bara vill vråla. Dö inte. Du får inte dö. Du får inte lämna oss. Du måste stanna. Det får inte handla om det värsta.
Men visst får det det. Det händer människor hela tiden. Om och om igen för en del. Och visst är det så att människor lämnar oss. Dör. Försvinner. Om än inte i våra hjärtan. Och visst är det så att vi reser oss. Samlar ihop oss. Gör det som krävs. Går vidare med de bitar som är kvar. Sätter ihop dem på nya sätt. Och än finns inget annat än att han just i den lilla fläck inte är frisk. Och jag önskar att jag hade en gud. En gud som jag kan rikta min bön till. Samtidigt som jag vet att inte räcker. Även de som har en gud förlorar. Så istället ber jag till det som är jag. Var ditt allra starkaste jag. Och ta vara på det som är.
Under ytan 
Du kan formulera och tänka tankar, du … så träffande, allmängiltiga och ändå så mycket DU.
Tack!
Kram!
Hej Skatis
Tack själv.
Kram tillbaks.
Ditt inlägg träffar mitt i prick (som vanligt) och jag kan känna den där klumpen inuti av förtvivlan och hjälplöshet. Men ändå som du skriver, måste man försöka resa sig, gå vidare, tänka nytt och tillåta sig att känna glädje igen…
Det går stunder då jag inte tänker på det alls. Men för mamma och pappa är förstås väntan lång. Och visst skulle det vara skönt att få höra att det som fanns är bortskuret och ingenting har spridit sej. Men vi får ta en dag i taget.
Håller tummarna att allt ska bli det bästa! Kramar**
Tack ska du ha, det gör jag med.
Och du berättar väl mer när du vet mer? Och jag har saknat dig på twitter de senaste dagarna… Kram!
Det lovar jag att göra. Han har inte fått någon operationstid ännu och före det vet vi inte hur illa det är. Men när jag vet något berättar jag. Twitter blir lite från och till. Hinner inte med på samma sätt. Jag har så mycket andra saker som lockar. Men rätt vad det är så hänger jag där för en stund igen. Har inte hunnit med att läsa bloggar heller. Det ska åtgärdas inom kort :)
Ja. Gå vidare med det som finns och foga ihop på nya sätt. Jag gillar det här inlägget så mycket!
Jag har fått ta bitarna och bygga nytt av dem, gång på gång. Först pappa, sen lillebror, sen mamma, sen storebror… Men du, bitarna har räckt. På något jäkla vis har de det! Jag har ett liv, jag har så mycket. Jag inte bara överlever, jag lever.
Tack för bra tankar och vackra ord.
Jag tänker på det ibland, på alla som du på olika sätt förlorat. Och att du står hel i spillrorna. Det ger mej kraft.
Men kära älskade vän vad i hela friden har hänt? Ringer dig imorgon!
Kram i massor!
Som sagt, vi vet inte än. Men en sak jag vet är att jag gillar att prata i telefon och skratta med dej :)
Det vill bli bra!
Ja det vill bli bra.